TV-kontakt med andra sidan

Det var en gång två ”ungdomar” som åkte på upptäcksfärd. De körde genom halva Europa med sin gamla gröna Passat. De hade bråttom, då de bara hade en veckas semester och skulle hinna med mycket, hade de tänkt.

De dundrade genom Tysklands autostrador. Bodde lyxigt på hotell några nätter. Gjorde en avstickare över Luxemburg och nådde slutligen sitt mål söderifrån via Trier och den vackra Moseldalen. Resans mål, experimentstationerna på Rivenich och Schweich (!).

De båda ”ungdomarna” var vi, Tony och Eva. Vi var ute på vårt livs resa, ledda av röster från rymden. De genomborrade vår själv och gav oss ingen ro. Vi var tvugna att få veta. Vad ligger bakom? Var är fördolt? Rösterna tränger igenom märg och ben, som komna från gravens djup. Men där slutar likheten. Dessa röster vi hör, kommer från en helt annan plats. De kommer från Evighetens flod på andra sidan. Så säger de själva till de experimenterande.

Vi sitter andäktigt runt bordet i Rivenich. Vi är med vid ett kontaktförsök med de döda. Det känns kusligt men spännande. Ska vi våga möta en död? Hur kommer vi att reagera?

Malkoff och Homes anropar tryggt vid vår sida. De anropar Swejen Salter, Teknikern, Konstantin Raudive, Friedrich Jürgenson, Seth 3, Thomas, Bodelschwings, Wernher von Braun, Elise Karoline Homes, Wilhelm Busch, Papa Fritz och alla övriga medlemmar av Gruppcentral och Tidström vid kommunikationscentralen på andra sidan.

Vänner! Vi vore mycket tacksamma om ni kunde få igenom en kort kontakt till våra vänner från Sverige.

Det är Malkoff som inleder kontaktförsöket.

Vi stirrar fascinerat på myrornas krig på TVn. Tony dokumenterar det hela på video. Homes anropar sina vänner från andra sidan med hypnotiskt beslöjad stämma.

Så hörs tydliga knackningar i rummet. Vi sitter alla knäpptysta. Inte ett ljud hörs förutom dessa knackningar.

– Thomas, kan du meddela dig här i station Rivenich?

Två tydliga knackningar ljuder som svar!

Så inleds boken med titeln Tv-kontakt med Andra Sidan – En dokumentär berättelse! Döda talar! Döda i radio- och TV-kontakt med Jorden! Unika samtal och bilder från ”Andra sidan”, av Eva Olsson och Tony Eckhardt. Utgiven 1998 på Shekinah Media.

Inledningen är en beskrivning av när författarna åkte på roadtrip år 1991 för att träffa gränsforskare i Sverige och ute i Europa. När de kom hem från resan gjorde de om ett rum i sin lägenhet till TV-studio och lärde sig redigera och satte ihop en dokumentär. År 1997 fördjupade de denna och skrev boken.

I detta avsnitt läser Dolda fakta boken “TV-kontakt med Andra Sidan” och tar reda på allt du behöver veta om gränsforskning och transkommunikation. Vilken utrustning ska du ha, vilka andar kontaktar man, vad frågar man? Detta och mycket mer besvarar vi i detta avsnitt. Vi försöker även själva att kontakta andra sidan för att lösa Palme-mordet. Lyssna och hör hur det gick, och gör er redo för en ny multidimensionell världsbildsmodell!

Allt ljud och bildinnehåll i detta avsnitt kommer från denna dokumentär. Den finns numera tillgänglig på Youtube:

Författarna skriver att:

Vi gör inga som helst anspråk på att kunna bevisa att detta är sant, men vi vill tydligt deklararera, att vi inte funnit någon som helst anledning att tro, att alla de experimenterande vi själva träffat eller att alla andra experimenterande och gränsforskare runt om vår jord skulle ljuga. Eller att de skulle vara utsatta för någon slags jättelik konspiration under alla dessa decennier de haft kontakt med andra sidan. Kontakt i den mest avancerade formen med TV- och scannerbilder från andra sidan har pågått hela det senaste decenniet vid experimentstationerna i Tyskland och Luxenburg

Stämmer detta står vi iallafall inför ett stort historiskt paradigmskifte enligt författarna. Här är en bild på Eva Olsson ur dokumentären:

Konstantin Raudive

Boken inleds inleds med en text om den lettiska författaren, parapsykologen och transkommunikationforskaren (elektronisk kontakt med andra sidan) Konstantin Raudive och hans kontakt med makarna Jules och Maggy Harsch-Fischbach, de personer som kanske mest framgångsrikt av alla lyckades öppna en öppen kanal till andra sidan vid deras experimentstation i Luxenburg.

1 juli 1988 anropar Maggy Harsch-Fischbach andra sidan och får fram en stillbild av Konstantin Raudive. Detta är den första TV-överföringen från andra sidan med bild och ljud och ett historiskt ögonblick. Raudive säger följande:

Här talar Konstantin Raudive. Kära vänner! Detta, som ni upplever i denna stund är en historiskt ögonblick, såväl på er sida som här på vår. Det är första gången, vi lyckats överföra bild och ljud samtidigt.

Jag har beslutat mig för, att jag vill tillföra något såväl till dem som alltid bara tvivlar – att sända en bild av mig själva så som jag ser ut här, där jag är nu. På denna sida vid stranden av Evighetens flod, såväl som att tillföra något till de människors öron, som har god vilja och ängslas för att jag inte längre kommer att tillhöra grupp Tidström.

Tjänare som dessa , som nu lever där, förekommer inte bara därigenom, att vi bemödar oss på vår sida, utan också på att det på er sida finns människor med god vilja, som går i bräschen för TRANSKOMMUNIKATION och bemödar sig för att sammanförandet och grundandet av en världsorganisation.


När detta meddelande mottas har Raudive varit död i 15 år (han dog 1974). Raudive var själv en forskare i elektronisk kommunikation med andra sidan och skrev flera böcker om det när han levde. Breakthrough An Amazing Experiment In Electronic Communication With The Dead från 1971 kan man läsa här:

Efter hans död arbetade han vidare med andra döda forskare och byggde upp en kommunikationscentral vid Evighetens flod för att kontakta de levande. Paret Harsch-Fischbach har nästan daglig kontakt med dessa forskare genom TV, datascanner och telefon.

Kommunikationscentralen vid Evighetens flod.

Friedrich Jürgenson

Även i Sverige har man länge hållit på med gränsforskning. Faktum är att den som först gjorde den allmänt känd var svensken Friedrich Jürgenson (1903–1987) som efter att ha fått in röster av döda på sin bandspelade från sitt hem i Mölnbo startade ett omfattande forskningsarbete redan på 50-talet. (Dock ska t.ex. katolske prästen Gemelli och olika amerikaner varit tidigare utan att väcka uppmärksamhet). Jürgenson var flykting från Östeuropa, född i Odessa och konstnär och sångare som bott på flera ställen i Europa och verkar leva ett färgstarkt liv men till slut hamnat i Sverige.

Månaderna före sin första inspelning ska han upplevt telepatiska kontakter med en annan dimension, som förberedde honom på kontakten som skulle komma. Sina första resultat skriver han om i boken Rösterna från rymden från 1964. Sådana här röster kallas Elektroniska röstfenomen (ERF).

År 1957 började det krångla på rullbanden han spelade in sina sånglektioner på. Ljudet försvann som att någon skruvade rytmiskt på ratten. En annan gång skulle han spela in bofinksång men fick ett norskt radioprogram som sänts en vecka sedan och inte gått i repris vilket skulle göra det omöjligt för honom att fånga upp det, fick han veta då han ringt norsk radio och kontrollerat. Här började han ana att något spännande var på gång. Han ställde upp sin bandspelare igen och spelade in och fick då höra sin döda mammas röst som sade: ”Friedel! Lilla Friedel, hör du mig! Det är mamma!”.

Efter detta ägnade han sig helhjärtat åt gränsforskning. Han flyttade till landet för att inte bli störd, och blev helt övertygad att det var de dödas röster han fick in. Han höll en internationell presskonferens i sitt hem juni 1963 dit svensk radio kom för att som Jürgenson beskrev det ”avslöja en bluff”, men istället efter flera timmar av intresserat lyssnande bad om ursäkt. Clas Svahn skriver om pressens bevakning av Jürgenson i artikel i DN:

”Jag vet inte vad jag ska tro”, skrev Rune Moberg med sin vassa penna i tidningen Se, ”däremot vet jag vad jag inte ska tro. Jag tror inte Friedrich Jürgenson är en medveten bluff. Skulle han i så fall vänta i nära fyra år med att tala om för världen vad han har hört?”


Vill man läsa vidare om Jürgenson har Anders Leopold (Aftonbladet och Expressen) skrivit den personliga biografin Min vän på andra sidan. Författaren har själv blivit gränsforskare efter sin vänskap med Jürgenson, men beskrivs av Svahn som partisk.

Även om Jürgenson fick kommendörskors av Vatikanen, dock för hans målningar, har ej Vatikanen uttalat sig om Jürgenson gränsforskning.

Jürgenson dog 15 oktober 1987, men ska ha fortsatt sitt arbete på andra sidan och haft kontakt med flera TK-forskare, t.ex. sina vänner Claude och Ellen Thorlin i Eskilstuna och Adolf Homes station i Rivenich. Paret Thorlin har spelat in tusentals röster sedan 1960-talet och publicerat boken De döda talar på band 1972.

Ellen som är medial ska ha hört en inre röst säga ”kanal 4” på Jürgensons begravningsdag. De sätter på kanalen klockan ett och står beredda med polaroidkamera, men där visas bara brus. Plötsligt är det som att teven går sönder, men en ljuspunkt framträder, och de trycker av kameran. På bilden är Jürgenson:

Bilden makarna Thorlin tog av Jürgenson.

Jürgensons arv har levt kvar t.ex. genom konstkuratorn Carl Michael von Hauswolff som gjort utställningar med honom och hans ljudupptagningar. Ljuden har även getts ut på skiva av skivbolaget Ash International år 2000. Värt att nämna är att Arne Weise även befunnit sig i Jürgensons studio, men blivit skrämd då en ande sagt att han är kall inuti. Här finns Anders Leopolds hemsida.

Lizz Werneroth och Ebbe Johanssons kontaktförsök

Författarna åker till Vemmenhög i Skåne för att vara med vid ett kontaktförsök och träffa Lizz Werneroth och Ebbe Johansson. Två av de få i Sverige som håller på med ITK.

Lizz och Ebbe under ett kontaktförsök.

Deras metod är att anropa rakt ut i luften och sedan få svar antingen genom radio eller bandspelare som hela tiden spelar in så man noga kan lyssna och tolka de ofta svårhörda budskapen. Ibland har de även hört röster rakt ut i rummet.

Werneroth började med elektronisk kommunikation med de döda efter att ha hört en intervju med Jürgenson 1959. 1966 köpte hon en bandspelare och 1974 besökte hon Jürgenson som berömt hennes röstinspelningar. Tillsammans gjorde de en provinspelning där en röst ropade: ”Lizzie, vår neue treue freund”.

Ebbe Johansson blev Lizz tekniker också efter att ha hört ett föredrag av Jürgenson. Han använder en stor fartygsradio med pejlantenn och vid deras första kontaktförsök fick de kontakt med självaste Marconi, radions uppfinnare som tipsade dem om pejlen. Sedan anropar de andra sidan ut i rummet och spelar in. Ibland hörs röster direkt i högtalare eller i rummet, men för det mesta först när man lyssnar av bandspelaren.

Ebbe Johansson vid sin utrustning.

Lista över deras teknik:

  • Kassettbandspelare
  • Liten kortvågsradio
  • Fartygsradio
  • Pejlutrustning med pejlantenn

De använder följande MHz-frekvenser:

  • 1.424-1.425
  • 1.485 (Jürgensonfrekvensen)
  • 1.840
  • 2.750
  • 2.850
  • 8.250

Werneroth har skrivit boken Fönster mot spegelvärlden 1992.

Artikel om Lizz Werneroth från Trelleborgs lokaltidning 2011: http://trelleborg.lokaltidningen.se/nyheter/2011-09-21/-Lizz-Werneroth-spelar-in-r%C3%B6ster-fr%C3%A5n-andra-sidan-156454.html

Spiricom

Ingenjören och fysikern Dr George Jeffries Mueller uppfann Spiricom, en kommunikationsradio för kontakt med andra sidan. Han arbetade vid Cronelluniversitetet i Ithaca som lärare i fysik samt forskningsdocent i några år. Han var sedan el-ingenjör, fysiker och professor i ingenjörsvetenskap och matematik vid Orange Coast College i Californien de tre sista åren av sitt liv.

När han sedan dog 1967 förde han under flera år samtal med den mediale radioteknikern William O’Neil och ingenjören George Meek. Den första kontakten skedde 1980 och avbandningen av denna hamnade i författarnas händer på 80-talet då Tony Olsson var ordförande i Föreningen för psykobiofysik i Stockholm, som utforskade det okända. För att bevisa vem han var uppgav Mueller sitt socialförsäkringsnummer från när han levde samt talade om var hans dödsattest fanns, lämnade uppgifter om sin skoltid, sina arbeten, olika telefonnummer osv. Allt ska sedan kunnat verifieras.

I senare samtal hjälper Mueller William i deras nästa projekt Videocom där man försöker upprätta kontakt via TV-skärm. Efter några år upphörde dock kontakten med Spiricom, men Mueller kom tillbaka våren 1991 hos gränsforskare i Tyskland. I hans sista samtal meddelar han att han inte kan vara här för alltid men att han ska försöka återkomma, att det finns en tid och plats för allt.

Här finns samtalet:

Karaktäristiskt för Spiricom är röstens ljud som låter som att man talar genom en Electrolarynx. En apparat för personer som opererat bort stämbanden. O’Neill har även fått kritik för att själv göra inspelningarna på detta vis. O’Neill ska även varit kunnig i buktaleri vilket han använt för att göra röster.

Gränsforskare i Europa och världen

  • Marcello Bacci och gruppen Grosseto från Italien som sedan 1971 kontaktat andra sidan.
  • Tyskland, Schweiz och Österrike har olika grupper hållit på sedan 1970-talet.
  • Radio Luxenburgs direktsändning med TK-forskarna Hans-Otto König och Klaus Schreiber. Nådde två miljoner människor.
  • Författarna nämner en stor internationell Transkommunikationskongress år 1992 i San Paolo i Brasilien som hade temat ”Från psykograf till videocom: de döda väcker upp de levande”. Deltagare på denna var bland andra Maggy och Jules Harsch-Fischbacher.

Makarna Maggy och Jules Harsch-Fischbacher

De mest uppmärksammade gränsforskarna är paret Maggy och Jules Harsch-Fischbacher, och de kallar sin forskning för instrumentell transkommunikation eller ITK. De är inte tekniker själva och misslyckades ofta i början, men tips från andra sidan ledde till en kraftfull kommunikation genom radio, TV, telefon, dator och framförallt tonbandsröster. De började dock med Jürgensonmetoden.

Maggy började med att tända ett ljus och läsa en bön högt. Sedan vred hon långsamt frekvensratten mellan 84-90 Mhz FM. Volymen hölls låg men stationernas olika program kunde urskiljas. Plötsligt tystnade musiken och röster blev tydbara. Efter fininställning hade de sedan kommunikation med Swejen Saltar, “Teknikern” mfl.

Paret gav förut ut en tidning två gånger per år med titeln: CETL INFONEWS (Cercle d’etudes sur la Transcommunication Luxembourg) och berättar om sina kontakter vilket lett till att de fått skaffa hemligt nummer pga alla intresserade som hör av sig. Tidningen var på tyska men gavs också ut på engelska.

Harsch-Fischbach var skeptiska till massmedia då reportrar ofta illvilligt och ironiskt närmat sig dem. De använder sig istället av föredrag, konferenser och tidningarna INFOnews och QuantenSprung och Contact.

Instruktioner för den som vill börja:

  • Sitt och samtala helt naturligt kring en bandspelare med mikrofon och anropa andra sidan rent allmänt då och då eller någon speciell person. Spela sedan upp bandet efter 5-10 minuter och lyssna om det kommit in främmande röster.
  • Ställ en vanlig radio på Jürgensonfrekvensen mellanvåg omkring 1.485 kHz där bruset är lagom varierande. Placera mikrofon vid högtalare och spela in. Håll energierna levande genom att då och då anropa andra sidan. Gör många pauser på 5-10 sekunder för att ge rösterna utrymme. Börja gärna med en stunds meditation och be en anhörig, eller någon annan död om hjälp att skapa kontakt. Ha gärna ett ljus tänt.
  • Spela inte in längre än 5-10 minuter så du orkar lyssna sedan.
  • Tänk dock på att kommunikation med andra dimensioner kan vara psykiskt påfrestande både medialt och via elektronisk utrustning. Labila personer bör ej försöka med risk att tappa fotfästet i tillvaron.
  • Krävs seriös insats och stort tålamod. Be kort bön innan och be om hjälp av anhörig.
  • Det finns inte bara positiva väsen på andra sidan så tänk på att allt inte behöver vara sanning utan de kan försöka luras.
  • Man måste själv vilja starkt för att få kontakt så är man minsta osäker går det inte.

Hur vet man då att man inte bara får in fragment från radiosändningar?

  • Rösterna skiljer sig ofta från mänskliga och ger personliga hänvisningar, kommenterar rummet och hälsar till folk i sällskapet osv.
  • Ofta är det på olika språk den anropande behärskar.
  • Det kommer även röster, bilder, och texter helt oförklarligt fast TV’n är av och antenn ej i, datorn ej ansluten eller på osv.
  • De som sänder dem säger själva att det är från andra sidan.

Skulle alla gränsforskare runt jorden ljuga och fingerat alla bevis under flera åt? Författarna har själv hört rösterna på egen utrustning. Dock kan man förstås aldrig vara helt säker skriver författarna.

Friedrich Malkoff och Adolf Homes

Harsch-Fischbach hade ett nära samarbete med Friedrich Malkoff, en pensionerad järvägsarbetare från Luxenburg och Adolf Homes från Rivenich i Tyskland. Malkoff hade lärt känna Homes genom en tidningsannons och samarbetade ihop från 1987. Först hade de båda hamnat i bråk om Harsch-Fischbach materials autencitet men byggt upp en egen anläggning, samma som Harsch-Fischbach, en GA1 med hjälp av en elektriker, och fått intressanta resultat.

På deras första inspelningen från 1989 hör de en kvinnoröst som säger “Själarna blir upphöjda till oss”. Två dagar senare får Homes in en mkt djup och släpande röst som säger:

Thomas från grupp Tidsström. Så länge ni har denna stora utrustning, inriktar vi oss på transkommunikation. Vi måste kämpa med negativa krafter, som alltid finns där. Mellan gott och ont är ofta bara en liten skillnad. Hälsningar från Konstantine Raudive och Friedrich Jürgenson. 6:40 del 4 spela upp

Thomas har visat sig vara Thomas av Canterbury, eller Thomas Becket som levde mellan 1118-1170, rikskansler och ärkebiskop av Canterbury. Numera är han huvudtalare för en grupp som kallar sig Central.

Den 28 feb 1989 får de kontakt med Swejen Saltar som var vetenskapsman i en parallellvärld som heter Varit och dog i en olycka 1987. Saltar hade även haft kontakt med Harsch-Fischback över dator tv och telefon sedan december 1987. I början gick proppar i lägenheten och datorer havererade då Saltar enligt egen utsago hade det svårt att justera energierna. Till slut lyckas hon dock inte bara skicka ljud utan även bild:

Här är en bild från 1988 visande ett labb på andra sidan med personer i skyddsdräkt experimenterande med ”orgonenergi”. Kvinnan är Swejen Salter.

Orgoniter

Begreppet orgon kommer från psykoanalytikern och mystikern William Reich som byggde orgonackumulatorer, ett slags maskin som såg ut som en telefonhytt man kunde gå in i och få del av god energi. Reichs ideér är även kända från Kate Bushs video till låten Cloudbusting där de har en maskin som kan ändra vädret med hjälp av orgon.

Trots att Reich var på modet främst på 60-talet och 70-talet hittar man spår av honom än idag. Våren 2016 skickar polisen ett bombteam till Skutskärsmasten i norra Uppsala pga misstänkta föremål uppe i masten. Det visar sig vara en småbarnspappa i 40-årsåldern som lagt ut den för att: ”mest för att kolla… kommer någon att ta bort den därifrån? Finns det ett intresse av att masten ska producera dålig energi? Men jag trodde ju inte att det var Stockholms bombgrupp som skulle ta bort den.”

Aftonbladet skriver att orgoniterna placerar han ut i hundratal runt master i Gävle-området för att omvandla negativ energi till positiv. Han anser också att orgoniterna kan oskadliggöra chemtrails; uppfattningen att kondensstrimmorna efter flygplan egentligen är gift som sprids.

Aftonbladets artikel: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ddjqe1/det-var-jag-som-la-dit-orgoniten-vid-masten

SVT har också skrivit en artikel om orgonaktivism appropå Skutskärsmasten. En anonym kvinna erkänner att hon också placerar ut orgoniter på mobilmaster. På sidan orgonitshop.se finns mer info om hur man bäst utestänger negativ energi och strålning från t.ex. mobilmaster och datorskärmar med hjälp av orgoniter:

Placera åtminstone en orgonit så nära du kan varje mobilmast som du hittar inom 5 km avstånd från din bostad. Det ger bäst effekt att omvandla negativ energi så nära källan som möjligt. Har du högspänningsledningar eller ställverk i närheten så kan du placera 2-3 orgoniter alldeles under/intill dem. Observera att orgonit inte försämrar funktionen hos utrustning som den placeras vid, endast kvalitén hos den emitterade energin förbättras. Orgoniter används framförallt på ställen där skadliga energifält kan lokaliseras, t.ex. nära kraftledningar, mobilmaster, strålkällor som wifi, routrar, husets säkringsskåp mm. Kan placeras i sovrummet om man plågas av störd sömn, i växthus, djurstallar mm.

SVT’s artikel: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/aktivisten-ingen-bomb-det-var-en-orgonit

Mer om denna typ av orgonaktivism och Reich går även att hitta på bloggen Faktoider.

Wernher von Baum

Homes och Malkoff får även kontakt med den döda raketforskaren Wernher von Braum, direktör vid NASA 1960-1970 som dog 1977. Han klargör sambandet mellan döda och utomjordingar:

Här talar Wernher von Braum, vetenskapsmannen. Jag anmäler mig till Homes över dödsrikesradion. Det finns många utomjordiska varelser, som icke är identiska med andeväsen. Dessa utomjordingar står i förbindelse med den amerikanska regeringen. De har radiokontakt med jorden. De utomjordiska kommer från planeten Kamar och är i sin totala utveckling betydligt längre komna än jordemänniskorna, De första kontakten från de utomjordiska till Jorden var 1954. Det har i det förflutna skett löpande sammanträffanden mellan utomjordingarna och jordmänniskorna. Dessa har varit strängt hemliga. Slut på rapporten.

Författarna menar de inte är främmande för denna sorts kommunikation. De har tex själva från utomjordisk källa fått en ritning på en kristallantenn de byggt, avsedd för långdistanskommunikation med rymden och UFO:n. Detta berättar de mer om i sina bok Närkontakt med UFO.

I oktober 1989 dök texten 1120FERNSEHWOHNZ plötsligt upp på Homes och Malkoffs datorskärm. De följer anvisningarna och får kontakt med bild och ljud första gången. Följande meddelas:

Central hälsar er genom Thomas. Slut fred med er och ert bekanta universum. Öppna de psykiska gränserna och era ögon kommer se mer. Det är tyvärr inte möjligt med någon längre kontakt. Hälsningar från Tidström och Central till de experimenterande och alla andra som har god vilja. Produktionerna vi sänder er är produktioner ur de levandes rike. Kontakt slut.

Burtonbryggan

Sommaren 1990 börjar Homes och Malkoff sammarbeta med Harsch-Fischbach genom den nya apparaten Burtonbrygga 2. Den består av en vanlig telefon, en telefonsvarare, en dator, några gamla radioapparater, en TV, 2 UV-lampor som lyser på en äkta kristallkrona i taket, en tickande klocka samt bandspelare och videokamera som spelar in vad som kommer fram på TV’n. Genom denna får de kontakt med Homes mamma som dog när han föddes och nu också arbetar på kommunikationscentralen och som meddelar att de nu äntligen fått till en konstant förbindelse.

Burtonbryggan är uppkallad efter sir Richard Francis Burton (1821-1890). som vi pratat om tidigare. En mångsidig äventyrare som översatte Tusen och en natt och den arabiska sexuallivsinstruktionsboken Den doftande trädgården. Han fortsätter sitt upptäcksresande och har anslutit sig till Tidström och skickar reseskildringar till Jorden via Burtonbryggan sedan 1987. Swejen Selter är hans livsledsagare och har också följt honom i hans resor längs Evighetens flod.

De får även in en bild på Dr. Mueller. Författaren påpekar att hans svarta glasögon sprayats vita. Om författarna får gissa varför menar de att det är för att visa att man inte behöver glasögon på andra sidan.

Fakta om livet på tredje planet.

Denna information är mottagen av Harsch-Fischbacher via Burtonbrygga och beskriven i boken Jenseitskontakte mit teknischen Mitteln, gibt es! av Theo Locker och Maggy Hirsch 1989.

  • Vid Evighetens flod är alla friska och inga sjukdomar finns.
  • Då man kommer dit sover man först i sex veckor eller kortare, så att kroppen läkts. Även saknade kroppsdelar regenereras. Man har kroppar men inte av samma grova materia som här på jorden.
  • De som dör av hög ålder växer nedåt tills de är ca 25-30 vilket är genomsnittsåldern. Barn tas om hand och växer också till denna ålder. Djuren kommer också dit.
  • Man äter och dricker men allt framställs syntetiskt så man behöver inte döda djur.
  • Kroppslig smärta finns ej, men man känner själslig smärta och psykiska problem och konflikter finns.
  • Man har sitt gamla medvetande men har chans att utveckla det.
  • Sexualitet är som vanligt men alltid ömsesidig, förutsättningen är att båda parterna harmonierar och önskar det, och ingen blir gravid.
  • Världen liknar vår men kan inte lokaliseras i det jordiska solsystemet, den är åtskild från tid och rum och befinner sig på en planet som heter Marduk med tre solar vilket gör att det aldrig blir riktigt mörkt. Planeten har även en stor måne.
  • Omkretsen på planeten är 127000 km. En enorm flod flyter genom planeten, den är som djupast 17000 meter och som bredast 3700 meter. Detta är Evighetens flod och vid dess vackra stränder lever alla som varit människa tillsammans med gnomer, jättar och kroppslösa väsen.
  • Omkring 60 miljoner humanoider från olika världar finns här sida vid sida. Människor samlas tillsammans men lever mkt olika. Vissa sitter vid lägereldar som de är vana vid, andra bor modernt och möblerat och sysslar med teknik. Planetens språk har ca 27000 skrifttecken.
  • Tredje planet sträcker sig över dimensioner som överstiger vårt förstånd. Det existerar flera linjer av livsväsen som är förbundna och delar av ett helt. Från människans linje närmar sig många högre medvetandeplanet det fjärde planet, då är man höjd över reinkarnationscykeln.

Seth 3

Seth 3 kontaktade Rivenich 1991. Högre väsen som Seth eller Teknikern är ständigt inblandade i kommunikationsförsöken men det finns även negativa grupper som vill störa kommunikationen. Det förs en ständig kamp mellan mörker och ljus skriver författarna.

Även den berömda alkemisten Paracelsus kontaktar jorden från andra sidan. Han berättar för Maggy att han i sällskap med Swejen Salter och teknikern besökt Pescator som övervakar och understödjer kommunikationen och samarbetet med människorna. Pescator går också under namnet Sananda, om kommunikationen sker medialt.

Bild på ett meddelande Swejen Salter sänt.

Epilog

Epilogen har tillkommit efter dokumentären gavs ut och innehåller ett samtal som Eva Olsson tagit emot genom att lyssna till sina tankar. På detta vis har Pescator eller Sananda hjälpt henne skriva epilogen. Hennes metod:

  • Ställ frågan till ditt inre.
  • Ta djupt andetag. Meditera lite.
  • Koncentrera dig på frågan.
  • Skriv ned det du tycker dig uppfatta från ditt inre. Det kan vara skrivet i en annan rytm och med främmande ord. Med övning behövs inte papper längre utan tanken räcker.

Sananda meddelar:

  • De på andra sidan vill oss väl. De har dock samma tekniska svårigheter som vi har att nå dem, men att målet är att öppna direkt telefonförbindelse med oss. Sananda vill att planen ska mötas och detta inleds med telepati och radiokontakt, då vissa inte är mediala. Därför började de med ”den tekniska lekstugan” som Teknikern tydligen kallar den så att alla kan tala över dimensionsgränserna.
  • De lever i ett tidlöst tillstånd och kontakt med utomjordingar är också möjlig då det finns flera bebodda världar och planeter, mer än vi kan räkna. Detta ska spridas till jordens människor.
  • Det var en kosmisk mening att Eva och Tony träffades, för övrigt med hjälp av radio och tv-mediet Saida, för att sprida all kunskap om andra sidan.
  • Sananda vill Eva ska känna meningen i orden ”Vi vet och ni gör”. En dold sanning som finns i våra inre. Då blir världen inte sjuk utan helad av alla goda tankar som värmer en sargad själ. I kärleken finns hoppet, Lev i frid och fred, menar Sananda.
  • Det är bråttom och universum är i ett kritiskt skede. Energin har använts fel och att de olika planen måste samarbeta annars stannar evolutionen och hela skapelsen förintas: ”Om ont och gott inte utvecklas och går framåt, som var tänkt så kollapsar systemet…”.
  • Han berättar om icketidstunnlar i universum. ”När dessa tunnlar i korsar vår atmosfär på ungefär 400 kilometers höjd går de igenom en annan dimension, där vårt dödsrike befinner sig. Vi kan då se ’övernaturliga fenomen’ typ änglar, gnomer och andra naturväsen…” Då står den andra dimensionen i kontakt med jorden och såna platser finns runt på jorden och kallas 6-punktssytem. Man kan inte bara färdas genom dessa tunnlar snabbt utan även mentalt kontakta andra världar genom sin inre förmåga. Förbindelsen är öppen bara exakta klockslag. Hos Harsch-Fischbach har de dock lyckats etablera fast förbindelsekanal oberoende av 6-punktssystemets öppningar. De jobbar på att bättre lösa de tekniska detaljerna i detta. Dock måste de gemensamt med oss skapa lösningarna då de inte är allvetande även om de kan se framtiden. Jorden är unik då man där ständigt måste tackla motstridande krafterna gott och ont i tidens och rummets begränsningar.

Här syns en scannerbild från 1992 som visar ett övergångsställe på andra sidan mellan tredje och fjärde nivån. Det skrivs även att fornlämningar ofta är 6-punktssystem, t.ex. finns ett vid Österåkers kyrka i Åkersberga.

Sananda avslutar med att säga att balansen mellan gott och ont måste återställas genom att alla tänker kärleksfulla tankar:

Tänk på hur väl ni vill er lilla tös eller kille, er make eller maka eller er nära vän. Er lilla hund eller katt. Sträck ut era positiva tankar ut i hela världen och låt kärlek flöda ut i överflöd runt vår härjade planet och läka alla krigiska och mörka egoistiska tankar. Låt kärleken segra i ditt liv och hjälp andra att också nå därhän. Då möts vi och vi människor blir än en gång skapelsens krona och mästare över materian, som är tid och rum.

Boken avslutas med ett In memoriam över Adolf Homes som dör 1997 och författarna berättar även hur han sedan efter sin död kontaktar Malkoff och bekräftar allt om andra sidan.

Boken avslutas med en förhoppning att även Spiricoms William O’Neill ska höra av sig från andra sidan då han nyligen gått bort, samt en beskrivning av författarnas mål att sprida kunskap om andra verkligheter och kontaktuppgifter. De nämner även en tredje bok som de arbetar på som är en vidareutveckling av UFO-boken men som tyvärr inte verkar ha kommit ut än.

Livet efter boken

Efter boken har författarna fortsatt samla fakta och bevis för sitt nya paradigm, om människors upplevelser för en ny multidimensionell världsbildsmodell, men även hamnat i konflikt med föreningen VoF (Vetenskap och Folkbildning) och Humanisterna som de menar för en kamp för att utplåna andligheten och införa vetenskapsreligion.

VoF skriver på sin hemsida att vetenskap ska vem som helst kunna kontrollera och återfinna skriver, och inte utgår från enskilda upplevelser som ej går att bevisa. De delar även ut priset Årets förvillare sedan 1987 till personer som de anser motverka vetenskap. Hela listan går att läsa HÄR. och innehåller namn som t.ex. Amelia Adamo, Dag Stålsjö och Ella Bohlin.

Olsson och Eckhardt menar att:

VoF är en del av en sektliknande, militärlikt uppbyggd internationell åsikts- förtryckarorganisation i världen med säte i USA, CSICOP (Commitee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal), numera förkortat CSI (The Committee for Skeptical Inquiry). Förbundet Humanisterna i Sverige är systerorganisation till VoF.

Dessa sekter förespeglar att de är i vetenskapens tjänst, men i själva verket pläderar de bara för sin egen tro, sin materiella sekulära fundamentalistiska verklighetsuppfattning. De har försökt styra forskningen och synen på verkligheten och världsbilden under decennier och hindrar ny forskning att komma fram, som strider mot deras världsuppfattning.

Författarna menar att VoF för att förhindra att den materiella världsbilden skulle raseras, stal signifikant healingforskning som visade att både healing och distanshealing fungerade från Karolinska Institutet. Forskaren professor Uvnäs Moberg ska ha uppmanats att sluta och hotats till tystnad. En skandalös mörkläggning av statistiskt säkerställd healingforskning där VoF-troll hotar och sannolikt styr både Karolinska Institutet (KI) och Osher Centrum (ett projekt där alternativ behandling utvärderas och reds ut), enligt författarna.

Författarna menar även att VoF har en webbmilis med uppdrag att vilseleda, mobba och hacka internetforum och sidor som inte faller dem i smaken.

Vi blev själva utpekade att bedriva pseudovetenskap för många år sedan på grund av våra föredrag och hemsidor, våra bok- och videodokumentärer och för att vi arbetar för världsbildsförändring och paradigmskifte till en ny multidimensionell världsbildsmodell. Nu förklarar vi revolt och ska försöka bilda opinion för en ny multidimensionell världsbild och verklighetsuppfattning och mot den felaktiga materiella världsbilden och mot VoFs och Humanisternas fula mobbing-, hot- och åsiktsförtryckarmetoder och mycket otrevliga webbmilis, som anser sig ha rätt att mobba alla oliktänkande och skriva kränkande på webben till personer som uttrycker en annan åsikt än deras. ”Davids (och folkets hoppas vi) kamp mot Goliat”.

Vill man veta mer om detta kan man läsa I VoF-trollens spår i Humanismens tecken En granskande artikelserie i 20 delar Av Eva Olsson Eckardt och Tony Eckardt där dom citat ”drar fram trollen i ljuset”.

http://www.shekinahmedia.se/seretgal-blogg.htm

Per Gustaf Berg – Svensk mystik (1871)

Mysticismen, denna vantro, enligt hvilken menniskan inbillar sig kunna medelst känslan och de yttre sinnena träda i förbindelse med den öfversinliga verlden, har en lika urgammal historia som menniskoslägtet sjelft. Vanligast och skarpast framträder denna sjukliga sinnesrigtning samtidigt med stora omhvälfningar på det politiska eller andliga lifvets områden och i perioder, som förete en afgjord benägenhet för ateism. Så utbredde sig lusten för allehanda svärmeri af dylik beskaffenhet i senare hälften af 18:de seklet, isynnerhet bland de högre stånden, i jemnbredd med den religiösa indifferentismen. “Den hånade flyende tron“, säger Geijer, “lemnade dörren efter sig öppen för vantron, som i skymning och natt njöt en hemlig dyrkan, under det man om dagen täflade att offra på upplysningens altare.“ Dock ha äfven i lugnare tider allt emellanåt uppträdt personer, som för sin mystiska verldsåskådning gjort sig mer eller mindre bekanta.

Så inleds Per Gustaf Bergs bok Svensk mystik. Berg går sedan igenom ett stort antal spännande personer och anekdoter. Boken kan ses som ett uppslagsverk över svenskar som ägnat sitt liv åt det mystiska på olika vis, eller bara drabbats av det. Dock är ibland delar av namnen utlämnade och källangivelser saknas. Vi får till exempel läsa om olika trollkunniga personer genom tiderna,  skojarpräster och spiritister på 1700-talet, himmelsbrev (fysiska brev skrivna av Gud själv), människor som förutspått sin egen död samt astrologins historia i Sverige: “Detta gyckel förehades ännu i 18:de århundradet, och resultaterna deraf inverkade ofta, genom den tro man satte till dem, på den spådda personens framtida verksamhet.”, kommenterar Berg.

Även om Berg själv inte verkar ha mycket till övers för alla de spiritistiska “griller” och “vidskepligheter” som tas upp i boken, är anekdoterna han samlat både av kulturellt värde samt ofta underhållande.  Ett exempel är på en sådan aneldot är när fornforskaren och mystikern Johannes Bureus och apotekaren Simon Wolimhaus båda genom kabbalistiska beräkningar uträknat världens undergång men till olika dagar. En rasande tvist uppstod, och de slog till slut vad om vem som hade rätt med sina gårdar som insats. “Som det då befanns att ingendera träffat sanningen, behöllo båda sina gårdar och sin förargelse.” Ett annat är när “arkiater Rudbeck“ (kan det vara Olof Rudbeck? Se Dolda faktas avsnitt om Atlantis) räddade livet på borgmästarens dotter då hon skulle begravas på 1600-talet, men visade sig vara skendöd.

Per Gustaf Berg (1805-1889) var bokhandlare och boktryckare i Stockholm. Han var även flitig deltagare i Stockholms ordensliv och tillhörde Frimurare-, Timmermans- och Arla coldinu-ordnarna. Han var engagerad i fattigvård och en ivrig schackspelare.  Han inledde sin bokhandlarkarriär som biträde i Emil Bruzelius och därefter i I. A. Probsts bokhandel i Stockholm men öppnade 1828 egen bokhandel på Stortorget 14 som han hade till början av 1840-talet då han köpte ett boktryckeri. Han blev medlem i Boktryckaresocieteten 1843 och tryckte sedan ett stort antal arbeten, främst bestående av småskrifter avsedda för folkets bredaste lager. Om innehållet skriver O. Wieselgren i Svenskt Biografiskt lexikon:

I brokig blandning träffar man här de mest besynnerliga saker: historiska berättelser med växlande, vanligen starkt sensationella motiv, såsom Stockholms blodbad, Fersenska mordet, Ludvig XVI: s avrättning, Orleanska jungfruns död o. s. v., romantiska historier, ofta sammandrag av kända verk ur den utländska litteraturen, såsom H. Zschokkes »Abällino, den store banditen», Victor Hugo’s »Notre Dame de Paris» (dock förändrad, så att slutet är lyckligt, i det kapten Phébus gifter sig med Esmeralda) och »Baron F. Trencks lidanden», sedolärande berättelser, fabler för barn, nöjesläsning (bl. a. »Riddar Finke» och »Münchhausens äventyr»), historiska anekdoter, »Robinson Crusoe», »Don’ Quijote» och »Min son på galejan», biografier över Gustav Adolf, Axel Oxenstierna och Swedenborg, en prosaomskrivning av Runebergs »Kung Fjalar», etnografiska skildringar av den mest kuriösa beskaffenhet, drömböcker, gåtsamlingar och ännu mycket annat. Illustrationerna utgöras av ytterligt konstlösa träsnitt. 

Dessa ska haft stor spridning och blivit mycket populära, särskilt på landsbygden, och de kan mycket väl haft en viss betydelse i svenska folklitteraturens historia. 

Berg tillbringade sin ålderdom “med ända in i det sista obrutna kropps- och själskrafter” på Fjällgatan 29 på söder. Han har beskrivits som “godlynt och vänfast, ej utan åtskilliga originella särdag”. Han verkar inte själv ägt något större bibliotek, utan den största delen av hans samling bestod av hans egna böcker och förlagsartiklar.

Av de verk som Berg gav ut har Svensk mystik som trycktes 1871, kanske överlevt allra bäst. Även om, med Bergs egna ord: “Det löjliga” ofta blandar sig “med det bedröfliga” i denna bok, beror dess framgångar säkert just på dess esoteriska och spektakulära innehåll, som ju även om Berg själv förhöll sig skeptisk till det, fängslat människan i alla tider.

Boken är tillgängliggjord och digitaliserad av Litteraturbanken. Man kan läsa den HÄR.

Ladda hem: EPUB

Wilhelmina Schröder – Borg- och folksägner (1902)

Borg- och folksägner är en samling spökhistorier med ofta sedelärande och moraliserande karaktär, insamlade av Wilhelmina Schröder och utgivna 1902. Historierna kommer både från skriftlig och muntlig tradition, och är vackert illustrerade av Hjalmar Eneroth.

Berättelserna innehåller många inslag som är typiska för spökhistorier från tiden kring sekelskiftet. Det handlar om vita och svarta fruar, lidelsefulla munkar, vålnader av riddare, inmurade skelett och vackra ungmör som råkat ut för förfärliga öden. Det finns historier om religiös frälsning och gudsfruktan men även nattsvarta brutala berättelser om ruskiga barnmord. I inledningen till boken Herrgårdsspöken skriver Peter Ullgren att Wilhelmina Schröders bok, även om det finns flera liknande böcker från samma tid, är den i genren som kanske fått störst genomslag i folkmedvetandet i Sverige. Dess historier har blivit stilbildande för hur berättelser om herrgårdsspöken ser ut än idag.

”Halfdöd af fasa sökte jag af alla krafter att ropa på hjelp, men tungan var liksom förlamad, och jag fick inte ett ljud öfver läpparna. Min förskräckelse skulle dock än ytterligare stegras.” 

Fredrika Wilhelmina Augusta Schröder föddes 29:e september 1839 i Högholm i Danmark. Hon var dotter till en ruinerad godsägare som blivit utsatt för ett mordförsök. Hon ska ha sökt audiens till kung Karl XV för att få hjälp med detta, och enligt vissa blev Karl XV då förälskad och började uppvakta henne. Deras relation sträckte sig från 1869 till 1872, och under denna period flyttade hon till Stockholm där hon arbetade som telegrafist. Karl XV köpte sedan en våning åt henne på Drottninggatan 72.

Schröder har beskrivits som en allvarligt lagd, självständig, ovärldslig och intellektuell person. Hon var intresserad av spiritism och existentiella frågor och skrev artiklar i tidningen Tidskrift för hemmet.

Kung Karl XV dog 1872, och Schröder flyttade 1873 till Solna församling i närheten av Ulriksdals slott. I Solna bodde hon först på Lugnet men flyttar sedan till Confidensen nära Ulriksdals slott där hon även spenderade sina sista år. Förutom Borg- och folksägner ska hon även ha skrivit ett manuskript om sitt liv och förhållande till kungen med namnet Den trogna. Schröder dog den 13 Maj 1923 på Confidensen och begravdes troligen på Solna kyrkogård.

Wilhelmina-Schröder-Borg-och-folksägner

Ladda hem: PDF

Parkerexpeditionen

På morgonen den 19:e april 1911 vandrar en rasande folkmassa genom Jerusalems gator. De väller fram rytande och skrikande mot stadens turkiska guvernörs regeringsbyggnad och blockerar dess utgång. Guvernören tittar skräckslaget ut och fruktar för sitt liv. Han ger order åt sina trupper att försöka lugna folkmassan vilket visar sig omöjligt då den är allt för stor och för uppretad. Vid kvällen har kravallerna och förstörelsen spridit sig runt hela staden. Samtidigt smyger sig ett gäng amatörarkeologer och äventyrare undan till stadens hamn, och tar sig med skydd av mörket ut på en yacht för att gömma sig.

Så kulminerade den så kallade Parkerexpeditionen, och möjligtvis är det sällan som en arkeologisk expedition resulterar i något liknande. Parker och hans gäng brittiska adelsmän som även inkluderade en svensk injenjör och en finsk översättare och bibelforskare hade dock gjort något få vågat sig på innan, att under det heliga tempelberget i Jerusalem göra utgrävningar för att finna förbundsarken och Kung Salomos fantastiska skatter.

Del 1: Juveliuschiffret

I detta avsnitt följer vi den skandalomsusade Parkerexpeditionen som tog sin början när finnen Valter Juvelius upptäckte ett hemligt chiffer i Hesekiels bok som han påstod visade vägen till Bibelns största skatter. Tillsammans med en svensk ingenjör och ett gäng brittiska adelsmän och glada amatörer begav han sig sedan till Jerusalem för att finna förbundsarken, men något gick fel och de blev utjagade av en rasande folkmassa. Hör varför! Bonus: Anders Bagges reptilplasmahund, Linné-noir och så har vi äntligen fått vårt första lyssnarbrev.

De viktigaste källorna för expeditionen har varit vad som skrivits av expeditionsmedlemmarna själva, samt tidningsartiklar om händelserna från tiden expeditionen skedde i både svensk och utländsk press. Händelsen var en världsnyhet som måste ha fascinerat samt upprört många. Vi har bland annat läst Henri Vincents vetenskaplig rapport Underground Jerusalem, Johan Milléns bok På rätt väg samt Valter Juvelius skönlitterarära skildring av expeditionen i novellen ”Den vita kamelen”. Dom och mycket mer går vi in närmare på i del 2.

För detta mer övergripande avsnitt har vi utgått från dessa källor:

  • En ambitiös artikel i tidningen Biblical Archeology Reviews Juli/Augustinummer från 1980. Den heter In search of Solomon’s lost treasures och är skriven av Neil Asher Silberman. Den kräver prenumeration men har man det kan man läsa den HÄR. Artikeln har dock ansetts tumma en del på sanningen tex av David Landau som skrivit en artikel som heter Information on Valter Henrik Juvelius in Finnish sources, och som även träffat efterlevande släktingar till Juvelius själv. Den kan man läsa HÄR.
  • Artikeln Found: one Ark of the Covenant? i Nexus Magazine, en australiensisk konspirationsteoritidning, skriven av Phillip Coppens. (October-November 2006). Den finns HÄR.
  • Artikeln Mission Impossible av Stephen Gabriel Rosenberg i Jerusalem Post (2012). Den kan man hitta HÄR.
  • En artikeln i Finnish Ufological Bulletin med namnet Dr Juvelius and the quest for the ark of the convenant, som verkar vara skriven på skrivmaskin och är från 1993. Den finns HÄR.

Valter Juvelius

Såhär beskriver Silberman Juvelius:

The personal origins of Valter H. Juvelius are shrouded in mystery. A Finn by nationality, apparently wealthy, he seems to have been obsessed by two subjects: spiritualism and Biblical archeology. He was first heard of in 1906, when he presented a paper before a Swedish university audience on the subject of the destruction of Solomon’s Temple by the Babylonian king Nebuchadnezzar in 586 B.C. His unorthodox theories received little attention from the academic world. But he was undaunted. He believed that he had discovered great mystical and symbolic meaning in the destruction of Solomon’s Temple, and in 1908, seeking to further his research on the subject in ancient libraries of Constantinople, he accidentally stumbled upon a truly incredible manuscript.

Mycket i detta citat kan sägas vara både romantiserat och sensationslystet, fakta om hans liv har alltid varit ganska lätt att finna, om man kan finska/svenska, och det där om biblioteken i Konstantinopel har vi tyvärr inte hittat någon källa som kan bekräfta, även om flera källor nämner det.

Valter Henrik Juvelius föddes 3 september 1865 i Pyhäjoki i norra Finland. Hans familj ska senare flyttat söderut till Häme-distriktet där pappan varit besiktningsman/lantmätare/surveyor. Valter gick i faderna fotspår. De kommande 20 åren tjänade han som lantmätare i Ilmajoki och Lapua.

1887 publicerade Juvelius sin första poesisamling Kuvia ja säveliä. Senare publicerade han två till 1904 och 1914. Alla dessa handlade om byar och städer i bondefinland med vardagsteman och inget om den spiritualism Silberman nämner har hittat i hans samlingar och böcker. En av hans dikter Karjalan Kunnailla, (Karelens kullar) är fortfarande känd i Finland. Vid sidan av poet var han även översättare. Han har översatt Topelius, Runeberg, Heine, Goethe, Burns, Byron, Poe, och hans översättningar finns fortfarande idag tillgängliga under namnet Valter Juva.

Judarnas tideräkning i ny belysning

1888 tog han en kandidat i filosofi och 1906 lade han fram en doktorsavhandling skriven på svenska vid dåvarande Finska kejserliga universitetet Alexander, som nu är Helsingfors Universitet. Den hette Judarnas tideräkning i ny belysning. Silberman har skrivit att denna handlade om förstörelsen av Salomons tempel, vilket den visserligen tar upp, men främst handlar den om judisk kronologi.

Valter Juvelius – Judarnas tideräkning i ny belysning (1906). Digitaliserad av Google, kan man läsa här:

judarnestiderkn00juvegoog

Såhär beskriver Juvelius själv uppsatsens resultat:

Genom vår undersökning har paralellismen mellan de egyptiska talen och Septuagintas tal blifvit bevisad. Babyloniska kungalängder och hur de stämmer med faraoners regeringstid och bibliska källor, assyriska och årtal. Judarnas uttåg till byggandet av Salomons tempel. Abrahams levnadstid. Lunarisk kalender vs juliansk osv.

Det blir lite mer spännande då han tar upp kabbala och Daniels bok:

Läsaren föres nu på ett fantastiskt område, där alla verkliga talvärden omstörtas, de dagar veckor och tider hafva sin särskilda förhemliga betydelse, där en tid för sig har en annan betydelse, än då den står i serie med flera tider, där vissa tal äro heliga och användas som funktioner i beräkningarna. Så snart ett tal är anfördt i Daniels bok, måste detta städse betraktas med djupaste misstro: det kan hafva en dold betydelse, eller åtminstone en dubbelmening.

Artikelförfattaren David Landau som forskat om Juvelius, frågade en finsk doktor, Erkki Ranta om denna uppsats och dess innehåll. Ranta ska dock ha sagt att inget kunde koppla ihop uppsatsen med Parkerexpeditionen, men i en fotnot i uppsatsen kan man finna följande som tyder på motsatsen:

I Heseikels bok finnes samma beräkningssätt, samma kabbalistiska serie som hänför sig till tiden för tempelbyggnaden efter exilen. Då denna ej är af något vidare intresse, må den uppställas längre fram i ett annat sammanhang.

Heseikels bok

År 1908 Blev Juvelius direktör för arbetarnas lärocenter i Viipuri och var det fram till 1918 då han blev direktör för det lokala biblioteket. Under dessa år hävdade Juvelius att han fått reda på var förbundsarken låg gömd. Han var övertygad att Heseikels bok i Gamla testamentet innehöll en hemlig kod som ledde till arkens gömställe.

Hesekiel av Gustave Doré. (Wiki Media Commons)

Heseikel var en präst i Jerusalems tempel, men blev ivägförd i den judiska exilen 597 f. kr då han var 26 år gammal. Han dog innan fångenskapen i Babylon var över, och möjligtvis dog då även kunskapen om var man gömt arken med den lilla grupp präster som kände till hemligheten. Juvelius trodde dock att de använt bibeln för att bevara hemligheten. Han ritade kartor och gjorde anteckningar, som pekade mot det exakta ställe där underjordiska tunnlar som ledde från Gihonkällan (huvudkällan till vatten under templets tidiga dagar) till tempelberget och till arkens gömställe i ett hemligt rum. Under assyriernas belägring av Jerusalem 701 f kr. byggde kung Hesekiah av Juda en tunnel för att få åtkomst till tempelberget och använde Siloamdammen som resorvoir. Juvelius var intresserad av i tunnelsystemet känd som Hezekiahs tunnlar som upptäcktes 1836, samt grottsystemet kallat Warrens shaft som hittats 1867 av engelsmannen Charles Warren.

Från Juvelius anteckningar. (Wiki Media Commons)

Kapten Montague Parker

Juvelius verkar sedan åkt ut i världen på olika resor för att förbereda expeditionen. Det ska även finnas vykort han skickat till sin far på en reknogiseringstur han gjort till Jerusalem. Han reste sedan runt i Europa för att finna likasinnade för att slutligen bilda ett företag i London 1908 med namnet JMPFW Ltd, bestående av initialerna till expeditionens orginalmedlemmar. Juvelius, Millén, Parker, Forth och Waughan. Alla utom Juvelius och svensken var engelska adelsmän vilket han kanske hoppades skulle öka hans chanser, både för att finansiera expeditionen och att få tillstånd av den Turkiska regeringen som på denna tid styrde över området. Jerusalem låg under ottomanskt styre från 1500-talet fram till början av 1900-talet.

Parker i Jerusalem (Wiki media commons)

Ledare för gruppen blev Kapten Montague Bronlow Parker, son till en engelsk hertig och krigsveteran från Boerkrigen som Juvelius lyckats övertyga. Inte bara om sitt chiffer som ledde till arken utan att den även ledde till andra skatter som han värderade till ungefär 200 miljoner amerikanska dollar. Parker lyckades få ihop 125 000 dollar från olika engelska och amerikanska finansiärer (flera miljoner pund i dagens värde) och Juvelius och Parker begav sig till Kostantinopel för att få utgrävningstillstånd från den Ottomanska regeringen och lyckades genom att lova att halva skatten skulle bli deras.

I Simon Sebag Montefiores bok Jerusalem från 2001 beskrivs Parker som en aristokrat med välvårdade mustascher och ett spetsigt skägg som älskade lyx, trots att han hade en mager inkomst. En godtrogen opportunist som alltid letade efter enkla sätt att tjäna pengar, eller iallafall efter någon annan som kunde finansiera hans omåttliga leverne.

I Jerusalem

Parker återvände till England för att förbereda sig, t.ex. skaffade han en utgrävningspersonal bestående av vännerna Clarence Wilson, Captain R. G. Duff och Major Cyril Foley. alla spänningslystna aristokrater som han själv. Dom skaffade dyr utgrävningsutrustning och tog sedan Wilsons yacht till Palestina.

Augusta Victoria Hospice i Jerusalem (Wiki Media Commons)

Parkerexpeditionen anlände i Jerusalem i agusti 1909. De bosatte sig i Augusta Victoria Hospice (byggt av tyska kejsarinnan) och skaffade tält och ännu mer utrustning, även ett litet team grävare, kockar och tekokare. Guvernören Azmey Bey Pasha ställde till med banketter och fester i sin residens för expeditionen, och introducerade dem för stadens viktiga personer.

Trots deras tillstånd fick de såklart inte gräva i tempelområdet, istället började de gräva 600 meter söderut vid Gihonkällan bevakade av soldater för att hålla borta nyfikna. Det var ett hårt och kostsamt arbete, då man ofta fick leda bort vatten genom att bygga dammar och pumpa bort det. De märkte även snart att vissa delar bara var 18 cm höga, plötsligt blev arbetet att gräva ut 600 meter otroligt mer omfattande.

Parker fick kritik av olika historiker och arkologiska förbund för att ingen av medlemmarna i expeditionen var arkeolog utan glada amatörer som inte vetenskapligt katalogiserade sina fynd. De anställde därför den franska dominikanen fader Louis-Hughes Vincent och fotografen Sabiniak från Ecole Biblique, som tillsammans dokumenterade tunnlarna, kanalerna och fynden. Dock sägs det att Parker aldrig avslöjade expeditionens verkliga syfte för dem.

Robin Duff, Habip Bey, Montagu Parker, Cyril Foley, Hagop Makasdar, Cyril Ward, Abdulaziz Mecdi Effendi och Clarence Wilson. Källa: Wikimedia Commons

Det finns minst två versioner av hur det gick:

  1. De grävde sig djupare och djupare in i tempelberget under tre års tid och fann otaliga labyrinter och tunnlar. De ska ha utsats för giftig gas som orsakade brännskador och yrsel, vilket kanske var en uråldrig fälla för att hindra obehöriga att hitta arken. De hittade vaser, urnor, lampor och artefakter märkta med Salomons märke, och t.om. Salomons tron samt ingången till Davids stad. De kom närmare och närmare förbundsarken, och kanske hittade dom den.
  2. De fick avbryta utgrävandet redan på hösten år 1909 pga regnstormar och att man fortsatte först i augusti 1910. Arbetet gick mycket långsammare än man tänkt. Man fann vissa artefakter som man fotograferade, men inget av värde, och ingången till Davids stad var felaktig, men Vincent ritade kartor av de uråldriga vattensystemen som än idag används av arkeologer och forskare. Tunnlarna ledde dem dock bort från tempelberget och vad man trodde var arkens möjliga gömställe. Juvelius blev sedan sjuk i malaria under hösten 1910 och reste hem till Finland.

Vanhelgandet av Omarmoskeén

Utgrävningarna återupptogs våren 1911 och nu var det bråttom. Turkarna åkt hem då man inte funnit något, och stadens judar hade med stöd av Baron Edmund de Rothschild köpt upp områden omkring utgrävningen för att göra egna utgrävningar. Enligt medlemmar av expeditionen ska baronen ha gjort det till ett personligt uppdrag att hindra utomstående från att exploatera heliga judiska platser. Turkarna gav nu Parker endast till slutet av sommaren för att hitta något.

Juvelius gjorde sig hemma i Finland redo att återvända, men fick i tidningarna läsa om skandalartad utveckling. Parker hade tröttnat på att följa Juvelius omständiga väg som verkade peka bort från tempelberget och börjat gräva på egen hand. Rapporterna till finansörerna slutade även abrupt vid denna tid, och kanske ledde stressen till de drastiska handlingar Parker sedan gjorde sig skyldig till.

Det finns även källor om att de under expeditionen ska ha förlitat sig på visioner från en irlänsk/dansk klairvojant som hävdade han sett arkens gömstället under en seans. Denna seans låg även möjligtvis till grund för utgrävningarnas sista försök i april 1911. I andra källor är det dock via Juvelius man har kontakt med detta anonyma medium och isåfall hade denna person kanske en roll under hela utgrävningen.

Under den grekisk ortodoxa påsken samt Nabi Musa-festivalen som inföll samtidigt, då många festligheter föregick utanför staden och folk var upptagna ska Parker satt sin plan i verket. Han ska genom guvernören ha mutat Sheikh Halil som var ledare för moskeérna vid tempelberget (och även otroligt förtjust i whiskey, om man ska tro Cyril Foley) för 25 000 dollar, så de kunde gräva under berget. Tempelberget var dock inte övergivet så Parker och hans team fick göra utgrävningarna på natten utklädda till araber.

De grävde under en vecka tills de till slut var övertygade att de hittat arkens gömställe.  På natten till April 17, 1911 gick Parker och hans män in i själva klippdomen. De fokuserade på en naturlig grotta de funnit under den heliga klippan som enligt traditionen är platsen där Mohammed steg upp till himlen på sin häst. Hästens fotavtryck ska fortfarande finnas kvar i stenen. Enligt judarna är detta stället där Abraham skulle offra Isak. Vissa menar även att det här finns en passage ner till jordens inre fylld av andar och demoner och fantastiska skatter. En otroligt helig plats för flera religioner alltså.

De firade ned sig till grottan och började gräva. Denna natt sov dock en av moskeéns vakter på stället, och han var möjligtvis inte införstådd med det privata mutarrangemanget Parker gjort. Han väckter av oljudet från utgrävningen, såg de lustigt klädda engelsmännen och istället för att rapportera till överordnade sprang han till gatorna och började skrika om helgerån. Vissa menar att han blev tipsad av en i expeditionen som i själva verket var spion.

Detta ledde till ett enormt upplopp och den turkiska överheten hade svårt att hålla koll på de rasande folkmassorna som letade genom staden för att straffa de skyldiga till vanhelgandet av tre religioners allra heligaste platser. Detta blev slutet för expeditionen. Parker och hans kollegor smög ut till sin yackt och åkte mot Jaffa där nyheter om deras expedition nått fram. Han blev arresterad anklagad för att ha stulit:

  • Kung Salomons/Davids krona, ring och spira
  • Förbundsarken
  • Mohammeds svärd
  • Dokument som beskrivit Mohammeds nattliga färd
  • Bevis för Jesus återkomst
  • Lagtavlorna med de 10 budorden

Parker menade att allt var illsinnade rykten spridda av pressen och illsinnade personer i Jerusalem och att de mest funnit keramik och en gammal stol, och bjöd in poliser till yachten för samtal. Under natten seglade dock yachten iväg mot England och undkom. Ryktena fortsatte efter återkomsten till England och Parker översatte snabbt Vincents vetenskapliga rapport för att hindra ryktesspridningen, vilket inte fungerade. För att göra finansiärerna nöjda som ju förlorat många hundra tusen dollar åkte han tillbaka till Jerusalem för att fortsätta, men blev avrådd från att gå i land. Sedan bröt första världskriget ut och förhindrade fortsatta utgrävningar. Parker dog 1962, 83 år gammal. Efter utgrävningarna ska det dock fortfarande finnas spår efter honom i Jerusalem:

In his journal, Parker notes that because of their quick escape, he had unwillingly left behind his beloved pipe, excavation buckets and other items. When excavations were renewed in the City of David by Dr. Ronny Reich and Eli Shukron in 1997, evidence of Parker’s excavations were found.  Still today, one can see Parker’s pipe and the excavation buckets, on a tour of the City of David National Park.  (Källa)

Juvelius fortsatta liv

Juvelius återvände till Finland och arbetade vidare som lantmätare. Han skrev en deckare om en byläkare 1915, under namnet Heikki Kenttä. Sedan skrev han en till bok 1916: Valkoinen kameeli (Den vita kamelen). En samling korta historier bland vilka det finns en skönlitterär beskrivning av expeditionen. Juvelius arbetade på biblioteket i Viborg mellan 1918-1922 och dog av cancer i halsen juldagen 1922, 57 år gammal. Han begravdes med den hebreiska bibel med vilken han gjort sina avkodningar och hans familj tog hand om hans papper.

Del 2: Vanhelgandet av Ofelberget: Efterspelet

I andra delen av Dolda faktas avsnitt om Parkerexpeditionen blir det en lång analys av expeditionens efterspel. Vi går in på svensken Johan Milléns bok ”På rätta vägar” och dess eftermäle och mottagande, Juvelius skönlitterarära novell om vad som hände, samt flera andra källor och frågar oss vad pressen egentligen rapporterade. Vi följer Henning Melanders raseri och spekulationer om frimurarinblandning i ”arkfrågan”, läser ur Juvelius chiffer samt undersöker mysteriet med Kung Salomos toalett m.m.

Johan Milléns version

Den 3 December 1915 står den svenske medlemmen av Parkerexpeditionen, Johan Millén på scen i Kungliga vetenskapsakademiens hörsal på Frescati och orerar febrigt. Vi vet tyvärr inte hur detta föredrag kan ha låtit, men Millén kommenterade i efterhand att:

Av tidningsreferaten framgick otvetydigt att referenterna stodo alldeles främmande och intresselösa inför de avhandlade ämnena. Deras bristande uppfattning gick så långt, att jag tillfrågades av en referent vilken sekt jag tillhörde.

Innehållet i föredraget var en sammanfattning av en bok Millén skrev och gav ut två år senare:

Boken med den deskriptiva titeln, På rätta vägar – Davids forntida stad upptäckt  -Israels tio stammar återfunna (äro icke judarna), Av Johan Millén, beskriven på försättsbladet som “Ingeniör, ordförande i styrelsen och ledare för det engelska aktiebolag som utfört grävningarna i Jerusalem” har tryckår 1917. 

Om man inte läst några andra källor om Parker-expeditionen kan man lätt tro att den ledde till svindlande världsomvälvande upptäckter och äventyr. Iallafall ger första delen som handlar om expeditionen det intrycket. Den andra delen av boken där Millén verkligen tolkar bibeln fritt, kan vara svårare att smälta. Värt att minnas är att omslaget pryds av det allseende ögat, en känd frimurarsymbol, vilket vissa av hans senare kritiker skulle påpeka.

Boken går att läsa här: Johan MillénPå rätta vägar (1917)

Man vet inte mycket om Johan Millén. Han har beskrivits som dels ingenjör, dels som tvålfabrikant i Antwerpen, ibland som bofast i Köpenhamn. Han ska ha varit född 1856 (går att hitta en Johan Millén i kyrkböckerna född då), och möjligtvis gift med en Ada Uggla, men sedan frånskild.

Boken inleds med, och genomsyras av missnöjd ton, dels över mottagandet av föredraget men även att Millén anser att den nutida sekulära forskningen 1917 ser det som under sin värdighet att tillmäta Bibeln den betydelse den förtjänar. Det råder fullkomlig likgiltighet hos en större allmänhet om Gud.

Vi leva nu i yttersta tidens materialism, så ohyggligt utvecklad, att alla andra intressen måste skatta däråt. Ingen har tid från penningsbegärets tillfredställande att ett ögonblick stanna för att reflektera: “är detta allt”?

Han menar vidare att detta kulminerat i det största och ohyggligaste av alla krig, första världskriget där den krassa materialismen skapat lidanden så stora att människor inte längre orkar ens be Gud om hjälp utan svälter och pinas medan Riksbankerna i världen stoltsera med oerhörda guldförråd. Massan pinas medan ett fåtal djävulens eller onskans redskap skor sig. Profeterna säger dock att detta förr eller senare kommer leda till en andlig revolution.

John Martin – The Last Day Of Judgement (1854) (Wiki Media Commons)

Bevisen på förmågan att rätt tyda Bibelns profetior äro nu så mångfaldiga att den som invänder “det tror jag icke på” intager alldeles icke, som han söker göra troligt en överlägsen ståndpunkt, utan blottställer sig inför alla fakta, såsom en ologisk personlighet.

Det är inte bara profetior om framtiden man kan utläsa i Bibeln utan det finns andra hemliga koder i den som kan leda en till all möjlig visdom och skatter. Syftet med Milléns bok är att klarlägga allt detta som länge varit obekant, och även berätta om expeditionen till Jerusalem som han ingick i. Sedan visar det sig tyvärr att allt detta även leder till en problematisk omtolkning av världshistorien.

Juvelius chiffer

Med chifferskrift förtydligar Millén att han menar att det uti texten ligger en dold undermening eller annat än det synliga. För att få fram denna dolda skrift eller text måste man hitta “nyckeln till låset”, under vilket den hemliga meningen döljes.

Nyckeln består vanligen däruti, att vissa bokstäver efter av författaren inlagd ordning och nummerföljd utplockas ur texten och sammanfogas till ord och meningar. Naturligtvis kan ingen chifferskrift uppställas från en översättning. Det kan endast försiggå på orginalspråket.

Millén skriver att Juvelius, som Millén kom i förbindelse med ungefär 10 år innan denna bok skrevs, läste bibeln på kaldeisk hebreiska, orginalspråket, i flera år och fann först av allt ett chiffer i Hesekiels bok. Ett otroligt sammanträffande menar Millén pga dess profetior om t.ex himlavagnen, känd från t.ex. Erich von Dönickens teorier om att Hesekiel här beskriver utomjordingar, beskriver stridsflygplan, stridsvagnar och första världskriget, samt ändens tid.

Guds plan och pressens ovilja att begripa den

”Från det ögonblick det förunnades mig att få ledningen om hand av utgrävningarna i Jerusalem till Förbundsarkens framdragande i ljuset, har en fortskridande utveckling av ämnets förståelse kommit mig till del”, skriver Millen och erkänner här öppet att expeditionen handlar om att finna förbundsarken, men även att han själv var ledaren.

Trots detta ärofyllda stora uppdrag, som Millén beskriver som guds plan, att arkens upphittande är ett bevis på att gud förnyat förbundet med det ”renade och till härligheten återkomna Israel”, och att dess upphittande skulle det inleda det tusenåriga fredsriket, verkar inte pressen förstå. Millén beklagar sig över hur dåligt expeditionen blev behandlad av framförallt tyska och svenska tidningar.  En “tidningspolemik” som både var av hänsynslös och tarvlig art, skriver han.

Artikel från New York Times, 4 maj 1911.

Det antyds att expeditionen kallats både “okunnigt helgerån” och “bildstormande skövling”, men att när all fakta om expeditionen framlagts kommer detta motbevisas menar Millén.

Utgrävningarna skedde inte bara med “den mest samvetsgranna noggrannhet, utan också med lärdomens kritik, som stundom var överdriven nästan i varje detalj av deras arbeten”, skriver Millén. Han framhåller även hur bra arbetarna behandlats, att ingen skadats och att de farligaste uppgifter alltid utförts av expeditionens egna medlemmar, samt att expeditionen även resulterade i dubblad ren vattentillgång och att man gett allmosor till fattiga:

Dag och natt skiftades arbetslag i bärgets innandömen. Vad är deras avsikt? Frågan lämnades icke länge obesvarad av den klass av journalister, vilkas metoder icke grunda sig på undersökningar på lämpliga vägar, utan fast mer på antaganden av speciella meddelanden direkt från gudarnas hemliga konselj. Alldenstund arbetena voro avstängda för utomstående, så var det tydligt, menade dessa herrar, att expeditionens avsikter voro allt annat än ärliga och lovvärda.

Andra åtnöjde sig med att begabba och förhåna det oförnuftiga och ologiska arbetet, som expeditionen utsatte sig för. En tredje beklagade ironiskt den naiva oskulden hos dessa män, som ägnade sig åt ett chimäriskt sökande efter obefintliga föremål. Forskarne fortsatte emellertid energiskt sitt arbete oberörda av allt detta prat.

Han förnekar att expeditionen tvingats fly. Millén menar att när arbetet i början av april 1911 avslutats och tunnlar ingenfyllts och maskiner ställts tillbaka hölls en avskedsfest för dem i Jerusalem och efter detta avreste man från Jaffa med en privat yacht tillhörande en expeditionsmedlem. Sedan expeditionen avrest ska ett uppror hos den citat “lätt uppviglade och fanatiska befolkningen” skett.

Anledning att det blev en så stor sak, omnämnd i New York Times och runt hela världen är att:

…en del personer, som finna sig oförhindrade att på samvetslöst ösa ur grumliga källor, missleda godtroget folk och därigenom bereda sig inkomst. Det finns dock ingen anledning för mig att närmare ingå på denna trafik eller nämna de, som utförde den, vid namn. (Vilket han dock senare gör)

För att visa hur legitim expeditionen var nämner han även att den var under kontroll av välkända medlemmar av parlamentet i Kostantinopel och under särskilt beskydd av genarmer, militär och polis avlönade av expeditionen. Han berättar även att han 1914 mottagit mairen i Siloa som sagt att “ingen har blivit varmare hälsad välkommen i Jerusalem än Ni skall bli vid eder återkomst”.

Vincent

Millén framlyfter även expeditionens arkeologiska kontrollant, Hughes Vincent och hans arbete Det underjordiska Jerusalem, som ett bevis på hur vetenskaplig expeditionen var. Han skriver detta arbete endast är utlämnat till vetenskapliga institutioner och stadsbibliotek men denna finns idag tillgänglig online, om man befinner sig i USA eller använder VPN här:

Hughes Vincent – Underground Jerusalem. Discoveries on the hill of Ophel (1909-11) (1911)

Vincent skall fått lova att inget säga om vad som funnits, och att inga ska ha fått tillträde till utgrävningen.

I am committed to revealing nothing to outsiders until such time as shall be decided by the leaders of the expedition. I hope that those who feel frustrated by my silence will consider that a like discretion will be at their disposal, should I be asked to engage in a similar project at some future time.

Vissa har dock menat att även om man läser Vincents rapport så verkar inte expeditionen resulterat i så mycket. I sin bok menar dock Millén bevisa att det verkligen inte resulterade i intet, dock “innehåller den icke närmelsevis allt det vi utforskat”, skriver han samtidigt.

Utgrävningen

Millén ger sedan sin bild av händelseförloppet vid utgrävningarna. Att det 1909 väcktes stort intresse som började en utgrävning på sluttningen av Ofelberget. Man började leta efter en underjordisk passage som skulle leda till jungfrukällan som försett staden med vatten och gjort den militärt strategisk sedan urminnes tider.  Han skriver vidare att det hårda farliga arbetet utvecklade ett starkt kamratskap mellan medlemmarna.

Här och var fann man någon i det mest otroliga läge och kostym, med ansiktet nedsmort av rök och smuts, som i denna omgivning än mera fördjupade intrycket. Så kunde man trippa över någon, som befann sig i det mest otroliga läge, grävande i någon håla i bärgväggen, eller någon annan, som helt fryntligt bad att få låna ens rygg för att nå upp till något högre beläget mysterium, som måste utforskas. Eller man måste göra sig osynlig på en gångplanka, hängande över en svart urhålkning, för att släppa en annan förbi. Vid ett annat tillfälle befinner man sig med en kamrat, seende forskande på varandra, likt ett par trollgubbar, framför en repstege dinglande längs en sluttning av stenar och bärgblock, som s.e riskabelt hotande och fallfärdiga ut. Eller samlas vi omkring en lysande ljusstump för att diskutera någon nyupptäckt detalj vid grävningarna, undersöka ett fynd eller att rätta en teckning.

De fick vada i djupa dy och gyttjepölar. Det var viktigt att skydda sina instrument och anteckningar, men snart lärde de sig skoja om alla olyckar och misstag.

Millén skriver om hur David använt källan för att göra sin fästning ointaglig men samtidigt ha vattentillgång säkrad. Jungfrukällan var enligt legenden en mirakelkälla som hade gudomlig kraft. Speciellt spännande för expeditionen var de religiösa ceremonier källan ska använts till, och rollen den spelat i kung Salomos kröning.

Dom tömmer jungfrukällan och finner olika bevattningskanaler igenmurade och ersatta med ett nätverk av tunnlar med syfte att föra vatten från den ena till andra sidan av berget från Gihon. Antagligen har detta hänt under Hiskias regering, det nämns i Bibeln och man funderar på hur det gått till och de finner också en inskription från Hiskia (som dock redan var upptäckt av Charles Warren 30 år tidigare), och Millén menar även att dom kan bevisa läget för Davids gamla stad.

De finner även ett mkt stort gravvalv med ”egyptiskt utseende” med keramikföremål och lerkäl. En annan grotta ska ha använts som offerplats och i jorden hittades fågel och lammben och ännu mer keramik.

Konstgjort berg och fällor

Nu börjar Millén närmare beskriva tunnlarna och kommer med en spännande iaktagelse:

Inuti Ofelbärget finnes ett tredubbelt system av tunnlar, labyrinter och vattenkanaler, vilka vardera hava sitt särskilda ändamål. Tunnlarna föra fram till vissa mål. Men de är o så väl igenstängda med konstgjord bärgart fullständigt liknande naturbärget, att ingången är omöjlig att hitta utan den särskilda ledning som chiffern förmedlar. Labyrinterna tjäna som avledare från tunnlarna så, att sedan man följt dem i olika riktningar, mynna de ut i ett ändamålslöst intet. Vattenkanalerna fullfölja olika ändamål, varav ett är att skydda tunnlarna ock labyrinterna mot obehörigt intrång. Ty vid vissa punkter är risken mycket stor att vattenkanalerna förenas med tunnlarna och fylla de senare med vatten, så att allt levande, som linnes därinne, dränkes.

Som om inte detta var nog Indiana Jones så fortsätter han med att säga att det finns kompletterande fällor för de som inte drunkar, nämligen:

…gaser av beskaffenhet att åstadkomma brännsår och kvävning. De ämnen, varmed tunnlarna äro igenfyllda, äro bemängda med dessa gaser. Endast i tid erhållen varning därom i chiffern räddade oss ifrån olyckshändelser. Det skall vara en klentrogen människa, som inte vill fatta, att allt detta är utfört med det ändamålet att undangömma förbundsarken intill »ändens tid», såsom i profetiorna beskrives.

Han skriver vidare att ingångarna är så väl igenstängda att det inte går att skilja dem från naturberget och det konstgjorda. Väggarna är även så tjocka att man inte får genljud vid knackningar. 

Men väl inkommen i tunneln finner man icke heller någon skilnad; det konstgjorda bärget är fullkomligt liknande naturbärget. Avsikten är tydligen den att avleda lusten att vidare fortsätta, då allt ger intryck av att vara ändamålslöst. Dessa »försvarsverk» äro än ytterligare förstärkta till förhindrande av obehörigas uppnående av asylen, genom här ocb var förekommande fällor, utom omnämnda gaser ocb vatten.

Även arkeologen Vincent ska ha vittnat om att det var ett slags konstgjord bergvägg som täppte igen tunnlar, som de fick bort, även om han först var skeptisk. Millén drar dock ganska stora växlar av detta och skriver i en fotnot att:

Den stora Cheopspyramiden i Egypten har i alla tider varit föremål för utläggning huru den kunnat byggas av så oerhört stora stenblock, som finnas i den. I tunnlarna i Ofelbärget hava vi funnit, att forntidens folk kunde framställa konstgjort bärg, som var fullkomligt liknande det naturliga bärget. Härigenom hava vi fått den gåtan löst, på vilket sätt pyramiden så väl som templet i Baalbek med stenblock av 1500 tons vikt blivit byggda. Så går det. Så småningom upplösas de forntida miraklen, det ena efter det andra, i naturliga företeelser.

Millén menar alltså att de löste mysteriet med pyramiderna i bara farten.

Davids gamla stad

Millén skriver vidare att de upptäckt Davids gamla stad i Ofelbärget i Jerusalem och tar även upp olika källor om det. Berättelser om glans och härlighet och skatter omkring David och Salomo. Davids tempel som Manasse ben Israel (rabbin från 1600-talet, möjligtvis avmålad av Rembrandt) skriver att det hämtats skatter till enda från Peru, som Millén hoppas kunna finna. Manasse trodde att vissa av Israels försvunna stammar kom till Sydamerika, ideer som Millén inte heller är främmande för senare i boken, men med annan twist.

Enligt Millén hittade de gamla fästningsmurar, gravkamrar, eldstäder, kok och kökskärl, prydnadssaker, ställen som inte beträtts på 2600 år, allt genom chiffret. De hittade även vaser, urnor lampor, somliga med Salomos kungliga stämpel, vissa var enligt Millén 5000 år gamla. De fann dessutom en stol uthuggen av vit kalksten som de döpte till Salomos tron, en blomstervas av brons osv. Millén menar att detta var resterna av en lyxbostad och att de nu var nära det kungliga palatset. Tyvärr avslutas beskrivningen av utgrävningen här. Inget nämns om grävandet av klippdomen och heller inget mer om upproret som följde.

Förbundsarken och radiumF

Millén skriver att arken inte bara hade:

egendomliga verkan på människor, utan jämväl vissa förhållanden i samband med dess förvaringsrum, ävensom egenskaper hos Jungrukällans vatten, leda oss till den tanken, att Mose kände till radium och förstod att betjäna sig av detta eller något annat liknande ämne.

Här är några av de bevis på radiumbevis Millén har hittat:

  • Det sägs att när man visade upp arken upplystes himlen av härlig strålglans. Millén tror att det fanns radium som skickade strålning genom stora rubinerna och framkallade detta fenomen. Detta ska även Juvelius chiffer bekräfta.
  • Att översteprästen Leviterna skulle vara klädd i fårskinn av speciell röd färg var för att det förminskade radiumstrålningen.
  • En vattenpelare av “en meters mäktighet” reducerar radiumets inverkan med 99 % skriver han. Därför gömdes arken vid jungfrukällan.
  • Han skriver även att radiums varaktighet är omkring 2600 år, och det är därför expeditionen nu enligt guds plan ska hitta den.
  • Den gamle judiska historikern Josephus berättar att Herodes visste var den fanns men misslyckades att stjäla den då hans tjänare dog av “gasförgiftning” när de var nära den. Detta var återigen radium.
  • Jeremia ska ha talat om att citat “gömma elden” i bibeln.
  • Bibeln berättar att folk skulle hålla sig på 2000 alnars avstånd från arken annars dog de eller blev sjuka.
  • Han återger även när Jerikos murar störstas genom att man bar arken runt stötande i basuner. Millén påtalar att man inte fick röra nåt av det arken nedstörtat. Millén skriver att strålningen fortfarande är verkbar har de själva upplevt i tunnlarna men utvecklar ej.
  • Filisteerna ska ha tagit den i sju månader men alla fick bölder eller dog så de skickade tillbaka den tillsammans med fem jordråttor av guld och fem guldbölder som ett slags offer och symbol för deras fem hövdingar som alla drabbats. De spände två kor för vagnen och gick själva på avstånd bakom dem och de gick på eget bevåg med arken hela vägen där Leviterna tillkallades. De utsattes för den farliga radiumstrålningen.
  • Sedan berättar Millen om när israeliterna fick bevittna hur arken fick Jordans vatten att dela sig så prästerna bärande arken kunde gå runt i floden. En utomordentligt intressant berättelse tycker Millén.
  • Urim och Tummim ska undangömts med arken inskrivna i en domsköld. Detta är även samma som de vises sten som alkemisterna sökte men aldrig fann i sin häxkittel, menar Millén. Enligt en äldre uppfattning (baserad på jämförelser med ögonskenligen besläktade hebreiska ord) skulle Urim betyda ”ljus” eller ”uppenbarelse”, och Tummin betyda ”sanning” eller ”rätt”. Vissa menar även att det var ett slags orakel man tillfrågade, vilket också kan ha varit stenar eller stavar som man kastade som ett slags lotto. Antar att detta också kan vara en symbol för den rätta andliga upplysningen men beskrivs även som den heliga elden. Alltså radium.

Expeditionen ska ha upplevt denna strålning själv:

Att döma av de ännu livligt verksamma ämnena i tunnlarna, om nu dessa emanera från radium, torde varaktighetsteorien kanske kunna korrigeras i endera riktningen.

Millén spekulerar dock i att det också kan vara något annat ämne, som elektricitet eller något för samtiden okänt. Den sista tiden säger han enligt Bibeln ska vara rik på upptäcker av nya saker, vilket ju hans tid var med telefonen, grammofon, film, kemi, fysik osv.

Israeliterna

Efter detta får vi tyvärr inte reda på så mycket mer om vad som hände. Istället går Millén in på ett annat pseudovetenskapligt spår i bibeltolkningens grumligare vatten. Nu handlar resten av boken främst om en ny teori om israeliterna som påminner inte lite om teorierna och tillvägagångssätten Olof Rudbeck använde på 1600-talet för att bevisa att Atlantis låg i Sverige. Se vårt avsnitt om detta.

Millén menar att Juda och Israel är två helt åtskillda släkter som på ändens tid ska sammanföras under ett standar, vilket menas att judarna ska bli kristna. Alla har trott att israeliterna, guds utvalda folk i bibeln är judarna men det är i själva verket svenskarna och alla andra västeuropiska folk han tycker är härliga. Det skedde på följande vis:

Juda och Israels släkter skildes åt år 721 f kr och israelisternas troligen sju stammar blev slavar under assyrierna. De vandrade då till Skytien norr om svarta havet vid Donau, en vandring som tog 1,5 år. Där kallade de sig Getaeer och Israels namn försvann. Judarna förenade sig i Jerusalem och bildade Juda rike. Både judarna och israeliterna ska dock börjat med avgudadyrkan varpå gud vände sitt ansikte från dem, men ej för alltid.

Efter upplösning av Juda- och Benjamins rike förlorade Judarna all medveten förbindelse med Israeliterna. Däremot hava Judarna uppehållit förbindelse med varandra i alla länder, där de sedan urminnes tider haft hemvist. Häruti se vi utan möjlighet till gensägelse hur fullständigt Guds budskap om Israels försvinnande gått i fullbordan. Något sådant budskap har icke blivit känt om Judarna. Det synes sålunda hava varit en bestämmelse av Gud att Judarna icke skulle borttappas såsom Israel. Detta är ju ett ytterligare bevis för, att Israel och Juda äro tvenne fullkomligt åtskilda släkter.

Orsakerna härtill synas vara tvåfaldigad: i första rummet den att Judarna, även under de mörkaste hedniska tiderna för Israel, förblivit trogna sin dyrkan av den ende Guden — utom en kort tid, som redan omnämnts. För det andra Judarnas säregna ansiktstyp och andra egenheter, varigenom de lätt särskiljas från andra raser och igenkändes till det yttre av varandra. Även därom finnas profetior i Bibeln. Israel däremot var ett blont, högväxt folk.

Guds straff för judarna menar Millén är att de aldrig blir en egen nation för att de korsfäste Jesus och dödade profeterna. Dock löser sig allt sedan på ändens tid när också de blir kristna skriver Millén.

Han fortsätter med att mena att sedan judarna fått reda på upptäckten om Juvelius chiffer har de hotat om att de är berättigade Salomon och Davids skatter, vilket de då inte är enligt Milléns nya bevis. Han skriver sedan om att David beksrivs som ljuslett i Bibeln och att varken han eller Jesus tillhört Juda stam. Många har förlorat tron på bibeln just för att de inte kan se judarna uppfylla de löften som boken ger, menar Millén. Några som dock kan det menar Millén är svenskarna och engelsmännen som härstammar i rakt nedstigande led från getaeerna och är de sanna borttappade israelitern som han nu funnit.

Oden och det utvalda folket

Att Israel skulle erhålla en sådan herde (som Oden) är profeterat av Sakarja i 11 kapitlet, 16 och 17 vers, varav den senare lyder: »Ve över den ovärdige herden, som övergiver sin hjord; må ett svärd träffa hans arm och hans högra öga! Må hans arm alldeles förtvina och hans högra öga förmörkas i grund!»

Millén menar att Oden var en mäktig israelitledare som tog israeliterna till norra Europa under vad som nu kallas Den stora folkvandringen. Han förde sju av Israels stammar från Skytien (där de var i 500 år) år 100 f kr.  En del slog läger söder om Östersjön och blev anglerna, medan vissa fortsatte till Skandinavien och kallade sig Asar (As och an är ett gammalt bibliskt namn på gud). Millén menar det är förutsagt i Bibeln att det utvalda folket ska kallas vid guds namn och räknar upp olika bibeldelar om det. Att leder förstås till asarna och den nordiska mytologin.

Han nämner ett gammalt manuskript i Herolds College i London och Sharon Turners History of the anglo-saxons som säger att både engelska kungafamiljen är avkomlingar av den dynastiska grenen av Israel och att Odin var släkt med David och därför är båda Efraimiter. Också i Beowulf ska det uppges att Oden var getaee. Eddan pratar om hur Odin leder sitt folk från Skytien eller Dannerström (Donau) till Skandinavien. Isländarna är också Israeliter enligt Millén. Getaeerna beskriver han som oövervinnliga men med alkoholproblem. De ska dock besegrat hunnerna och lagt grunden för den västerländska civilisationen.

Israeliterna höll sig länge oblandade med andra raser då Mose lag säger att det är förräderi som straffas med döden. Millén säger att det även var våra stamfäder som kallades Ostrogother och ödealde Rom år 410. De anföll Rom igen 486 och lämnade inte förrän 553 då de fritt fick tillåtelse att avtåga mot att lämna sina ägodelar den “Den stora gotiska skatten”. Sedan bildade de nya hem i Norden och England precis som Jeremias profetia ska ha sagt. Efraim, Manasses och Benjamins stammar spred ut sig över Skandinavien, England och Amerika, Island osv.

Huru tydligt vi Skandinaver äro utpekade i Mose profetior framgår vidare av följande: »Israel måste komma i besittning av ’änden, ’sidorna, och de yttersta spetsarna av jorden.» Detta uppfyllers i avseende på Skandinavien: »yttersta spetsen» torde väl få anses vara Nordkap. Därtill kommer Island, Grönland och kanske Spetsbergen.

Här profetieras polarforskningen som låg på modet vid denna tid.

Assyrierna är tyskar

Han nekar till att kalla svenskar arier dock, då arier är befolkningen i Medien som är assyrierna som i sin tur är identiska med tyskarna. Såhär beskriver han assyrierna:

…uppfinningsrika i avseende på tillverkning av krigsvapen. Kriget var ständigt föremål för deras studie. (Kurs. av övers.) Deras kringboende grannar måste alltid vara på sin vakt och utforska deras förehavanden, ty de voro ivriga krigförare, grymma och obevekliga i krig. De överträffade sina grannar i intelligens och energi. Enligt vad monument och urkunder giva vid handen voro de tappra, intelligenta och idoga. Deras framgångar ocli förkovran gjorde dem högmodiga, skrytsamma och grymma. (Kurs. av övers.) Kär de uppställde sin krigsstyrka, och deras pansrade krigare marscherade genom det land de hade intagit, stor måste den fasa ha varit, som de då spridde omkring sig. Folken flydde framför dem; städerna föllo i deras händer alltefter som de marscherade. Om vi jämföra denna hävdateckning med nutidens tyskar och läget för dagen, synes just icke mycket ha förändrat sig i naturellen, vare sig i helhet eller detalj.

Jag upprepar ånyo att profetiorna i Bibeln, när man förstår att tyda dem rätt, d. v. s.att tillämpa dem på den tidpunkt de avse och förstår den bibliska Symboliken, äro de i avseenden på uppfyllandet absolut ofelbara.

I kapitlet Bibelns profetior om kriget går han in på alla möjliga Bibelcitat han pekar på att första världskriget var just den tidpunkten för armageddon, eller andens makt över materian.

I Uppenbarelsebokens 14 kapitel och 20 vers läses frontens längd emellan Assyrierna och Israeliterna, nämligen: »Och vinpressen trampades utanför staden, och blod från pressen steg ända upp till betslen på hästarna, en sträcka av ett tusen sexhundra stadier». Ett tusen sexhundra stadier utgöra 320 kilometer. Här denna upptäckt gjordes i Bibeln var krigsfronten från Engelska kanalen till Schweiziska gränsen just 320 kilometer. Detta innebär ävenledes bekräftelse på att detta är det sista kriget: Armageddon! Armageddon betyder egentligen andens makt över materien: det ondas utrotande.

Här är Hesekiels berömda vision av himmelvagnarna:

Hezekiel berättar i 3 versen »hur Herrans ord hom till honom under hans fångenskap i Kaldéernas land vid strömmen Kebar». Y. 11: »Och deras vingar voro utbredda upptill; vart djur hade två vingar med vilka de slöto sig intill varandra, och två, som betäckte deras kroppar. De gingo alltid rakt fram; vart anclen ville gå, dit gingo de, och när de gingo, behövde de icke vända sig — — under det att elden for omkring mellan djuren; och den gav ett sken ifrån sig, och ljungeldar (blixtarj foro ut’ ur elden. — — — Då jag nu såg på djuren, fick jag se ett hjul stå på jorden, invid djuren, vid var och en av deras fyra framsidor — — — och det såg vidare ut som om de voro så gjorda, att ett hjul var insatt i ett annat. När de skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidor; de behövde icke vånda sig, när de gingo. — — —• Och när djuren gingo, gingo och hjulen invid dem; och när djuren lyfte sig upp över jorden, lyfte sig ock hjulen. Vart anden ville gå, dit gingo de, ja, varthelst anden ville gå; och hjulen lyfte sig jämte dem, ty djurens ande var i hjulen. När djuren gingo, gingo ock dessa; när de stodo, stodo ock dessa; när de lyfte sig över jorden, lyfte sig ock hjulen jämte dem, ty djurens ande var i hjulen. Och över djurens huvuden syntes något som liknade ett himlafäste, till utseendet såsom härlig kristall, utspänt ovanpå deras huvuden. Och under fästet voro deras vingar utbredda rätt emot varandra. Vart särskilt djur hade två vingar, med vilka det kunde betäcka sin kropp. Och när de gingo, lät dånet av deras vingar i mina öron såsom dånet av stora vatten, såsom den Ällsmäktiges röst; ja, det var ett väldigt dån, likt dånet från en härskara. Men när de stodo stilla, höUo de sina vingar nedsänkta———- — och ni ovanpå det som liknade en tron; satt en som till utseendet liknade en människa — — — ocli jag hörde rösten av en som talade.»

Han finner även profetior i bibeln för oljetankar i Antwerpen som sprängts och andra händelser i första världskriget.

Fredsriket

Slutet av boken kan beskrivas som lite osammanhängande. Han pratar om den trådlösa telegrafen, att hela folk på distans och om hinduer som har förmågan till telepati vitt utbrett i Indien. Båda är exempel på gudakraften som sätts i verksamhet genom bönen och att aldrig svika i tron, särskilt nu i ändens tid! Sedan klagar han över att tom präster kallat utgrävningarna för rövargrävningar, men säger att profeten Hosea profeterat detta om att i ändens tid kommer även präster förkasta sin kunskap. Bibeln säger att i ändens tid ska många se syner profetera och drömma drömmar och mkt riktigt har religiös litteratur ökat mkt under Milléns tid. Dock varnar han att mkt av den är undermålig och till och med skadlig. Men iallafall:

En tillbakagång till mörka tider av materialistisk gudlöshet är numera omöjlig. Det vore emot Guds uppenbarade ord. Ty de, som icke vända till tron nu »skola dö i sin otro». Är det då något nytt, som här framkommer? Nej, långt, långt därifrån. Det har alltid funnits och skall alltid finnas, men blivit bortglömt, förtrampat av materialism, militarism, hat och ondska. Nu kommer Ordet och förståelsen därav tillbaka till oss och det är kraften och innebörden av dess rätta förståelse, som i sin ordning skall förtrampa och förjaga materialismen, militarismen, hatet och ondskan emellan nationer, folk och individer.

Ja såhär 100 år efteråt kan man väl säkert säga att han hade fel om mycket. Det sägs dock att när han skrev den här boken var han pressad att lämna bort många viktiga detaljer. Kanske därför utgrävningarna är så kort återgivna. Sedan ska han placerat sina papper i ett säkerhetsvalv eller låda och gett dem till teosofiska sälskapet i Sverige. När han dog på tidiga 50-talet öppnades dem, men lådan var helt tom. Teosoferna försökte undersöka varför men fick inte upp något spår.

Sanningen om uppståndelsen i Omar

Juvelius till vänster.

1916 skrev Juvelius en skönlitterär beskrivning av vad som hände under expeditionen. Den vita kamelen (Valkoinen kameeli) är en samling korta noveller, skrivan under namnet Heikki Kenttää, och inleds: Dessa berättelser är inte min sammanställning, mina verk. Min berättare var en underlig eremit som hade gripit fiskebastunet och bosatte sig där i veckor för att leva. Att boken är skriven som fiktion gör den förstås svår att använda som historisk källa, plus Juvelius var ju inte där i slutet, men många delar i den stämmer bra överens med verkligenheten även om olika namn är utbytta och att den sägs vara berättad av en fiskande bastueremit. Berättelsen har vi läst genom google translate från finska till engelska och svenska, så översättningen kan ibland gjort att jag uppfattat innehållet fel. Den är ca 100 sidor och heter Sanningen om ”uppståndelsen i Omar” (vår översättning)

Inledningsvis känns texten inte alls som fiktion. Juvelius skriver precis som Millén att expeditionens hemlighetsfullhet gjorde folk nyfikna. Han beskriver att det uppror tidningarna i Paris berättade rapporterades en dag innan det hände i Jerusalem. Han beklagar sig över pressen och de misstänksamma judarna, bara några engelska tidningar behandlade saken sakligt menar han. Han skriver att expeditionens mål var vetenskapliga och pekar på medlemmen fader Justinus deltagande som bevis, vilken man kan anta är pseudonym för Vincent.

Han berättar om Karl Gustav Nierot, född svensk men boende i England, tvingats flytta pga oklarheter. Kan detta vara Millén? Nierot beskrivs som burdus (skryter om kvinnor) orientalisk expert, militärkapten, och tolk. Men den egentligen ledaren var Georg Fairholme som borde vara Parker.

Han säger även att de inte kunnat vanhelga moskeén då de arbetade en halv km söderut från den. Ryktena om Salomons skatter kom sig av ett av deras fynd, alltså stolen från pre-Davidsk era. Denna beskrivs som att den hade ett stort cirkulärt hål, så man kan undra om det egentligen var Salomos toalett dom hittade? Juvelius nämner även prata om antika manuskript men utvecklar tyvärr inte så man får komma till slutsats själv.

Det har varit mycket prat om en gammal judisk kryptering som grundades på vårt arkeologiska arbete. Jag vill påpeka att ingen kryptering behövs för att veta att, till exempel, kungliga gravarna av herskaren av David under första århundradet, var vid vår tid ansedd orörd…

Det finns utan tvekan en enorm mängd gamla monument och historiska vittnesbörd som går tillbaka tusentals år under ruinerna av den heliga staden, vilket kan vara viktigt för vetenskapen och kanske för att förstå hela vår kultur.

Novellens huvudperson (som vi hädanefter kallar Juvelius) skriver konstant anteckningar på svenska om arbetet. Dessa översattes sedan till engelska och gavs till George Fairholme. Eftersom det bara var ett fåtal som kunde arbeta i tunnlarna åt gången så hade huvudpersonen tid att vandra runt och resa på mulåsna. Han resten till Berget Nebo med sin finska vän Oskar Nevankoski där han ger vännen ett papper med finska översättningar av uråldriga dokument, eller kanske Juvelius tolkningar av dessa, och säger åt honom att läsa dem högt. Dessa innehåller de exakta beskrivningarna och måtten av en grotta som är Moses begravningsplats. Juvelius säger att enligt bibeln dog Moses på normalt vis och borde därför enligt tradition vara begraven i en bergsgrotta. Han menar att i denna grotta ska Moses balsamerade lik finnas fortfarande, judarna ska ha lärt sig balsamera i Egypten. Graven har varit hemlig sedan dess, även för judarna.

Juvelius vill finna denna grav för att motbevisa de som menar Moses inte är en historisk person. Enligt Juvelius så kodifierades hemligheten i Bibeltexten och fördes vidare från generation till generation. Hemligheten gick förlorad pga romarna.

I graven ska även Tetragrammaton finnas. Guds namn, målat på en sköld Moses ska ha på sitt bröst. Fader Justinus rekommenderar huvudpersonen att prata om sina teorier med en lärd judisk rabbin men han tvekar, men utgrävningarna gick dåligt och han gick dit ändå för att se om han kunde få hjälp, men märker istället att rabbinen hajar till och sedan försöker söva honom för att kunna undersöka hans papper. Han undkommer dock men blir förföljd av rabbinens son som även gör inbrott i hans hem, och inleder en flört med rabbinens unga judiska dotter.

Sedan blir huvudpersonen sjuk i malaria “Kall av gift och judiska flickor” och reser tillbaka, han planerar att återvända men får ett telegram att arbetet stannat. Han får läsa om utvecklingen i nyheterna.

Det uppdagas att Nierot är rabbinens spion och allt leder även vidare till Rothchild. En fransk man, Mouche, anlände till staden och krävde att utgrävningen skulle stoppas omedelbart. På hotellet hade han nämnt att han var en parisisk bankir, en företrädare för Baron Rothschild.

Fynden ska ha hamnat i Malta och han beskyller pressen för uppvigling av massorna som han nämner även ledde till att “en av de vildaste devisherna dödade den ädla engelska damen i moskén”. Detta hände på riktigt.

Sedan följer en passage där huvudpersonen beklagar sig över framtiden och att en judisk utgrävning kommer göra det omöjligt för utomstående att gräva ut området, samt att de aldrig kommer avslöja vad de hittar. Dock svarar Nevankoski att de inte har någon brådska. Rothschild är ”som en myra som försöker sätta tungan i skalet av ett granatäpple medan de är inne i kärnan av det.” De kan alltid komma tillbaka senare, vilket de dock aldrig får tillfälle till pga att kriget utbryter.

Juvelius hemliga dokument

Juvelius gick tillbaka till sitt vanliga liv. Mellan 1988 och fram till sin död 1922 arbetade han som chef för folkbiblioteket i Viborg. Enligt den finska forskaren Boitto Viro så gjorde han nya kartor över tunnlarna under Jerusalem för att ersätta de förlorade, som sedan funnits i familjens ägo. Personer som efterforskat dessa har sagt att de är “muddled and in places contradictionary”.

Papprena blev kvar i hans familj. Pga vinterkriget blev Viborg ryskt och papprena evakuerades tillsammans med befolkningen. De ägs nu av hans sonsonson Tom Hilli, en finsk ekonom. Landau träffade honom 1996 och undersökte då Juvelius hemliga papper. De var skrivna på svenska och gammalhebreiska på vanliga pappersark. I dem hittar man beskrivningen av Salomos begravningsplats med bilder och referenser till bibelcitat. Exakt återgiver han ritat med färg tunneln som leder till katakomben där Salomos sarkofag finns, och även två radioaktiva strålar som ska döda dem som försöker störa graven. Hilli menade dock att referenserna är svåra att hänga med i, dom är citat: “a mess”. Julius har skrivit och suddat och skrivit om konstant, och referenserna leder till andra som leder till andra i evighet.

Dokumenten förvaras i kuvert varpå den bibliska persons namn vars grav Juvelius precist beskrivit står på. Det ska vara typ alla profeter. Sedan hade han även dokument om Moses grav vissa från så sent som 1918 vilket kan tyda på att han aldrig slutade hoppas att komma tillbaka och gräva ut. David Landau skriver:

Looking with disbelieving eyes on the material. Tom Hilli and I agree that what we have in front of us is science fiction and that Juvelius’s paper can serve as a manuscript for a new movie by Steven Spielberg.

On their own merits, Juvelius’s papers are no doubt worthless. Nevertheless, they should be studied more closely because they are connected to archeological excavations which were conducted in a scientific manner and produced important results.

Our Jerusalem

Ett annat utomstånde och möjligtvis mer nyktert vittnesmål av vad som hände i Jerusalem hittar man i boken Our Jerusalem – an American Family in the Holy City, 1881-1949 av Bertha Spafford Vester (1950). En amerikansk kvinna, född i Jerusalem som var del av societeten, och en religiös koloni bestående av både amerikaner och svenskar i Jerusalem under många år. The American Collony är även känd som förebilden till det religiösa sällskap som bildas i Jerusalem i Selma Lagerlöfs roman med samma namn. Bertha Vester var dock inte lika strängt lagd som sin mor Anna, och deltog gärna i sällskapslivet. Hon bevittnade många historiska skeenden samt träffade flera av den tidens stora berömdheter när de befann sig i staden. Hon beskrev även Parker-expeditionen:

In April 1911 the ”Parker fiasco” came nearer causing anti-Christian riots and even massacre than anything that had happened during our long residence in Jerusalem. 

Hon skriver hur en mystisk agent för en grupp engelska adelsmän kom till Jerusalem med syfte att köpa mark att bygga skolor och sjukhus till folket, från turkiska regeringen. Sedan visade det sig att marken var kullen ovanför jungfrukällan, Ofel-berget.

När engelsmännen anlänt till Jerusalem med yacht sades inget mer om skolor och sjukhus och de började istället mystiska utgrävningar som väckte stort intresse i staden. Vester hörde rykten om glada middagar med turkiska pashor som gäster och att de använde apelsiner för sikteövningar. Dom red till utgrävningar på åsneryggar och en dag fick de höra ett stort oväsende:

…and saw the worthy archaeologists playing at being donkeyboys, running alongside the donkeys and imitating the yelling, only much louder, usually made by the Arab boys, who were mounted in the Englishmen s places. They were certainly the oddest archaeologists ever to visit Jerusalem.

Hon och hennes man mötte dem på en middag och tyckte de var charmerande men skriver även att de var förvånade över deras totala brist på arkeologisk kunskap. De kunde inget om historian för tidigare utgrävningar och var mycket hemlighetsfulla om syftet. Samtidigt stängde de ute alla från utgrävningsplatsen, så alla misstänkte såklart de var ute efter skatter, vilket de ju var. Hennes bror var mycket upprörd att dom hade privilegiet att undersöka Ofel men inte ens nedtecknade sina fynd, och började en slags kravkampanj att de måste börja med det. Så kom Vincent med i bilden, och boken som skrevs.

Alla möjliga rykten uppstod om vad de letade efter, men de hade stöd av turkiska parlamentet och militärpolis så ingen visste säkert. Efter ungefär tre månader blev de tvugna att sluta gräva pga kraftiga regn och återvände 1909 till England. Hon skriver att ryktena hade upprört judarna och utgrävarna fick nu svårigheter. Baron Rothshild hade börjat egna utgrävningar och betalat för dem och därför sa regeringen till engelsmännen att de hade 3 år på sig att arbeta klart. Därför arbetade dom genom vintern 1910 trots regnet. Hon nämner överenskommelsen att de skulle ge 50% av allt de fann till turkiska regeringen och att det ryktades om att den delen skulle vara 40 miljoner dollar.

Sedan skriver hon hur de under Nebi Musa-festivalen ryktades att expeditionen i hemlighet grävt under Omarmosken och stulit Davids krona, Salomos ring, Moses lagtavlor samt Mohammeds svärd. Folk blev vansinniga och shejker kastades i fängelse och engelsmännens militärmedhjälpare arresterades. Deras turkiska advokat blev också satt under övervakning, och allt deras baggage blev öppnat och undersökt.

Engelsmännen skyndande till sin yacht, sa de skulle hålla en mottagning på skeppet men flydde under natten iväg. Det rapporterades från shejkens son att de hade arbetat 9 nätter under domen, klädda i fes. Dom öppnade andarnas brunn, grävde i Salomos stall, gick igenom en gång i den heliga stenen och ska ha hittat ett fat som kan varit till för offer. Hade de inte varit för upproren hade de antagligen gått hur långt som helst.

Vreden var så stor att militären fick patrullera alla gator. 10 000 människor samlades och löpte amok och panik utlöstes. Bönder och pilgrimmer sprang runt och ropade ”Massaker, massaker” och affärskvarteren stängde och man barrikaderade sina hem. Alla möjliga rykten om att guvernören spöats av folkmassan och shejken dödats spreds, men det var fel och regeringsmän följde flyende människor så inte felaktiga rykten skulle spridas till hela landet och orsaka ännu mer förödelse.

Till slut öppnades staden igen, Vester skriver att detta inte kunde hänt en värre tid. Den grekiska ortodoxa påsken, judiska passovers och Nebi Musa sammanföll då men på denna tid skriver hon att judarna och arabernas relation var fredlig. Konfliktena uppstod pga kristna “hotheads” som kom som pilgrimmer från olika länder och bråkade sinsemellan eller med militären och polisen och de var upptagna me detta.

Många år senare grävdes marken Rothshild köpt ut under uppseende av arkeologiska avdelningen av de hebreiska universitetet och teorin om att Davids grav fanns där motbevisades, skriver Vester.

Spioner och förstörare

Även om Millén skriver att expeditionens kritiker inte är värda att nämna vid namn så nämner han den tyska professorn och svenska konsuln i Jerusalem Gustav Dalman som en av dem som ligger till grund till osanna artiklar, samt har lämnat nedsättande meddelanden till en professor Hjelt i Helsingfors som senare skrivit att expeditionen resulterade i intet. Dalman ska även både muntligt och skrivit brev till svenska undersåtar med liknande innehåll, ett sådant ska Millén själv bevittnat.

Gustaf Dalman skrev faktiskt en kommentar till expeditionen som publicerades i 1918 års Bibelforskaren, där han även hårt kritiserar Milléns bok. Projekt Runeberg har digitaliserat detta års nummer, men utelämnat just denna artikel. Det finns tillgängligt på Kungliga biblioteket.

Dalman var både arkeolog (tyska arkeologiska institutets föreståndare) medlem i kommitén för Engelska Palestinasälskapet, och bosatt i Jerusalem under expeditionen och kunde följa den, och hade redan från börjat förundrats över deras beteende och hemligfullhet. Dalmans nedsättande meddelande är att han sanningsenligt sa till Hjelt att fynden ”bestodo mest i lervaror, som visserligen hade sitt värde för arkeologiska vetenskapen, men aldrig kunde betyda ett stort penningvärde. ”Dalman har dock all respekt för Vincent vilkens rapport ju Millén stödjer sig på. Dalman menar dock atthan tolkat mycket fritt utifrån denna samt även gör sig skyldig till flera faktafel som inte stämmer alls med vad Vincent skriver.

Vincent ritade som sagt upp tunnelsystemet de grävde ut, men utöver det resulterade expeditionen inte i särskilt mycket förutom några krukor. Att de funnit kung Davids port som Vincent skriver här, skulle sedan motbevisas av arkeologen Ronny Reich.

Millén ger även intryck av att alla tunnlar inte upptäckts förrän nu vilket inte heller stämmer. Detta har t.e.x tom Vincents rapport skrivit. Var Davids stad låg belägen ska man vetat i 50 år. Porten Millén beskriver som ingången till Davids stad har Vincent beskrivit som möjligen utgången från ett torn vid stadens yttre vall. ”Vincent är naturligtvis inte så barnlig, att han betraktar fyndet av en port eller en mur såsom bevis för att det var just Davids stad som legat här.” Stolen som Millén beskriver att den ”ofelbart begagnats av Kung Salomo” beskrivs av Vincent som en gammal ”water closet”. Salomos stämpel var endast på ett föremål så bibehållet att man kunde läsa den, och Vincent härleder det inte alls till Salomos tid. Om chiffret skriver Dalman att ”För förnuftiga människor är det galenskap, för Millén en högre ledning.”

Delen om israeliterna menar Dalman ligger ännu längre bort från vetenskap och sunt förnuft. Radiumteorin beskriver han som att den ”påminner om den gamla rationalismens sämsta påhitt”. Han ger även flera bibelpassager där det tydligt står att Jesus och David var av juda stam.

Hade förbundsarken funnits med chifferns hjälp, så skulle man vara förvånad över att en så otydlig ledning kunnat föra till detta resultat. Men den har ju ej kommit i dagen. Millén utropar efter beskrivningen av tunnlarnas tillstoppade sidoarmar (s. 47) att ’endast en klentrogen människa icke vill fatta, att allt detta är utfört med ändamålet att undangömma förbundsarken intill ändens tid’. Men jag räknar mig gärna till de klentrogna, där varken Guds klara ord eller människans goda förnuft lämna något säkert stöd, och jag är övertygad om att Milléns stora auktoritet, pere Vincent, skulle säga detsamma.

Dalman beklagar sig även över att expeditionen helt lämnade allt kaos de skapade. Tex fick shejken de mutade sitta i fängelse i över ett år, Dalman ska själv försökt försvara honom utan lycka. Dalman beskriver upproret som mycket olyckligt och att det var nära på att en massaker bröt ut.

Henning Melander

I Jämtlandsposten kunde man 13 maj 1911 läsa en artikel där står att det föreligger ett missförstånd. Att den som benämns Johan Millén egentligen är Henning Melander.

Denne ingengiör Melander har i hög grad intresserat sig för frågan hvar judarnas förbundsark blifvit nedgräfd. I en för ett 10-tal år sedan utgifven påvisade han hurusom allt tydde på att gömstället vore att söka strax sydost om Jersualem, och han lyckades också senare genom meelding af kapten Parker få till stånd en expedition till ort och ställe. Själf besökte han Palestina redan för 10 år sedan, och då han sedan dess ej varit i dessa trakter, kan han natudligtvis ej vara på sätt skuldig till nämna tempelrån.

Att han nu detta oaktagit inblandats i denna affär torde bero dels på hans personliga initiativ till den Parkerska expeditionen, dels därpå att han under de senare åren stått i en synnerligen liflig korrespondens med den nämda dr Juvelius hvilken för öfvrigt ännu lär vistas i Jerusalem i arkeologiska intressen. Under grävningarna ha enligt uppgift tio kustor framdragits ur det fördolda. Hvad som rymmes i dessa har emmeltid icke omtalats och först när klarhet vunnits härom kan man bilda sig ett omdöme om tillförlitligheten i den finske doktorns chiffertydliger.

Detta är dock fel. Henning Melander existerar dock, men är verkligen inte samma person som Millén, och har mycket att säga dels om arken, men framförallt om Parkerexpeditionens medlemmar. Henning Melander visar det sig, var också en arkenforskare, men mindre bemedlad, men kanske mer vetenskapligt inriktad, iallafall om man ska tro honom själv. Faktiskt verkar det som att han var en av de män som skrattade åt Millén när han höll sitt tal på vetenskapsakademin, och han har sedan även debatterade Millén om arken i Svenska dagbladet. Otroligt, ingen kan ju ha fattat va de höll på med, eller pratade om.

Melander har skrivit flera böcker om arken och var den kan finnas. Den första boken om detta skrev han redan 1887: Israels förbundsark och dess framtida återfinnande : bibelstudie. Efter detta författade han fler texter om arken, men även om fredskamp och värnpliktvägran. Hans skrifter är ofta utgivna på: Arkförbundets förlag, Banérgatan 27 i Stockholm.

Faktum är likväl, att jag är den ende, som offentligen framlagt någon mera utförligt motiverad arkhypotes under de sista århundradena!! Faktum är likaså, att min arkidé hade gjorts känd över hela den bildade världen redan 1898…

Boken där han tar upp Parkerexpeditionen och framförallt sina kontakter med Juvelius som kontaktade honom tidigt för att få höra hans åsikter om hans teorier, heter Frimurarnas hemlighet och Israels förbundsark från 1916. I ett kapitel betitlat ”HELGERÅNARNE I JERUSALEM” menar han att det var han som gav Juvelius ideerna var han skulle gräva, vilket inte verkar helt otroligt då Melander forskat om arken sedan 1880-talet och även varit i Jerusalem för att söka upp den såkallade Tofets dal där han menade man offrade åt Molok, och där även arken var gömd (i detta hade Jämtlandsposten rätt). Såhär skrev han om när Strindberg skrivit och avrått honom att söka arken:

Vår Strindberg skrev: ”Sök inte arken. Den skall komma fram, då Herren återställer Sion”. Och trött på allt övermod och all dumhet, var jag ovänlig nog att svara: ”Jag söker inte arken. Dess gömställe är redan funnet. Jag söker endast efter människor med sunt förstånd.”

Han korresponderade med Juvelius, men menar att Juvelius chiffer inte ledde honom någonstans, och när Melander beskriver sin egen forskning stjäl Juvelius den rakt av och med hjälp av rika kontakter, som även kan vara frimurare, drar han ihop expeditionen, medan Melander själv tystas av den frimurarstyrda pressen. Som hämnd publicerar Melander Juvelius chiffer och ja, det är ganska svårt att förstå men vi lägger upp det på hemsidan. Han gör även efterforskningar på Juvelius och får honom beskriven som en “periodsupare”.

Ja, i förtroende har Juvelius meddelat, att han genom kontrakt givit bort ensamrätten till mitt arkuppslag. Jag får inte tala om, att han absolut ärelöst stulit min förstfödslorätt och drivit hemliga underhandlingar bakom min rygg, resulterande i kontrakt med turkiska regeringen, genom vilket jag skall förhindras att forska efter arken i Palestina. Slående mig i ansiktet med talet om mina anspråk, ber han mig hålla tidningarne i okunnighet om saken, så att han och hans följe må kunna obehindrat fortsätta med det påbörjade tjuvförsöket!! Hr J. får dock ursäkta, att jag ej bifaller hans begäran.

Melander är väldigt upprörd över att han inte får upprättelse för att varit först med att forska om arken, och beskriver alla möjliga hätska debatter med olika svenskar, tex kung Oskar, som ska ha avvisat honom bryskt då han velat prata om arken och att kungens män kallat honom ”försvarsnihilist”. Allt är dock frimurarnas fel, som tystat honom under många år. Han tror att kung Oskar själv är frimurare och pekar på att han haft en lärd rabbin som lärare, och att det pekar mot att han velat ha kunskap om arken. Han menar även att Charles Warren var frimurare och att frimurarna är de krigshetsande babylonierna, fiender till guds lag, som vill förhindra det tusenåriga fredsriket. Melander är väldigt inne på att Gud är en fredlig gud som misstolkats medvetet av tex frimurare och korsriddare. Han lägger stor vikt vid ett slags lagtexter som ska vara begravna tillsammans med arken och sedan gått förlorade, möjligtvis då korsriddarna tagit dem och gömt dem. Dessa ska senare faktiskt kommit till Sverige då Gustav III köpt dem. Kan detta vara samma sak som den så kallade Sverigekistan vi pratat om tidigare innehållande Illuminatis hemligheter?

På uppmaning av Molay skulle han ha nedstigit i sin onkels grav. Där skulle han ha funnit ett undangömt skrin med tempelherreordens urkunder. Och så skulle dessa ha blivit räddade undan till Skottland, varifrån de skulle ha förts över till Sverige efter att ha blivit sålda av Stuartarna till Gustaf III (Lennings ”Encyklopädie der Freimaurerei”, Leipzig 1863; Mysteriernas bok”, Otto Henne-am-Rhyn). Vad sanning, som kan ligga bakom

Melander har förstås forskat mkt i varför frimurarna vill ha arken och vad de egentligen vet om den, men får då höra att om du själv blir frimurare får du veta hemligheterna. Det verkar iallafall som att frimurarna söker arken fortfarande och Parkerexpeditionen är då möjligtvis en del av detta sökande. Hur kan de annars få så mkt bidrag från hela världen? Melander var som ung i Jerusalem där han undersökte den såkallade Slaktedalens blodsrum:

Där fanns också på det rummet ett sorgehus, ett ”Ben”- eller ”Likhus”, en överbyggd väldig klipphåla. Den hålan undersökte jag och fann, att likhuset måste ha varit ingenting mer och ingenting mindre än forntidens Tofet eller Gehenna, där Israel hade offrat sin säd åt krigsguden Molok på samma sätt, som folken offra sina barn än i dag på de blodiga slagfälten. Det var detta ”Slaktedalens” blodsrum, det var Gehenna, Dödsriket, Helvetet, som i bild hade blivit bestänkt med Världsförlossarens blod, det blod, som gjutits till vinnandet av en mera varaktig frid än den, som vinnes med svärd. Och när jag fann, att det var Tofet, så mindes jag strax, att det om det rummet hade sagts, att ett något skulle begravas där, enär annat ställe ej skulle finnas, där det begravda ej skulle rivas ut (av fientlige skattsökare), samt att Juda och Jerusalems råd så skulle uttömmas på det rummet, det råd, som före exilen förmedlades genom arken, vilken ju den tiden var gudsfolkets orakelskrin. *

Melander menar att arken finns där men att det finns flera ingångar till den. Siloamdammen är en av dem och Juvelius får iden av honom men sedan förnekar det. Melander skriver att frimurarna helt klart intresserat sig för hans teorier men samtidigt inte velat befatta sig med honom.

Med mig ville de likväl ej ha något att skaffa. Till min vingård fingo de behag; men själv blev jag dem en Nabot.

Han fortsätter:

Jag förstod, att det var av mitt uppslag, som det hemliga sällskapet hade betjänat sig. Jag förstod, att det var hr Juvelius, som hade satt ark-sökandet i gång. Och när sällskapet var internationellt, när det utgjordes av t. o. m. släktingar till engelska konungahuset, när det sades i Sv. Dagbladet, att även Sveriges kronprins skulle vara medintresserad, när penningar i massor hade ställts till arksökarnes disposition, och när jag visste med absolut säkerhet, att frimurarne sysslade med ark-frågan, medan andra människor i regel visade sig ointresserade, så förklarade jag för den skull efter att ha blivit tillfrågad om min mening, att det var med min kalv, som det hade plöjts, att Juvelius hade stulit min ark-idé, för att, distanserande mig, göra affärer, och att frimurare måste ha stått bakom det utförda grävningsarbetet.

Här är de delar av chiffret Juvelius skickade till Melander (med olika anmärkningar):

»Och huxudant hålet (är), som ock var pelarens hålgångstrappa och uppehållsorten!» [Deuteron. 28:62—65], »Och vattenledningens tecken (formel) ropa högt: Se där ‘Amma’. (Se Gud)!» [Deuteron 28:66—68], »Och en lanslängd långt undersök icke hålgångs trappan;, och prisgiv vattnet. Drick icke av vattnet. Och att stofthögens* stifthydda och Guds tillgripa tillhör icke den orene! Dem lanslängder på detta ställe sök i tvärriktning schaktets s[köte i det heliga berget». [Deuter. 29:1 11]. * Anm, av Juv.: »Här är fråga om den övre ingången i det heliga berget samt om en annan ingång i stofthögeh. Det blir längre fram fullt tydligt, att med ’stoft hög en’ avses Hakeldama.» 47 »Och ingång enl Månne icke, med förlov (sagt), Herren tillrättaställer, se tillrättaställer förhängshakarnes vatten och det begärans värda? Och 70 vattenlängder emottaceir Gud Vattnets tomrum (är) starkt (Ack!).» [Deuter. 29:18-29] »Ruinhöjden förgäves sök! (Asylen 1).» [Deuter. 30:1—21 »Och tillflyktsorten eftersträva. Sök förhängshakarne, förhangshakarnes källa och förintelsens ingång, nära till varandra Ve! (Deuteron 30:1—2). »Dit, där Guds hålgångs trappa ställer hinder emot, inträng; sök dess asyl, vägen till Gud.» [Deuteron 30:11__18], »Ror b or g en! Förhängshakarnas skatter sex lanslängder sichakt (hålgångstrappa!).» [Deuteron 30:19—29]. »Förhängshakarne sök. Altarsidan nedtryck. Ingångens, schakt uttorka, och se, förhängshakarnas tömda rum, »flammans » jordgruva framträder. Dock ve! »Elden» förgäves önskar bliva synlig. Se där i asylen svallar vattnet, fem lanslängder flyter. Detta omkretsar förhängshakarne femton alnar ». [De u bero. 31:1—22], »Och sök asylen, åt Gud invigda. Prisgiv, om Gud vill, Guds vatten. Kom, sök tillträdet. Ar tiden icke tillbörlig?» [Deutero. 31:23—30], »Och var det, vad förborgat är, förtär det »utspydda? »Se!» [Le vi t. 20:1—4], »Och sök; söndersmula sex lanslängder det »utspydda» [Lev. 20:5—7], Anm. ’av Juvelius: »Förintelsens ingång = Ingången til Ge hen na. Att denna är i det nuvarande »Hake Ida ma» framgår oförtydbart av den allra sista chiffren.»——–C h i f-, fern är utomordentligt viktig. Denna chiffer säger tydligare än Hesiekiel, vilka de !2ingångarne från dalsidan är o. Dien ena är :en källa i närheten av Hakeldama [Hes. räknar 100 sbeg(?)——– från Molok till denna damm] — — — Jämfört med denna samt allra sista chiffern längre fram, blir det tydligt, att ingången till Gehenna samt Moloks grotta och Ha k eldarna äro ident i s: k a. — — Åvien skall det framgå, att »icke gruvan» och »stenhögen» äro = Hake Ida ma. Alltså: Henning Helander har haft i alla avseenden rätt!!! Torde dock bli lättare att, såsom också Ne hem ia gjorde, söka ingången från källan än1 från Hakeldama grottlabyrint. [Kursiv, av ’Juvelius själv]. 48 »Och icke-stofthögen Moloks se där! (Försmäktar!)» [Lev. 20 : 25—27]. »Invecklat är det alltsammans av kärlen.: Kalkstenen och stället till källsprånget (Giv akt, var)». [Hes. 20:40—44], »Och elden och klyftan i Bokisih, öknen Amma». [Hes. 21:1—5]. »Hör detta gruvan invid orenligheten (asylen att sökas 300 lanslängder». [Hes. 39 : 25—29]. »Försvunnen (är) flamman. In i asylen leder dess liål, listigt inhugget. Vattensamlingen samlar sig tillsammans, bestryker (?) berghålans tillflyktsort och larmar och brusar. Där är tillflyktsorten, det vad icke överflödar. Förkunna: såvida icke (nämligen) oråd uttömmer och ondskefullt brott valvets vatten och bortleder vattnets hinder och valvets skydd och dörrtröskelns (Var tyst!)» [Hes. 40:1—27], På härskaren och hjälten ingången väntar: Ingångens vatten förrinner; ädelstenen tröstar!» [Hes. 40:32—40], »Vattnets eld. Ruinhögen fordrar (och ropar): stillas av bäckens flöde?» [Hes. 40:41—44]. »Och då, se, befria! Guds folk, ingå till vattnet! (Till) dess gömställe 70 lanslängder vatten!» [Hes. 40:41—44], »Och sök lycklige. Förhängshakarnes Herre är tröstaren och den allsmäktige! Se mått och förgängelse! Och dock icke den höga vägen föråldras. Denna gör icke växlingar och bryter.. . Någonting eftersträvansvärt, det begärda och tältet undanskyles av den doftande dalens balsam träd och Guds allmakt natten och vattnet. (Ack och ve!)». [Hes1. 41:1—26], »Skyndsamt sök guldet, glänsande bearbetade det inhägnade och ingången tömda (på vatten); och i avdelningen (?) rymliga inträffa. Med fröjd återvänd!» (Månne icke!) [Hes. 42:10—20], »Sex undergångar vem är en mätstång långt nedstiger hit till vattnet (fem lanslängder!)» [Hes. 42:10—20], »Och ingå icke och sök vatten i berget, om ej sex olyckor ”Anm. av Juvelius: »Denna sista chiffer bevisar ovedersägligt, att Hakeldiama med sin st of t hög, med sina utspydda benkotor utgör den ena ingången från d a 1 s i d a n. [Den andra ingången är i en källa, »damm» 100 (steg) från Molok-Hakeldama], Icke-gruvan och stenhögen hös Bes. !ha genom denna chiffer bevisats vara identiska med Hakeldama.» 49 (är) domen. Sextio ve, ve! (för) nidingsdådetI (Aok) vredens blixt (för) skändligheten att begå övervåld!» [Hes. 13:7—17]. Och ingång krokig försegla, dess håla befäst med förbannelse, stenhögen betäck och ohelga icke dess tillträdel» [Hes. 43:18—27]. »Och plötslig olycka stod för dörren? förbannande; där illistigt vattnets besvärjelse högt ropar i tillflyktsortens ingång, och där hålgångs trappan upplyser eller också vattnet. Orättfärdigt att upplysa en fingerhredd (av) detta ställe, att prisgiva och till (?) Babel hålgångstrappan. Välan, cisternen! Och dock asylen fröjdefullt håller sig torr och motstår ingångens vatten. Pris Herren!» [Hes. 44:1—2], Och ’skräck trycker! Och det svarta vattnet, vigt åt G-ud och förstöringens veklagan och tunneln och omgivningen sönderriva ’den levande kroppen. Sig höjer ett o! Skovlarne, vattnets brus, de heliga rummen, hör, veklagan ha förorsakat sin smärta, ingångens mitt till det avlägset liggande och befintliga svaret (på frågan): Var? Här! Tabernaklets förhängshakarl » [Hes. 45:1—-26], »Jag ber! En hemlighet förkunna,! (Gå) till portposten och stöt till kransprydnaden och till väster (är) hålet. Och skiljoväggen svänger sig runt, öppnar sig på sina gångjärn över nattliga (?) hålet. Och sök tecknet i jordvalvet i jord^ ingången, vattnet och svalgets hålgångstrappa (samt) någonting skönt glänsande, sök (och) mät ingången!» [Hes. 46:1—24], , »Skåda förvirringen! Huru? Lagen och en särskild? Ve, Jordasylen invid Molok! Hundra steg till hålan. Se lagens skam och något i samband! (Ty) märk vattnet där framför såsom dammen se det innersta (av den) häver sig, sänker sig, rör häftigt sitt vatten — (så) skälvande(?j siök öppningen uppnå (?) hålgångs trappan. Icke Babel skän1- dar (dem) dock (nej!)» [Hes. 47:1—23]. »Och ädelstenen eftertrakta. Hålan överflödar högvälvd och dess vattenöppning isök. Stöt till yttersta sidan åt väster, pelarens sida — Till förvaringsrummet, välvda nedsteg Gud.» [Hes. 48:1—15]. »Och hammarslag! Förkunna; sök, sök ingångens valv, tomhålet (på vatten —?—) inseglets (?) ställe! Detta öppnar sig, cisternen framträder, tecknet, som förenar glänser som hand- Frimurarnas hemlighet. 4 50 griplig realitet. Detta, förvirrar och tröstar, byssusfcyget berusar. Sök!»

Melander fortsätter:

Arkforskningsresultatet visar också tydligen chiffertexternas fullständiga värdelöshet, ty någon ark har ej blivit funnen, änskönt man, offrande hundratusentals kronor, sökt i hela 2 års tid, under det att Juvelius i sin nöd värpt fram ända till 600, eller om det var 1,000 chiffertexter om byssustyg, hyskor och helgedomshakar, lanslängder och hålor. Ja, sanningen om chiffren är den, att de visat sig fullständigt värdelösa åtminstone för arkforskningen.

Millén är en ”frimurarnas bulvan”

Melander är mycket upprörd över att Millén skrivit att ingen känt till Melanders forskning, även då Melander menat den varit internationell erkänd i över 10 år innan expeditionen.

Jag vet ej, om hr Millén är frimurare. Det synes mig dock, som om det föredrag, han höll i vintras i Vetenskapsakademiens hörsal, andades starkt frimureri.

Ett helt kapitel om Millens möjliga frimurarkopplingar och tal och hur mkt Melander ogillar honom. Han tar upp olika ordval Millén gör och att det tyder på att han är frimurare. Han pratar om trianglar och grejer och det allseende ögat som pryder Milléns boks framsida. Han är oerhört skeptisk till radiumstrålningen “frimurarnas bulvan” Millen nämner och även hans teorier om israeliterna och förstår inte hur vissa högt stående personer i Sverige och utomlands kunnat tro på detta.

Och frambärande dessa eller liknande Munchhausiader, drar han fram s. k. ark-aktier, engelska värdepapper. Och så är allting klart, ty vid åsynen av de engelska aktierna dör kritiken, och alla se i honom den man, som skall återställa Sion.———– Jag kunde knappast tro mina öron…

Sedan följer ännu ett kapitel vänt emot missionsmannen Waldenström som verkat förlöjligat Melander i olika artiklar. Melander tänker sig att det är Millén som fått honom till detta då Waldenström deltagit i ett första föredrag om arken där Melander inte fick vara med.

I st. f. att närma sig mig har han annonserat sig i det evangeliska Morgonbladet. Och så har han besökt Sv. Missionsförbundets främste, en Sjöholm och en Waldenström. Och medan han själv sökt vinna ”bröderna” för sin affärsverksamhet, har hans fru närmat sig ”systrarne” i K. F. U. K., i Folkskolans vänner o. s. v. Och så har han bjudit ut sina aktier. Det säges, att han bjudit ut 25 ark-aktier till de troende i K. F. U. K. Troligen ha de bjudits ut desslikes åt andra. Och för att få deras värde rätteligen uppskattat, har föredrag hållits av både honom själv och av hans fru. Och det har lyckats mig att få höra både honom och henne. Föredraget på Lidingön fick jag ej vara med om. Men det, som hölls i Vetenskapsakademiens hörsal, det fick jag höra. Och frun hörde jag inom föreningen Folkskolans vänner. Hennes föredrag inleddes med avsjungandet av den så härliga psalmen: ”Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus”. Till det huset lyfte man sina händer. För mig gick det likväl inte att lyfta dem. Jag kunde ej låta bli att tänka på inbrottet i Omars Moské.

Detta bråk vore roligt att undersöka närmare i framtiden då det lämnat spår i flera tidningar och olika artiklar och skrifter. Melander avslutar sin arga utläggning med följande förhoppning:

Vi vet inte riktigt vad Melander gjorde efter detta. 1919 skrev han en text som hette President Wilson och Cyrus-profetian, som verkar vara en kritik mot någon som menat att den amerikanska president Woodrow Wilson är perserkungen Cyrus som man enligt nån profet deutro-Esias ska återställa Sions rike. Han kan också vara Den smorde som nämns i Uppenbarelseboken som får smaka på mannat i arken och sen får sitta med Kristus på hans arktorn efter att ha besegrat Babylons rike. Det är tyvärr inte så mycket dolda fakta det låter som, utan mer en essä om Cyrus och Bibeln och olika personer som ansetts vara frälsare. Sedan avslutas det med lite klagomål att han ju själv funnit arkens gömställe men aldrig får medel till att starta utgrävningar efter den, men att i den rätte Cyrus dagar ska den förhoppningsvis grävas fram.

Young Indiana Jones

Det finns ett aldrig producerat avsnitt av The Young Indiana Jones Chronicles med Parkerexpeditionen och girighet som tema och handling. Indiana träffar här gravplundraren Montague Parker genom sin framtida mentor Abner Ravenwood. Parker får Indy att stjäla en karta från Ravenwood som visar att arken ska vara gömd under tempelberget. De gräver där men blir utjagade ur staden, och i slutet förklarar Ravenwood för Indy att arken finns på ett annat ställe och någon gång i framtiden kommer någon riktig arkeolog säkert hitta den.

Cyril Foleys artikel

1926 bryter plötsligt expeditionsmedlemmen, cricketspelaren och översten Cyril Foley tystnaden och ger med typiskt brittisk torr humor och ironi sin version av vad som hände i 2 artiklar publicerade i The Sunday Express under oktober månad.

Foley beskriver vidare hur lätt det var för dem att finansiera expeditionen. T.e.x skriver han att han aldrig kommer glömma ansiktsuttrycket på en förmögen amerikan som kom till The Ritz med öppen bankbok för att erbjuda pengar till expeditionen. De fick ge honom 2 cocktails innan han kunde begripa att de redan hade alla pengar de behövde och inte ville ha mer.

Han berättar hur de kommer till Jaffa där Colin Wilson tyvärr blir jagad av en elak kamel, och sedan hur de anländer till Jerusalem, tar in på ”a particulary dirty hotel, the cleanest in Jersusalem” och börjar gräva:

Juvelius skickar de dock snart iväg då han citat ”had already begun to show symptoms of a characteristic strongly condemed by Mussolini”. Det är ett hårt arbete utfört av 179 män dag och natt i oerhörd värme och Foley berättar hur de rensar gångarna och att Siloams borgmästare kommer för att bevittna vattenflödet. Det försenas dock, och han går otåligt fram och tittar varpå ett mindre Niagarafall bryter fram och vattnet för honom med sig en rasande fart en lång sträcka till åskådarnas förskräckelse. ”He never recovered his hat, which was a pity”, kommenterar Foley.

Sedan redogör han dramatiskt för ett möte med en fladdermus i de mörka hala gångarna. En strejk utbryter: ”The babel caused by twenty arabs all screaming at once is impossible to describe”, skriver Foley. Det hela slutar i ett missöde där Robin Duff, ramlar av en åsna ner i en låda turskish delight och får sin hatt fylld av jordnötter,och att araberna visar dem en ny tunnel som visar sig vara Jerusalems huvudavlopprör.

Foley skriver att de knappt hade något hopp att finna arken längre, men fann en del lergods. Upploppen nämner han som att ”I suppose the oppurtunity was to much for my companions”, men att han själv inte var på plats då. Enligt honom ville dock shejkerna ha mer pengar, och när de inte fick det startade de upploppet. Han nämner även shejkens stora kärlek till whiskey och tycker det är tråkigt att folk skulle hamna i fängelse. Han avslutar:

It was a somewhat ignoble end to a most interesting expedition, which though unsuccessful in its main objective, was at least instrumental in supplying data of great geological and anecdotal value.

Hans två artiklar finns på franska Wikipedias artikel om Parker. Kanske den bästa källa till expeditionen som idag finns.

Del 1: https://fr.wikipedia.org/wiki/Montagu_Brownlow_Parker#/media/File:In_Search_of_the_Lost_Ark_of_the_Covenant.tif

Del 2: https://fr.wikipedia.org/wiki/Montagu_Brownlow_Parker#/media/File:Why_the_Search_for_the_Ark_failed.tif

Kristfrid Ganander – Mythologia Fennica (1789)

Mythologia-Fennica

Mythologica Fennica (finsk mytologi) är ett uppslagsverk om finsk mytologi skriven på svenska av Kristfrid Ganander, och först publicerad 1789.

Ganander var verksam som präst på 1760 och 1770-talen i Vasa, Jakobstad, Kronoby, och Laihela. Efter det flyttade han till norra Österbotten och blev kaplan i Frantsila. Ganander var en mångsidig forskare och författare som bl.a. ägnade sig åt insamling och utgivning av finsk folkdiktning, som även inspirerade och låg till grund för Elias Lönnrot och hans sammanställning av Finlands nationalepos Kalevala.

Gananders två huvudarbeten är: Mythologia Fennica, ett svenskt alfabetiskt uppslagsverk om finsk och samisk mytologi och folktro, och Nytt Finskt Lexicon, en omfattande ordbok som trycktes först på 1900-talet, men som varit viktigt för den finska språkforskningen.

På försättsbladet till Mythologia Fennica kan man läsa beskrivningen:

Afgudar och afgudinnor, forntidens märklige personer, offer och offer-ställen, gamla sedvänjor, jättar, troll, skogs- sjö och bergs-rån m.m. som förekomma i de finska troll-runor, Synnyt, Sanat, Sadut, Arwotuxet &c. Samt ån brukas och nämnas i dagligt tal; Til deras tjänst vill förstås det finska språket och hafva för finska historien och poesin. Af gamla runor samlad och uttydd af Christfrid Ganander[…] Åbo, tryckt i Frenckellska boktryckeriet 1789. På egen bekostnad.

Det är ett underhållande och fantasieggande verk om gamla tiders tro där skogarna är fyllda av andar och gastar, jättar och rån, och där världen går att påverka med så kallade ursprungsord/runor. Läs till exempel om Rutimo, det enorma skogsspöket som förmörkade månen, Leikkiö, gasten som skrek i skogarna efter barn och hade makt över gräs, rötter och träd eller denna beskrivning som möjligen avslöjar en viss skepsis hos Ganander till ”vantro” man upplever genom ”god imagination”, ”godt bränvinsrus, eller feber-yrsel”:


Tillgänglig via Umeå Universitetsbibliotek som PDF: Läs / Ladda hem

En artikel om Kristfrid Ganander hos Biografiskt Lexikon för Finland går att läsa HÄR

Carl von Linnés mörka sidor

Linné som ung iklädd samisk dräkt. Wikimedia Commons.

Carl von Linné föddes 13 maj 1707 i Råshult, Stenbrohults socken, Småland, och dog 10 januari 1778 i Uppsala. Han var en svensk botaniker, läkare, geolog och zoolog, som lade grunden för den moderna nomenklaturen inom biologin och den moderna systematiken, som grupperar växter och djur. Gud skapade och Linné ordnade och ingen enskild person har satt större prägel på den biologiska systematiken än Linné, brukar man säga, men det finns andra skeenden i hans liv man inte nämner lika ofta.

I dessa avsnitt har vi två teman, Linné som skeptiker och ”mythbuster”, samt Linné då han var helt ute och cyklade.

I första delen om Carl von Linné pratar vi om Linné som en 1700-talets mythbuster som reser runt och avslöjar vidskepelse och bedrägerier. I detta avsnitt får ni höra om hur en ung Linné avslöjade en falsk hydra i Hamburg samt påstådda jätteben i en kyrka på Gotland. Vi kommer även prata om Viktor Rydbergs teosofiska kopplingar, Sven Otto Littorins fuskexamen, Kent Werne, Svamp-Bob Fyrkant, domedagsfiskar, Swedenborg och massor av annat.

Den hamburgska hydran

År 1735 åkte Linné ut på resa i Europa för att skaffa sig en doktorsexamen. Han åkte till Nederländerna eftersom naturvetenskapen i detta land hade gott rykte. Innan han nådde sitt mål stannade han dock i Hamburg där han avslöjade en falsk hydra.

Den hamburgska hydran

Hydran är en varelse från klassiska mytologin, med flera huvuden. Högg man av ett växte det ut nya. Enligt den grekiska mytologin så dräpte Herakles/Herkules den i ett av sina stordåd.

År 1734 utkom i Amsterdam första volymen i ett praktfullt verk med titeln Thesauri locupletissimi rerum naturalium accurata despriptio, (Noggran beskrivning å en rikhaltig samling av naturföremål). Utgivare var den rike amsterdamapotekaren Albert Seba, det var föremålen i hans berömda museum som här avbildades i kopparstick med bifogad text på franska och latin. Det har beskrivits som ett av de förnämsta verken som kom ut under första hälften av 1700-talet.

Här är en artikel med vackra illustrationer från den på Public Domain Review. Boken går även att läsa här:

I den första volymen som utom växter även innefattar däggdjur, fåglar och kräldjur finns på plansch nr 102 ett högst märkvärdigt djur, som kallas “hydra eller orm med sju huvuden”. Hydran får ett helt uppslag, där det samsas med en amerikansk ödleart och några krokodiler. Författaren ska ha fått en bild av djuret första gången 1720. Han sade sig själv ha sett djuret i Hamburg, det liknade en orm med sju upplyfta huvuden och öppna gap, beväpnade med stora och små tänder. Det hade två tassar och en lång stjärt, så det mera liknade en drake än en orm.

Det finns olika versioner av hur det gick till när Linné avslöjade hydran som falsk. Enligt en version träffade Linné och hans sällskap stadens borgmästare, som stolt visade naturens underverk som var i hans ägo; en uppstoppad sjuhövdad hydra. Enligt en annan version var det borgmästarens bror som ägde hydran. Linné insåg dock direkt att det var förfalskat. Djuret var bara en fot lång, och Linné såg att käkar och kloförsedda vesselfötter hade limmats ihop med ormhudar. Om de sju huvudena sade Linné: O gode gud, som aldrig satt mer än en ren tanke i en av dig skapad kropp!

Linné trodde att hydran hade tillverkats av munkar i Prag för att symbolisera det sjuhövdade vilddjuret i Uppenbarelseboken. Det betvivlade borgmästaren, som hade planerat sälja “hydran” för en stor summa pengar. Efter avslöjandet sjönk hydran drastiskt i värde, och man vet inte vart den har tagit vägen. Författaren Arvid Hj. Uggla som skrivit en uppsats om den tror att den hamnade på sophögen efter att ha blvit avslöjad som ett falsarium. Hans uppsats Den sjuhövdade hydran i Hamburg. En episod ur Linnés liv kan man hitta i följande samling:

Sigurd Nauckhoff [Ed.] Harald Nordenson 60 år: en samling uppsatser tillägnade Harald Nordenson på 60-årsdagen den 10 augusti 1946, Stockholm. 474 pages. LIBRIS

Det är oklart om det verkligen var stadens borgmästare som ägde hydran. i Linnés resedagbok skriver han om hydran men inte vem ägaren var. Linné skrev även om hydran i sitt stora verk Systema naturae, under gruppen paradoxa, alltså djur som inte hör hemma någonstans eller är problematiska.

Linnés Systema naturae, utgiven första gången 1735 finns här:

När Linné väl kommit fram till Nederländerna ville han klara av medicinstudierna så fort som möjligt. Han skrev därför in sig vid lärosätet i den lilla staden Harderwijk, som var känd för att man kunde få ut en examen kvickt. Det har jämförts med hur man kan köpa en doktorsexamen på internet i våra dagar. Han hade redan skrivit sin doktorsavhandling i Sverige och lämnade omgående in den för bedömning. Den handlade om malaria, men enligt Linné förorsakas malaria av lerpartiklar, vilka täpper till kroppens porer och därigenom gör att man får feber och blir sjuk. Detta var förstås helt fel, men Linné fick sin doktorexamen ändå.

I den så kallade Kungsboken, avbildas en strandad kaskelot.Bilden är daterad till omkring 1675Foto Krigsarkivet.

Jungfrubenen i Visby domkyrka och domedagsfisken

Linné gjorde en känd gotlandsresa som även publicerades i bokform. Under sitt besök i Visby en midsommarafton sökte Linné upp Vårfru-kyrkan för att titta på några märkliga benlämningar, som ansågs ha tillhört en jättekvinna. Linné hade hört ryktet och var nyfiken, men kunde efter en hastig undersökning avfärda även dem:

Jätte-Benen, som bewa-rades i Stora Kyrkan såsom underwärk, woro wärke-ligen Hwalfiskben, skrev han lite raljerande.

Ingvar Svanberg har skrivit en uppsats om benen och om dem skriver att: Här finns såväl äldre teologiska föreställningar som gammal folktro; de ger dessutom spännande inblickar i folkreligiösa sedvänjor.

Uppsatsen finns här: http://www.academia.edu/10172314/Jungfru_Visnas_ben_en_val_i_Visby

Benen omnämns första gången i superintendenten Hans Nielssøn Strelows Gotländska krönika (Guthilandiske Krönika) från 1633. Strelow förknippar benen med en jättekvinna vid namn Visna. Enligt hans krönika skulle hon ha deltagit som befäl i Harald Hildetands armé. Harald, som är en mytisk kunga-gestalt hos Saxo Grammaticus och i vissa fornsagor, uppges ha varit kung av Svitjod, Danmark, Norge och Venders land. jättekvinnan skulle ha varit med vid slaget vid Brå-valla i nuvarande Östergötland och det är detta som Strelows krönika alluderar på.

Skolmannen Carl Johan Bergman berättar några år senare att fram till 1830 förvarades benen på en avsats i en pelare i södra sido-gången mitt emot predikstolen. Visna hade biträtt vid byggandet av kyrkan och efter hennes död kom kvarlevorna att förvaras där. Han skriver vidare att många »lefva ännu, som minnas huru fromma gummor, när de vandrade fram i sidogången, stannade framför dessa knotor, nego och signade sig«.
Enligt traditionen var  jättekvinnan Visna den första som bodde och byggde på den plats där Visby nu ligger. Man menade till och med att Visby är uppkallat efter jättejungfrun Visna.

Teckning av valbenen och delar av domedagsfisken i Visby kyrka. Ur handskriften »Gotländska samlingar: Gotländska sägner« som förvaras på Carolina Rediviva i Uppsala. Foto Uppsala universitetsbibliotek.

Att placera valben i kyrkor är inte ovanligt och finns belagt från flera håll, inte bara Sverige utan i hela Europa. I många kyrkor har de setts som minnen från en forntida befolkning av jättar, en föreställning som även har stöd i Första Mosebok och Gamla testamentets apokryfer. Det fanns därför ännu under 1600-talet anledning för kyrkan att underhålla denna uppfattning. Tron på jättar var dessutom fortfarande utbredd bland allmogen och de figurerade i många lokala sägner, exempelvis i samband med kyrkbyggen.

Också bland tidens vetenskapsmän var tron på ett forntida jättefolk alltjämt förhärskande. Att se stora ben som bevis för att jättar en gång i tiden befolkat jorden är en uppfattning med rötter i antiken. I åtskilliga kyrkor har sådana påstådda jätteben bevarats in i vår tid. Några av dem är lokala fynd av subfossila skelettdelar, andra har medvetet förts till kyrkan från annat håll.

Svanberg skriver i en artikeln Strandade valar och valben i Sverige (Finns HÄR):

Forskarsamhället kom redan på 1700-talet att avvisa jordfunna eller
bevarade stora skelettdelar som bevis på jättar. Såväl Christopher Polhem
1712 som Emanuel Swedenborg avvisade tanken om att det skulle röra
sig om jätteben, utan snarare rester av valar. Linné var ju också avvisande.
Ännu 1765 utspelades en vetenskaplig debatt i Vetenskapsakademiens
handlingar, där prästmannen Tiburtz Tibertius hävdade att benen utgjorde
bevis på en forntida jättebefolkning. Linneanen Roland Martin, som själv
deltagit i valfångst på Spetsbergen 1758, avvisade bestämt att det skulle
röra sig om något annat än djurben.

Visnas ben lär ha tagits bort ur kyrkan i anslutning till en restaurering – en källa anger redan 1874 att de då var borttagna, och de förvarades därefter i högre allmänna läroverkets zoologiska samlingar. En undersökning i modern tid har visat att det rör sig om ben från en kaskelotval.

I kyrkan som linné besökte fanns även den s.k. Domedagsfisken.
…en fisk hvars rester förvaras i Visby domkyrka o. af folktraditionen ansetts kunna bebåda domedagens ankomst. Linné såg den i Visby domkyrka där den förvarades, och konstaterade torrt att den var de tämligen bedrövliga resterna av ett stort exemplar av torsk. Det sades att när den ruttnat bort helt kom domedagen. Då kan det inte vara långt kvar, ansåg Linné.

Linné skändar en grav

Linne besökte även Öland. Vid Möckleby grävde Linné ut en ättehög, dvs en forngrav. Där hittade man en stor hop ben. Linné kände sig hogad att utforska, om folket i forna tider varit längre, än de nu äro, precis som Olof Rudbeck före honom (Se vårt Atlantisavsnitt). Efter flera mätningar ansåg han sig kunna påstå, att människan, af hvilka dessa ben voro, ofelbart varit inemot fyra alnar lång. Det blir alltså 2,4 meter. Precis som jätteben Olof Rudbeck hävdade att han hittat, är dessa nu tyvärr försvunna.

Linné och troglodyterna

I andra delen av Dolda Faktas Carl von Linnéföljetong fokuserar vi på när Linné var helt ute och cyklade. En mörk historia med inslag av försök till barnhandel, tvivelaktiga källor och problematiska rasteorier, då Linné försökte bevisa existensen av människosläktingen Troglodyten.

Linné uppfann begreppet Homo Sapiens men trodde även att det fanns en människoart som han kallade Homo Troglodytes eller Homo Nocturnes. Han skrev om denna art i den 10:e utgåvan av Systema naturae (Läs utdraget HÄR) och även i en avhandling som hette Menniskans cousiner eller de Anthropomorpha. Handskriften av denna kan man hitta HÄR.

Här är några utdrag:

Troglodyt eller mörksens barn, som gjöra dag till natt och natt till dag, tycks vara våra närmsta släktingar. Dessa hafwa warit alt ifrån PLINI och de äldste tider til namnet bekante och bo i Etiopien samt på Java och Amboina, ternataiske öarna etc, mäst i jordkulor. De är föga större än en gosse på 9 år, helt snövita och aldrig solbrända, eftersom de endast äflas om natten. De går helt raka som vi, håret på huvudet är kort och knorligt såsom på Morian, men helt hwitt. ögonen är trinda med orangefärgad ögonsten och ögonring, övre ögonlocket ligger något utöver det undre, så de ser något vindögda ut och tittar på sidan, men under ögonlocket ligger en pärlfärgad skygghinna såsom på björnar ugglor och andra som vistas ute om natten. […]

De ligger i sina grottor på dagen och “ser föga”, på natten ser de bra. Då stjäl de vad de behöver från människorna, därför utrotar människorna dem när de träffar på dem. De har ett eget språk, som de uttalar med ett väsande i halsen, så det är svårt att lära sig för en männicka. de kan lära sig säga ja och nej på människospråk. Vissa författare hävdar att de själva har berättat, att de förut härskade över världen och blivit bortkörda av människorna, de väntar därför på att återigen få härska över världen. […]

Linné fortsätter:

På många ställen i ostindien har de varit upptagna i hus, och använts som barn till att utföra lätta ärenden, som att springa efter vatten, bära tallrikar till och från bordet. Nils Mattsson Kiöping berättar  att han såg en sådan på Amboina, som hans skeppare fick, och denna kunde först inte äta kokad mat, ej heller se om dagen, och gå han gick steg helt högt upp med fötterna, ty han hade icke haft något jämt golv att gå på i steniga marken. Den namnkunnige RUMPHIUS ska på amboina i 8 år haft en sådan i sitt hus, men vi beklagar att hans verk om djuren är bortkommit.

Mannen som nämns är Georg Everh Rumph som var holländsk guvernör på Amboina, men tyvärr hade hans verk om troglodyterna försvunnit.

Linné avslutar sin avhandling med att beklaga sig över att människan inte vill kännas vid troglodyterna som sin närmaste släkting. Linné tycker att en filosof borde få samtala några dagar med en troglodyt för att ta reda på hur intelligenta de är. Sedan avslutar han tyvärr även uppsatsen med att fundera över om ”hottentotterna” (Linnés formulering) tillkommit då någon kvinna blandat sig med en troglodyt. Även Linnés lärljunge Fabricus byggde vidare på det spåret och kom fram till att Afrikanerna kommit till genom vita kvinnors beblandning med antropomoida apor.

Linné skriver vidare om den franska fysikern och zoologen Reaumur som lyckats parat en höna och en kanin. Hönan ska sedan lagt ägg som kläcktes och innehöll en kyckling som hade kaninpäls istället för fjädrar. Linné skrev även att ur detta experiment skulle man kunna dra fruktansvärda slutsatser, man skulle t.ex. kunna tro att ”morerna” hade ett ganska besynnerligt ursprung, men tillägger Linné, han vill inte tro på en sån hemsk teori. Det är oklart varför han tog upp just morerna i detta sammanhang, och här kommer Linné skrämmande nära ideér som inte hade varit främmande för en annan person vi tog upp i vårt Atlantisavsnitt: Lanz von Liebenfels.

Reaumurs verk som Linné läst, var ett stort arbete om kläckning och uppfödning av fåglar på konstlad väg. Han berättade om en kanin som ivrigt försökte kopulera med en höna. Remauer skrev att man kanske ur äggen skulle få kycklingar med hår eller kaniner med fjädrar, men “dessa förhoppningar slogo naturligtvis slint”. Han har alltså aldrig påstått att det kläcktes några kycklingar, det var Linné som hade läst fel. Här är Reamurs verk om kläckning från 1750:

Linnés hade fler källor till sina teorier om troglodyter. T.ex. hänvisar han till den antike författaren Plinius den äldre, som skrev att levde i det inre Afrika, bodde i hålor, livnärde sig på ormkött och hade en väsande röst. Detta skrev han om i sin Naturalis historia. Troglodyterna är även nämnda av Herodotus, Strabo, Diororus mfl.

Vi pratar även om Nils Matsson Kiöping, (cirka 1621-1680), svensk reseskildrare. Nils Mattsson Kiöpings reseskildring som Linné använde som källa berättar t.ex. följande om troglodyterna:

Här fin[n]es så wäl som på Amboina (Nuvarande ön Ambon i indonesien) ett vnderligit slags Folck/ hwilka blifwa kallade Kakurlacko/ thesse hållas och vthrotas såsom Ohyra ehwar Inwånarena träffa them. The äro sniöhwijta/ både till Hull och Håår/ ehuruwäl Inwånarena äro swarta/ och hålla sigh vthi hemblige Jordekulor om Dagarna/ ther ingen kan finna them vthan stoor mödho.

Här kan man läsa den i sin helhet:

Een kort beskriffning vppå trenne resor och peregrinationer, sampt konungarijket Japan (1667) Nils Matsson Kiöping, Olof Erickson Willman.

I en fotnot till Menniskans cousiner anger Linné ett tal hållet av Olof von Dalin i Kungliga Svenska Vetenskapsakademien 1749,som källa. Det löd:

Mitt i africa bo et slags maurer, hel vita, med hår av samma färg, knorliga som ull, långa örgon, hängande ögonlock och runda ögon, vilkas iris är rosenfärgad men ögonstenen aurora, omgifven av en gul hinna, varigenom ljusetkommer. De se alltid under musk på sidan, åt höger och vänster på en gång, dock bättre i tussmörkret än i klar dag, liksom födde till att bo i kulor, de äro små till växten och lefta föga över 25 år, de tala och tänka, de äro högdragne, som andra människor, inbilla sig vara det ädlaste folket, för vilket världen är skapad, och att en gång deras tid kommer, att regera över andra.

Dalin använder sig i detta tal fritt, och utan att ange källa, av Voltaires beskrivning av en liten albino-afrikan, som visades i paris 1744. Det är därifrån Linné ovetandes har hämtat uppgifterna om ögonens utseende och andra detaljer. Voltaire skrev att dessa människor bodde i Kongo och inte lever mer än 25 år. Det var också voltaire som skrev att albinos trodde att de förut härskat över världen, men detta verkar bara ha varit satir.

Linné vill köpa ett barn

Linné skrev vidare i Systema Naturae att fullkomligare underrättelse om troglodyterna väntades från England.

I februari 1758 fick Linné via ombud ett brev från en svensk elev på studieresa, Per Bierchen. han berättade att en levande troglodyt visades upp i London. Det berättades om en tioårig (enligt annan uppgift 14-årig) helvit flicka från Jamaica med ”negroida drag”, ljusgula ögon vridna i en konstig ställning liksom på en vindögd, vilka inte tålde dagsljuset utan såg bättre i mörker.

Linné blev eld och lågor och ville veta mer. Han uppmanade Bierchén att undersöka särskilt könsorganet, blygdläpparna och klitoris, om hon talade ”i halsen”, om ögat har blinkhinna, om stortån är längre än hos Homo sapien, om svanskotan är större liksom skinkorna, och att ”undersöka förnuftets fullkomlighet”. Bierchén blev lovad ledamotskap i vetenskapssocieten mot en beskrivning, och Linné bad även om pris om ägaren ville sälja detta barn.

Linné skrev även till John Ellis och Peter Collinson, medlemmar av Royal Society, den brittiska vetenskapsakademin. Bierchén återkom tyvärr med nedslående besked. Han hade träffat flickan två gånger och jämfört med Linnés beskrivning av troglodyten men inte kunnat bekräfta denna. Bierchen beklagade även att vakterskan, som visar henne, ville eij tillåta mig at se henne afklädd, ehuru jag böd henne hederlig vedergällning.

Dessa brev och flera andra vi pratat om finns tillgängliga HÄR.

Ungefär samtidigt gav även Ellis besked till Linné som också var negativt. Linné lät sig dock inte nedslås utan skrev sin avhandling Antropomorpha/människans kusiner ändå.

Linné vände sig sedan till den svenska kungen och bad om hjälp att fånga en troglodyt i sin naturliga miljö. 1764 skickade han en beskrivning av troglodyten till Claes Grill, en av direktörerna i Svenska Ostindiska Kompaniet. Grill bekräftade för Linné att styrelsen i göteborg hade instruerat alla superkargörer att leta efter varelsen. Troglodytjakten finns omnämnd i svensk korrepsondens från Kanton runt den här tiden, men man lyckades inte köpa en enda troglodyt och projektet övergavs.

Carl Gustaf Ekberg, som även ingett Linné förhoppningar om tebuskens plantering i Sverige, var klart skeptisk. Han hade sökt i litteraturen men inte hittat något stöd för troglodytens existens och inte heller hört talas om någon apart med dessa egenskaper. Enligt flera författare lät Linné sig luras av rena skepparhistorier. Nuförtiden anser man att Linnés källa till troglodyterna var dels historier om albinos, dels förvirrade uppgifter om de högre aporna, som man inte visste så mycket om i västvärlden på den här tiden. Linné själv hade sagt i ett annat sammanhang att en person som rapporterade något sensationellt var värt mer än 100 personer som inte hade sett något. Kanske är det en förklaring.

John Bauers troll. Wikimedia Commons.

Enligt forskaren Gunnar Broberg kan man se Linnés troglodyt som en projicering av barndomens föreställningar om ett trollfolk i det lantliga småland där han växte upp. Trollen uppfattades i Linnés hemtrakter som små, ungefär som halvvuxna barn, och med gnällig röst. de sades bo under jorden i backarna och bergen och visade sig bara när det var mulet och regnigt. Vissa sa att de inte tålde solen som fick dem att spricka. Gunnar Broberg påpekar att i mitten av 1800-talet lanserade Gunnar Olof Hylthén Cavallius i sitt stora verk Wärend och virdarne en allvarligt menad teori om att trollen, eller det folk som kallades så, var sveriges tidigare innevånare av en annan ras, som dragit sig tillbaka till skogarna, en parallell till troglodytens påstådda forna välde och hopp om kommande makt. Wärend och virdarne finns tillgänglig HÄR.

Denna teori hade även lanserats i slutet av 1700-talet av Uppsalaprofessorn Jakob Fredrik Neikter i sin avhandling om den urgamla trollnationen, detta var dock också efter Linnés tid. Han ansåg att “troglodyt” och “troll” hörde ihop språkligt.

Bonusmaterial

Tore Lund skrev en artikel i Veritas 2007 om Viktor Rydbergs kopplingar till teosofin. Där tar han upp ett dokument med titeln Möten inför grundandet av Svenska teosofiska samfundet, okt 1888, där Viktor Rydberg inte bara är värd och initiativtagare för mötet i sitt hem i Djursholm, utan hävdar att han finner rörelsen märklig men banbrytande och beklagar att han inte själv kan ställa sig i spetsen för den, men att lovar att i böcker och dikter förfäkta samma ideer, utan att nämna teosoferna.

Tyvärr visar det sig att Rydberg både hade stark ovilja mot så kallad hokus pokus och hade ett “skeptiskt intellekt”, vilket avspeglar sig i hans första kända uttalanden om teosofin från samma tid protokollet ska vara från. En annan sak är att Rydberg inte flyttade till Djursholm förrän senare, och att vissa tror att dokumentet är skrivet långt efter 1888 för att man ville använda Rydberg som reklam för teosofiska rörelsen.

Tore Lunds artikel Rydberg och teosoferna kan man läsa HÄR.


Madame Blavatskys ungdom

År 1875 startades det Teosofiska sällskapet i New York av Henry Steel Olcott, William Quan Judge och deras andlige ledare Helena Blavatsky. Detta har beskrivits som startskottet på det vi idag känner som modern andlighet, New Age och västvärldens fascination för indisk religion och filosofi, karma, yoga och reinkarnation etc., men även som ett vansinnespåfund av en ökänd lögnerska och bluffmakerska. Blavatsky har under sin levnad och eftermäle varit en omtvistad person, som är svår att få grepp om, samtidigt menar fortfarande vissa att hon tillsammans med t.ex. Marx, Nietszche och Freud borde räknas till skaparna av 1900-talet och dess idé och tankevärld.

Teosofiska sällskapets sigil innehållande symbolen från flera olika religioner.

Det teosofiska sällskapet hade som mål att undersöka den uråldriga kunskap man menade att alla religioner är komna ur. Man ville skapa ett universellt ickediskriminerande brödraskap som lyfte fram det viktiga i det andliga i motsats mot den rationella vetenskapen, och även utforskade människans latenta psykiska krafter. Detta gjorde man med vägledning av en grupp odödliga mästare som nått visdom och odödliga verkar på jorden och som sades vara i direkt kontakt med Blavatsky själv. De var ett slags avatarer bland vilka t.ex Platon, Jesus, Appolonius av Tyana, Lao Tze, Budda, Zarathurstra, Konfucius, Greven av Saint-Germain och Cagliostro ingått. Idag kanske detta låter väl fantastiskt, men i 1800-talets spiritistiska kretsar tog många den excentriske och karismatiske Blavatsky på stort allvar, och denna rörelse sågs som en viktig motkraft mot den förhärskande vetenskapliga diskursen som inte sällan hånade de som blickade bortom det materiella.

En komplett sanningsenlig biografi över Blavatsky kommer antagligen aldrig kunna skrivas. Det sägs att det är först när hon är 42 gammal och anländer till New York, som det finns kontinuerlig information och dokumentation om hennes liv. Allt fram tills dess är alltså på många sätt dold fakta, så det är förstås denna period detta avsnitt ska handla om, alltså 1831-1873.  

I vårt första avsnitt om teosofins grundare Madame Blavatskys mysteriska ungdom beger vi oss på resande fot genom Ryssland och Europa, rider kossackhäst på den Kirghizka stäppen, lär känna kalmuckbuddister och tartarnomader samt mängder av mystiska prinsar, uppstigna mästare och frimurare.

Huvudkällan till detta avsnitt är boken Madame Blavatsky: The Mother of Modern Spirituality (2012), av Gary Lachman. Lachman tolkar hennes liv och gärning mer välvilligt och har trots Blavatskys inställning till det förflutna genom otaliga biografier och källor lappat ihop berättelsen om hennes mystiska ungdom. Vi har även läst Peter Washingtons bok Madame Blavatskys Baboon (1993), är mer skeptisk till hennes liv och gärning och tar bara upp ungdomen kort.

Det svåra med Blavatsky, vilket de flesta av hennes biografer tagit upp är att hon är en sådan motsägelsefull person. Hon pratade gärna om sig själv och sitt liv men ska sällan ha sagt exakt samma sak två gånger. Vissa ska t.om. menat att det verkar som hon gjort en “medveten ansträngning att uppfattas som otrovärdig och misstänkt och därför göra biografier omöjliga.”, skriver Lachman. 

För sin första biograf, teosofen och journalisten Alfred P. Sinnett ska hon berättat att:

Från 17 till 40, ansträngde jag mig under mina resor att borsta bort alla spår efter mig själv vart jag än reste, jag lät aldrig folk veta var jag var eller vad jag gjorde…Inte ens till mina bästa vänner har jag gett mer än fragment och ytliga vittnesbörder av mina resor och inte heller tänker jag belöna någons nyfikenhet, särskilt inte till mina fiender.

Sinnett som periodvis stod Blavatsky mycket nära och verkar velat tro på allt hon sade, skrev även en biografi om henne som heter Incidents in the life of Blavatsky (1886). Den kan man läsa här:

Sinnett brevväxlade mycket med Blavatsky och deras brev finns att läsa genom Teosofiska sällskapet Internationella högkvarter i Californiens hemsida:

https://www.theosociety.org/pasadena/hpb-aps/letters_of_hpb_to_sinnett.pdf

Detta är stundtals mycket underhållande, men även ganska förvirrande läsning där Blavatsky skriver om de meddelande hon får av sina mästare och deras planer, men även klagar mycket över sin bristande hälsa och alla hennes otaliga fiender.

Hon skrev i sitt mastodontverk The Secret doctrine (1895) att: 

En enda tanke om det förflutna som du lämnat efter dig kommer dra ned dig och du måste då börja klättra upp igen. Döda i dig själv alla minnen av gågna upplevelser. Titta inte bakåt ty då är du förlorad.

Som författare producerade hon under sitt liv oändliga mängder text. Olcott har berättat hur det gick till när hon skrev. Manusskript kunde plötsligt dyka upp som ur intet. Efter en natts sömn kunde hon komma till sitt arbetsrum och finna 30 nyskrivna sidor på sitt arbetsbord. I andra stunder tog mästarna över hennes kropp, Olcott ska bevittnat hur hennes handstil plötsligt förändrats mitt i skrivandet. Hennes första stora verk Isis unveiled ska vara ca en halv miljon ord, 1500 sidor. Hon ska även haft tillgång till ett astralt publikt bibliotek. Olcott kunde ibland se henne stirra ut i intet, vilket då betydde att hon sökte citat och källor på det astral planet, vilket kan förklara alla de citat i hennes verk som visats sig omöjliga att källbelägga i kända texter. Både The Secret Doctrine och Isis Unveiled finns tillgängliga online:

Barndomen

Helena Petrovna von Hahn föddes 12:e augusti 1831 i Ekaterinoslav (numera Dnipropetrovsk i Ukraina som då tillhörde Ryssland). Hennes mamma hette Helena Andreyevna von Hahn och var författare, översättare och kvinnosakskvinna. Hennes pappa Peter von Hahn var kapten i kungliga hästartilleriet och kom från tysk adelssläkt.

Barndomen var i konstant rörelse från militärstäder och läger över halva Ryssland pga pappans yrke. Resandet ledde dem också till kulturstaden St Petersburg vilket var fantastiskt för modern. Här kunde hon delta i kulturlivet och hitta böcker att läsa. Hon översatte här Edward Bulwer-Lytton för en litteraturtidning, en person som senare skulle influera Blavatsky, (och senare dessvärre även de esoteriska nazisterna) enormt mycket. Edward Bulwer-Lyttons bok The Coming Race (1871), sedermera i ny upplaga under titeln Vril: The Power of the Coming Race behandlar en underjordisk människoliknande art som får mentala och fysiska krafter av en energivätska som heter ”Vril”. Den kan man läsa här:

Fadern blev tillbaka skickar till Ukraina efter en tid vilket ledde till föräldrarnas separation då modern vägrade lämna St. Petersburg. Istället reste familjen till Astrakhan vid Kaspiska havet då morfadern blev utsedd till förvaltare för en nomadisk Kalmuck-Buddistisk stam. Här stannade de ett år och här fick Blavatsky sin första kontakt med buddismen vid ca 6 års ålder, då de träffade Kalmuckledaren prins Tumen som spenderade dagarna i bön. Blavatsky ska ha sagt att hennes intresse för Tibet också började vid denna tid i närkontakt med färgerna, bilderna, rökelserna och bönerna från kalmuckerna.

Insidan av ett mobilt kalmucktempel från slutet av 1700-talet. Källa: Wiki Commons

Trots moderns hälsa reste de vidare och bodde tex i Poltava, men bosatte sig till slut i Odessa där det fanns välgörande mineralbad. När Blavatsky var 11 år, 1842 dog modern i tuberkulos.

Barnen skickades till Saratov, en stad vid Volga för att bo med morföräldrarna då morfadern hade ett tidsbundet uppdrag där. Nu börjar vi få en bild av Blavatskys karaktär och personlighet skriver Lachman. Systern har skrivit att hon hade en distinkt dualistisk natur. En sida var busig, stridslysten och obstinat, medan en annan var mystisk och metafysisk. Hennes moster berättar att hon från en tidig ålder kände sympati med lägre klasser och föredrog att umgås med tjänarnas barn, ofta blev hon vän med gatubarn. Hon var även uppslukad av böcker och hade en otrolig förmåga att fantisera och säga vad hon tyckte om folk väldigt direkt och skamlöst. Ett karaktärsdrag som följde henne livet ut.

Enligt mostern var morföräldrarnas hus gammalt och enormt, fyllt av underjordiska tunnlar, länge sedan övergivna passager och torn, och mängder av konstiga hörn och skrymslen. Det påminde om en ruin av ett medeltida slott och det sades också att en tidigare ägare skulle spärrat in olydiga tjänare i källaren. Blavatsky var dock aldrig rädd och brukade springa omkring och gömma sig för sina lärare. Man kunde även hitta henne i källaren, gåendes som i sömnen pratandes eller lekandes med osynliga personer, som hon kallade för “puckelryggar”. Hon berättade ofta spökhistorier för de andra barnen och skrämde både upp dem och sig själv. Hon gillade att hitta på otroliga berättelser om sitt eget liv och sig själv, och ska även ha haft underliga förmågor, t.ex. kunde hon söva duvor genom “Salomonsk visdom”. Hon hade också en sällsam förmåga att kunna berätta livshistorier av föremål som stenar och multnande plankor och glömde bort sig själv i visioner av ett dunkelt uråldrigt förflutet.

Här fick hon även utbildning i det mystiska av hennes tjänare Baranig Bouyak. En åldrad helare, biodlare, siare och möjligtvis magiker. Han ska ha vetat de ockulta egenskaperna hos växter och även kunna binas språk.

En andra kontakt med den mystiska östern fick hon på ett sommarläger hos Kalmuckbudisterna hon tidigare träffat i Astrakhan. Hon blev återigen välkomnad av prinsen. I Ukraina hade hon lärt sig rida kossackhäst och nu red hon över den Kirghizka steppen, en enorm platt stäpp som ledde hela vägen till Tibet. Här träffade hon tartar-nomader och lärde sig till slut tillräckligt med tibetanska för att lära sig ännu mer om deras liv och tro.

Under denna tid började hon uppleva fler underliga saker. Hon pratade om en beskyddare som hon såg i sina drömmar. Till Sinnett skrev hon senare att när hon träffade denna beskyddare många år senare förstod hon genast att det var samma man. Det kändes som de känt varandra hela livet. Detta var första kontakten med Blavatskys så kallade Mästare.

Blavatsky med sina mästare.

Vid ett tillfälle när hon red sin kosackhäst i galopp över steppen fastnade hon med foten och slängdes av hästen mot en säker död. Dock var det som att en osynlig kraft höll upp hennes huvud tills hästen kunde stoppas. Hon sa senare att det var en lång indisk man klädd i linne som hade räddat henne, samma man som hon mött i sina drömmar. Efter detta började hon på allvar söka mening i livets mysterier.

Man vet inte riktigt var hon var i 13-14 års ålder. Olcott menar att hon med fadern reste till London och Bath 1844-45 och där uppträdde med Clara Schumann, Robert Schumanns hustru och fick pianolektioner. Andra menar att hon fantiserat ihop detta för att kompensera för hennes fars brist på intresse för henne, eller att hon tog fel på år.

Prins Pavel Vasilyevitch Dolgorouki

En stor hjälp med hennes sökande var hennes gammelmorfar Prins Pavel Vasilyevitch Dolgorouki. Han ska haft ett underligt bibliotek som innehöll hundratals böcker i ämnen som alkemi, magi och andra ockulta vetenskaper. Dessa ska hon förkovrat sig och läst med stort intresse innan hon var ens 15 år. Hon skröt att efter ett tag hade varken Paracelcus, Kunrath eller Agrippa nåt att lära henne.

Gammelmorfadern ska ha varit militär under Katarina den store och sedan blivit invigd i Rosenkreuziskt frimureri i slutet av 1770-talet. Vissa ansåg att de hemliga mästare som stod bakom detta sällskap sedan reste till Tibet, och kanske läste Blavatsky sådana tankar och påverkades. Den som vill friska upp sitt minne om Rosenkreuzarna kan läsa deras omtvistade manifest från 1616 här:

Prins Pavel ska ha varit med i The Rite of Strict Oservance, bildat i Tyskland på 1750-talet av Baron Karl Gottlieb von Hund. Sällskapet fick sitt namn pga av dess lydnad inför vad Hund kallade “okända mästare”.  Dessa skulle varit högrankade hemliga mästare av en extrem esoterisk frimurarrörelse som von Hund hävdade hade rötter i korstågens Tempelriddare.

Poke Runyon menar att Blavatsky blev medlem av sällskapet i 20 årsåldern. Historien om hur hon genomgick en rit där hon skenavrättades, fick spendera flera nätter med ett skelett, för att sedan återuppstå som tjänare till de okända mästarna kan man lyssna på här:

http://www.blogtalkradio.com/the-hermetic-hour/2012/06/15/helena-blavatsky–the-east-comes-west

Blavatskys frimurarmedlemskap. Källa: Wiki Commons

De okända mästare kan man spåra till de ryska frimurarna genom Nikolai Novikov, ofta känd som Rysslands första journalist, men även fritänkare, författare och satirist. Prins Pavel ska ha gått med i hans Lodge Latone som möjligtvis även tillhörde det hemliga Harmonia Lodge vars mål ska varit att inre perfektion och förenande av alla frimurare. Denna grupp ska ha bestått av bara 8-9 medlemmar kända som ”Bröder av den inre ordern”, och de svor också lydnad till okända ledare. Dessa var i sin tur ledare av andra ordnar i Egypten, Cypern, Palestina, Mexico, Italien. Persien, Tyskland och England.

Källa till detta artikeln The Rosy Cross In Russia, som publicerades i The Theosophical Review’s augustinummer 1906. Den kan man läsa HÄR genom IAPSOP. Här finns även fler nummer av Thesophical Review och även Blavatskys tidskrift Lucifer samt mängder av andra spännande spiritistiska och ockultistiska tidsskrifter bevarade i digitalat format.

Denna anger även en annan källa från 1784, året då den Bavariska regeringen förbjöd hemliga sällskap, där står att sanna frimurare kommer uppstå igen i Tibet. Blavatsky skriver också i den hemliga doktrinen om mängder av dokument i St Petersburgs kejserliga bibliotek som visar på att många ryska frimurare begav sig till Tibet “in search of knowledge and initiation in the unknown crypts of Central Asia”. Vi väntar fortfarande ivrigt på att de ryska biblioteken ska digitalisera alla hemliga dokument som de sägs ha förvärvat genom tiderna.

Vi pratar även om att Blavatsky i en fotnot till Isis Unveiled nämner ett manuskript hennes gammelmorfar fått av Saint-Germain som ska förutspått i detalj hur Europas karta skulle ändras från franska revolutionen och framåt. Olcott ska senare hävdat att den senare kom i Blavatskys moster Nadya Fadeyevs ägo.

Giftemålet

Familjen spenderade ett år hos en annan moster, och sedan flyttade de till Tbilisi. Blavatsky var nu 16 år och hävdade att hon sedan 14-års ålder levde i astralvärlden om nätterna. Madame Yermolov, fru till gövernören av Tbilisi har vittnat om att den unga Blavatsky var en intelligent, rolig och förtjusande ung dam, men efter att hon blev mer insyltad i gammelfarfaderns kunskap slutade hon gå på fest och socialisera. 

Helena Blavatsky i 20-årsåldern. Källa: Wikimedia Commons

Hon började umgås med Prins Alexander Golitsyn, en frekvent besökare av hennes hem vars farfar var frimurare, mystiker och magiker. En av många frimurare och Swedenborgare kring tsar Alexander den I. Prinsen ska ha varit viktigt för att få Blavatsky att prioritera den andliga vägen. Man vet tyvärr inte mycket mer om honom då han kort därefter försvann men man tror att de möjligtvis hade en romans.

Istället för att rymma med mystikerprinsen gifte hon sig 17-år gammal med 40-åriga guvernören Nikifor Blavatsky. Enligt en historia gjorde hon detta bara för att reta sin guvernöressa. En annan historia berättar att familjen fick reda på planer att rymma med mystikerprinsen och därför ordnade detta äktenskap för att rädda hennes heder. Blavatsky själv menar dock att Nikifor var en av få som förstod hennes passioner och ideér. Han ska ofta pratat med henne om Erivanska trollkarlar och den mystiska vetenskapen hos perser och kurder och hon ville använda honom som en inkörsport till detta.

Hon fick dock andra tankar om bröllopet och försökte få det avblåst och rymde till slut. Hon återvände dock och tänkte att om hon gifte sig skulle åtminstone hennes egen familj förlora kontrollen över henne, och när prästen sa ”Du ska ära och lyda din make”, ska hon muttrat: “Det ska jag verkligen inte!” för att sedan försöka fly med en kurdisk ryttare. På vägen till sin smekmånad i Daichichag konspirerade hon med ryttaren att han skulle rida henne till den kurdiska gränsen, men han avslöjade det hela för maken och efter det sattes hon under sträng bevakning.

Under de kommande tre månaderna försökte maken ta ut sin äktenskapliga rätt men Blavatsky vägrade. Det ledde till våldsamma bråk där Blavatsky till slut ska slagit sönder en ljusstake mot hans huvud. Blavatsky ska faktiskt aldrig enligt sig själv haft sex med någon. Hon ska senare i livet även besökt en gynekolog som undersökte henne och bevisade att hon var oskuld. Aldrig har det existerat en fysiskt sätt kallare kvinna än mig. Jag hade ett ständigt vulkanutbrott i min hjärna och en glaciär vid bergets fot, skrev hon senare.

Palatset i Sardar

Boendes i palatset i Sardar, ett hem för territoriets tidigare turkiska härskare, med utsikt över berget Ararat planerade hon ännu en flykt. Till slut tog Nikifor ner garden och Blavatsky flydde till Tiblisi ensam, där hon svor att hon hellre skulle dö än att återvända.  Familjen beslöt att skicka henne till fadern i St Petersburg, men återigen hade Blavatsky andra planer. De skulle mötas i Odessa, men på vägen dit missade hon med flit ångbåten över svarta havet från Poti och övertalade en engelsk kapten att ta henne mot Istanbul. På ön Kerch i Azof-havet gick hon med tjänarna iland för att fortsätta till Odessa men seglade vidare om natten utklädd kabinpojke för att inte bli tagen av hamnpolisen. Tyvärr hamnade hon i bråk med kaptenen och när de kommit till Bosporen flydde hon iland med en fiskebåt.

Låter allt detta svårt att tro så är det inget mot vad som senare kommer.

Bonus:

I detta avsnitt pratade vi även om olika antika greker som dött på lustiga vis. Det var:

  • Herakleitos, den gråtande filosofen begravde sig i kodynga för att bota sin vattusot men dog då han krossades av dyngas tyngd. En annan källa säger att efter att smetat in sig i kodynga lade han sig i solen varpå solen gjorde att den stelnade så han inte kunde röra sig, sedan kom en grupp vilda hundar och åt upp honom.
  • Empedokles hoppade ner i en vulkan på grund av hybris. Han trodde nämligen han var en odödlig gud, efter att ha räddat en by från torka.
  • Diogenes dog antingen med vilja genom att hålla andan eller så fick han kolik genom att äta en rå bläckfisk. Alternativt dog han då han matade vilda hundar me bläckfisken och de bet ihjäl honom istället.
  • Krysippos dog av skratt när han såg en åsna som åt ett fikon
  • Anaxarkus som krossades i en enorm mortel efter att han retat upp en kung.
  • Aiskylos dog när en örn misstog hans skalliga huvud för en sten och släppte en sköldpadda på det.

Läs mer om detta HÄR

I del 2 om Madame Blavatsky’s ungdom följer vi henne under de turbulenta reseåren då hon reser till ungefär alla länder som finns, startar flera misslyckade spiritistiska sällskap, är med om olika skeppsbrott, strider mot de franska påvliga armeerna på Garibaldis sida, leder Serbiens kungliga kör, startar en articifiell blomfabrik, kastas av ännu fler hästar samt får superkrafter i en hemlig mysterieskola i Tibet. Vi spekulerar också i Ny demokratis möjliga teosofiska kopplingar, Agartha m.m.

Lachman jämför den period som började när Blavatsky flydde till Istanbul med romaner av Alexander Dumas och Jules Verne. Blavatskys resor under de nästkommande nio åren skulle nog imponera även på deras äventyrskaraktärer. Hon fick ibland pengar skickade till sig av sin far, men utom honom visste ingen i familjen var hon var eller gjorde. Det finns dock flera vittnesmål om hennes liv.

På resande fot

I Istanbul hävdade hennes kusin Greve Witte i sina memoarer att hon blev en cirkusryttare. Folk har även spekulerat i att hennes celibat kommer sig av skada hon fått av att rida barbacka på cirkus görandes konster på hästrygg. Finns inga bevis för nåt av detta, skriver Lachman.

I Istanbul möter hon Grevinnan Kisslev som hon kände sedan tidigare. Hon tog henne under sina vingar och tillsammans ska de ha rest till Egypten, Grekland och Östeuropa, Blavatsky klädd på grevinnans preferens som en manlig gentlemannastudent. Även i Indien ska hon klätt sig som en man. Spekulationer pga detta har dock lett till misstankar om att hon var lesbisk eller transperson. Aleistar Crowley var ett ursprung till sådana rykten, men han hävdade även samtidigt att hon var Jack the Ripper, (vilket dock visat sig bara vara ett skämt).

Istanbul på 1800-talet

Hon har själv skrivit om vad hon gjorde i Istanbul i två artiklar publicerade i New York-tidningen The Sun 1876. Hon träffade en sufimystiker som lärde henne att genom klairvojans hitta en försvunnen hund. En dag på vägen hem stötte på den tillsynes döda kroppen av den italiensk-ungerska operasångaren Agardi Metrovitch som hade blivit knivhuggen av ett gäng maltesiska/korsikanska skurkar i tjänst hos jesuiter. Blavatsky ställde sig och bevakade honom med sin pistol tills det kunde ordnas så att han togs till ett grekiskt hotel där han kunde behandlas. Hon räddade antagligen hans liv och de blev vänner, och möjligtvis älskare (Enligt vissa källor ska hon skickat ett brev till sin far och berättat att de gift sig), tills hans död 1872 i Ramleh då han enligt Blavatsky blev förgiftad i Alexandria, också av maltesiska skurkar (I en alternativ version omkom han i ett exploderande skepp på väg till Kairo). Läkare sa dock det var tyfus som var orsaken, enligt Lachman.

Deras vägar delas och de möts igen i Tiblisi där Blavatsky kort återförenats med sin första man Nikifor, Metrovitch sjunger på operan men skandaler tvingar dem att fly till Kiev, varifrån de också måste fly p.ga. olämpliga dikter Blavatsky skrivit om sin vän Prins Dondoukov-Kosakov som var stadsguvernörgeneral. De dyker sedan upp i Odessa där Blavatsky ger seanser och gör ett försök att arbeta med en artificiell blomfabrik samt ger sig in i bläckbranschen.

Enligt vissa källor ska de ha rest med ett skyddsbarn, Yuri. som dog 1867 bara fem år gammal. Metrowitch ska ha gett tillåtelse att barnet skulle begravas med hans efternamn. Vad Yuris relation till Blavatsky är har många funderat över. Vissa säger att det var hennes kärleksbarn ihop med den estniska baronen Meyendorff. Blavatsky hävdade dock att det var Meyendorfs utomäktenskapliga barn han fått med hennes svägerska. Då ingen av dem velat ha det ska hon adopterat det under den korta återföreningen med Nikifor (beroende på källorna antingen några dar eller år). Ett pass som tillhört Blavatsky ska nämna “infant Ward” Youri. Biografen Marion Meade menar dock att barnet var Blavatskys och Metrovichs. Om detta skriver hon i boken Madame Blavatsky: The Woman Behind the Myth (1980). Den går delvis att läsa HÄR.

Blavatsky reste sedan till Egypten. I Kairo runt 1850 mötte hon dels den amerikanska mystikern och äventyraren Albert Rawson samt en koptisk egyptisk magiker, Paulos Metamon. Metamon visade dem sitt ockulta bibliotek, mot en summa pengar och vissa spekulerar i att Metamon var pådrivande för Blavatskys försök att skapa ett första spiritistiskt sällskap i Kairo vilket dock misslyckades.

Mäster Morya.

Efter det bar det vidare till Paris, där hon ska “förundrat” de franska frimurarna. Sedan reste hon till England där hon under det stora världsutställningen 1851 mötte Mäster Morya i egen hög person. Det finns flera versioner av hur det gick till:

  • I den första versionen berättad till Sinnet, ser hon en lång indier i en folkmassa, som säger åt henne att möta henne i Hyde Park. Han ska ha varit i London som en del av ambassaden i Nepal.
  • I den andra versionen berättad till Charles Leadbeater ska hon träffat honom i Hyde park med ett följe av indiska prinsar.
  • I en tredje version i ett brev till prins Dondoukov-Korsakov säger hon dock att mästaren räddade henne när hon i ett depressivt anfall höll på att kasta sig i Thames från Waterloo-bron.
  • I en fjärde version som hittats i en gammal anteckningsbok skickad till svensken Grevinnan Constance Wachtmeister från hennes moster, säger Blavatsky att mötet skedde i Ramsgate, en engelsk strandstad och semesterort, på hennes 20-årsdag, men detta dementerade hon senare.

Constance Wachtmeister skrev en bok om sina möten med Helena Blavatsky. Den heter Reminiscences of H. P. Blavatsky and ”The Secret Doctrine” (1893) och finns tillgänglig (tillsammans med mycket annat Blavatskyrelaterat) genom hemsidan blavatskyarchives.org HÄR. Den finns också på svenska på följande bibliotek. Vi hoppas kunna återkomma till Constance Wachtmeister i framtida avsnitt.

Vid mötet skickade mästaren Morya Blavatsky på ett uppdrag som skulle kräva att hon spenderade 3 år i Tibet för att förbereda sig. Detta kunde hon inte neka till, men hon tog inte den närmaste vägen till Tibet utan begav sig först till Amerika finansierad av ett arv hon nyligen fått. Hon hamnade i Kanada där hon försökte få urinvånare att berätta sina medicinmäns hemliga kunskaper för henne. Det slutade dock med att de istället stal hennes skor och andra ägodelar. Hon fortsatte för att studera Mormonerna i Illinois men ändrade sina planer då mormonernas stad precis attackerats av en arg mobb. Hon begav sig till New Orleans för att studera Voodoo, men mästar Morya varnade henne i en dröm för denna mörka magi och hon åkte istället mot Sydamerika. Hon studerade Inkatempel och ruiner och fick för sig hon hittat platsen för en hemlig skatt begravd av en Inkadrottning, av oklara anledningar lyckades hon dock inte hitta den.

I Indien och Tibet

Blavatsky i Indien

Efter detta begav hon sig mot Indien. Hon ska sedan stannat i Indien i 2 år. Mästar Morya skickade henne ständigt brev med olika anvisningar. 1853 gjorde hon sitt första försök att ta sig in i Tibet. Det finns många oklarheter med denna resa, och det sägs att hon lämnade Indien med skeppet Gwalior, som förliste. Sedan begav hon sig till England där hon mottogs som en fiende pga det pågående Krim-kriget. Hon ska sedan varit kvar i England en tid som konsertmusiker och medlem av Londons filharmoniska sällskap. Här mötte hon återigen mästaren Morya tillsammans med Dalip Singh, den nyligen avsatte maharadjan av Lahore.

Efter detta åkte hon till New York och Chicago och sedan västerut korsande klippiga bergen i en täckt vagn. Hon bodde i Salt Lake City med en Emmelie Wells som noterade att hon bar mansskor för de hårda resandets skull. Wells trodde hon skulle söderut till Mexico, dock vet man inte om hon reste dit. Man vet dock att hon förr eller senare från San Fransisco via Japan reste tillbaka till Indien igen.

Återigen ska hon träffat mästarna. Hon beskrev dem i Isis unveiled som “Män med såna mystiska krafter och obeskrivlig kunskap att de med rätta kan kallas de visaste i hela Orienten”. Om man vill läsa mer om dessa äventyr så publicerade hon en bok From the caves and jungles of Hindustan, från början utgiven i Moscow Chronicle under pseudonymen Radda Bai mellan 1878 och 1886. Hon ska på sidan om allt annat även hunnit vara känd som en semifiktionell äventyrsförfattare. Hon var själv ledsen att hennes berättelser, pga rysk censur inte skulle nå engelska läsare, som tur är kan man idag hitta dem på http://blavatskyarchives.org.

Andra försöket att komma in i Tibet skedde 1856 och då ska hon till viss del lyckats. I Kashmir träffade hon en vän till hennes far: prästen Kühlwein som planerade en expedition till Tibet och tillsammans med honom och en tartarisk shaman som guide reste hon. Alla i sällskapet blev dock sjuka eller förhindrade och till slut var det bara Blavatsky och shamanen kvar. De kom på avvägar och hamnade i Gobiöknen. Ibland kunde det utanför deras tält vara en fårskalle fastsatt på en pinne. Detta betydde att shamanen utövade magi och inte fick störas. När han gjorde detta tog han sten han förvarade under sin armhåla och satte den i munnen varpå han direkt föll i trans.  Hans kropp blev stel som ett liks och en djup röst tycktes komma från marken och frågade vad de ville. Blavatsky bad rösten att skicka shamanens kropp till Kutchin av Lhasa som hon kände.  Shamanen berättade där genom sin astralkropp att de var i knipa och hamnat vilse och snart dök ryttare upp och tog dem till gränsen igen där de fick återvända till Indien. Vad som sedan hände shamanen vet man inte.

Olcott ska ha träffat en indisk gentleman i staden Bareilly som känt igen Blavatsky som kvinnan som försökt ta sig in i Tibet från Kashmir. Resan tog slut 1857 alldeles innan Sepoy-myteriet, ett uppror mot den brittiska överheten som brutalt slogs ner. Mästarna varnade som tur var Blavatsky för detta och hon reste till Ryssland.

Teosofen Nicholas Goerich tavla Black Gobi från 1928.

Mystiska fenomen

Julnatten 1858 ringde dörrklockan på ett hus i staden Pskov utanför St. Petersburg. Systern Vera öppnade dörren och mötte Blavatsky som hon inte sett på decennier. När systern frågat om hennes resor ska hon knappt nämnt dem, och kanske var det denna tid hon började metodiskt mörklägga alla sina upplevelser och resor och med vilja försökte missleda dem som försökte ta reda på vad hon gjort. Som anledning sa hon att om hennes släkt fick reda på att hon studerat ockultism skulle dom tro hon sålt sin själ till djävulen, och att för dem hade det låtit bättre om hon spenderat all denna tid som prostituerad. 

Under denna tid började mystiska fenomen hända runt Blavatsky. Konstiga raspningar hördes i väggar och möbler flyttade sig av sig själv. Blavatsky erkände att hon utan att vilja det orsakade dem, men att hon kunde till viss del kontrollera dem. Hennes far och bror var skeptiker och trodde inte henne. Hon sa då åt brodern att lyfta ett nätt schackbord vilket han gjorde utan problem, sedan fokuserade hon sin blick på det och bad honom försöka igen. Ingen kunde på något sätt rubba det, tills hon släppte det med blicken då det sköt upp som en raket och nästan fick broderns armar att hoppa ur led.

Ryktet om hennes krafter spred sig. I St Petersburg demonsterade hon det igen genom att låta sin far gå in ett annat rum och där skriva ner ett namn hon inte kunde se, vilket hon sedan skrev på väggen med sina skrap. Hon stavade fram Zaitchik vilket visade sig vara svaret på en svår fråga, nämligen vad som var namnet på hans favorithäst under sin tid i Turkiet.

Vid ett annat tillfälle ska ett piano med stängt lock börjat spela, samt ett mystiskt sår under Blavatsky’s hjärta plötsligt öppnat sig. När doktorn skulle stänga det ska det materialiserats en andearm som hindrade honom. Det öppna såret gjorde henne svårt sjuk och hon hamnade i dödliga transer men återhämtade sig. Hon hemsöktes dock av liknande problem resten av livet.  Systern Vera återberättar flera mystiska händelser kring Blavatsky under denna tid, men även att det ibland hände inget alls då folk krävde saker av henne. Blavatasky hävdar att detta var för att hon var utled på folks sensationshets över mirakel.

1887 — An Evening Seance Newspaper Illustration — Image by © CORBIS

År 1860 återvände hon till Tiblisi. Här ska hon försörjt sig på flera sätt, t.ex. handarbete och att forsla timmer för produktionen av spunk. En slags porös vit substans som användes som för att elda. Hon såg spunksvampen på flera träd i hennes trakter och entreprenör som hon var såg hon möjligheterna. Hon blev känd i Tiblisi som helare och magiker. Hon sa senare till Sinnett att hon kunde se folks tankar ånga upp ur folks huvuden som en rök.

År 1864 slängdes hon av sin häst igen och skadade ryggen svårt. Hon hamnade i en månadslång koma och alla trodde hon skulle dö. Under denna tid levde hon som en annan individ i ett drömlikt tillstånd men överlevde och fick sedan förmågan att kontrollera alla de underliga fenomenen.

Hon reste vidare igen till Italien, Transylvanien och Serbien. Olcott hävdade senare att hon turnerade Frankrike med musikframträdande under namnet Madame Clara. Greve Witte skrev även att hon under denna tid ledde Kung Milan av Serbiens kungliga kör. Milan var dock inte kung än vid denna tid. Henne resedagböcker från denna tid nämner även resor i Odessa, Syrien, Libanon, Jerusalem, Egypten och Grekland. Hon ska också studerat kaballah med en lärd rabbin, som hon korresponderat med under hela livet och värderade högt.

Garibaldi vid slaget vid Mentana

1867 reste hon till Balkan, Ungern, Venedig, Florens, och Mentana där hon blev skadad medan hon stred mot de franska påvliga armeerna på Garibaldis sida. Hon ska senare imponerat på Olcott med att visa muskötkulan som fortfarande satt kvar i hennes ben och axel, samt visat var en sabel brutit hennes arm på två ställen. Hon låg döende i ett dike men överlevde även denna gång och fick ännu mer kontroll över sina krafter efter detta. Mästarna skickade henne brev med order att bege sig till Konstantinopel där hon slöt upp med Mäster Morya och fortsatte mot Tibet ännu en gång.

Mysterieskolan i Tibet

Det tredje försöket att ta sig in i Tibet ska ha lyckats. Med hjälp av mäster Morya som guide ska hon tagit sig från Kostantinopel via Persien, Afganistan, Indien och Kashmir. En resa på 482 mil. Detta kan tyckas låter lite väl otroligt när man tänker hur svårt det under denna tid var att resa dels såpass långt men framför allt att ta sig in i Tibet som på denna tid var stängt för utlänningar. Sir Francis Younghusband öppnade landet 1903  genom att med våld och militär styrka ta sig in. Detta i en del av rusningen mellan England och Ryssland att ha inflytande i Asien. Resande som försökt ta sig in i det förbjudna landet tidigare, och ens kommit dit hade innan detta alltid blivit avvisade. Bara att ta sig dit var väl svårt pga banditer och otroligt krävande väder och landskap.

Dock var det historiskt sätt många kvinnor som försökt ta sig in i Tibet:

  • 1892 försökte den kristna missionären Annie Royal Taylor missionera för Dalai Lama. Utklädd och ridandes var hon bara tre dagar bort från målet innan hon blev bortskickad av vakter.
  • 1895 kom Mrs St George Littledale tillsammans med make, brorson och hund 8 mil från den heliga staden innan de kastades ut.
  • 1898 förlorade den kanadensiska missionären Susie Rijhnhart sin make när hon försökte ta sig in, hon gjorde senare ett andra försök men dog i gränslandet bara tre veckor efter att ha fött sitt andra barn med en ny make.
  • 1924 blev Alexandra David Neel den första kvinna att ta sig in i Tibet och hade då varit tvungen att utklädd vandra dagar utan mat och sovit iskalla nätter utan skydd.

Huvudskälet till att många tvivlar på att Blavatsky ens var i Tibet är att det inte finns några bevis för det, förutom hennes egna vittnesmål. Vissa hävdar att hennes alla försök och resor var fabrikationer för att följa att hon levt ett liv i synd och omoral i Europas huvudstäder. Peter Washington skriver att

Tanken att den taktlösa, andfådda och otroligt tjocka Blavatsky klarat att klättra branta berg i brutalt väder, döljande sig för tränade observatörer är bara för svår att föreställa sig.

Till hennes försvar var hon inte överviktig under denna tid, och hade vana att klä sig som man för att smälta in i de mest svåra miljöer sedan tidigare resor, samt kunde tibetanska. Faktiskt har olika personer vittnat om att dom sett eller hört om en vit kvinna som rest ensam i de tibetanska bergen mellan 1854 och 1867 men ingen kan förstås säga om hon kom ända in i Tibet.

Till Olcott sade t.ex. Majorsgeneralen Charles Murray 1893 att när han var i Darjeeling som en ung officer hört om en vit kvinna som försökt ta sig in i Nepal för att hon höll på att skriva en bok. Han hade dock starka order om att inte släppa igenom någon så de inte skulle bli mördade av banditer. Hon ska sedan varit hans gäst i 2 månader, och efter att ha accepterat vad han sa reste hon vidare istället. Olcott bad faktiskt majoren signera denna berättelse för att säga den är sann vilket han gjorde. Även en major Cross hade hört de gamla berätta historier om en vit kvinna som rest runt i området, men detta är förstås bara hörsägen.

”Stronghold of the spirits” av Nicholas Roerich från 1932

Enlig Blavatsky kom hon både in i Tibet och fram till mästarnas mysteriska skola, som ska ha legat nära Tashilunpoklostret, en av många olika skolor mästarna hade runt världen. Hon fick bo i mästaren Koot Hoomis hus som låg vid en ravin nära en flod med mäktiga berg bakom.

Mästarna lärde Blavatsky det okända och uråldriga språket Senzar som ingen någonsin lyckats tolka. Ett språk som bara är läsbart för de med rätt inställning skrev Blavatsky senare. Det är på detta språk Book of Dzyan, som hon flitigt senare citerar i The Secret Doctrine finns. Den ska vara skriven på palmblad eller på underliga kuber, på ett slags urtidssankrigt möjligtvis och utdrag ur denna eller andra hemliga texter fanns i ett tempel vid mysterieskolan som var förbjudet att besöka. Ingen har dock sedan 1800-talet hittat någon referens till denna bok eller till språket. Dock löste möjligtvis den mycket lärde tysk-israeliske filosofen, historikern och experten på judisk mystik, Gershom Scholem gåtan då han i en fotnot till sin bok ”Den judiska mystiken” från 1967 skriver följande om den kabbalistiska medeltidstexten Sohar:

Madame Blavatsky har lånat mycket från en engelsk översättning av delar av Sohar, vilka i sin tur inte är hämtade från den ursprungliga texten utan från Knorr von Rosenroths latinska översättning i Kabbala Denudata 1677-84. Denna engelska översättning innehåller en alltigenom inexakt översättning av Sifra di-zeniutha. Uppenbarligen har den högtidliga och högstämda stilen på dessa sidor gjort intryck på Madame Blavatskys mottagliga sinne. Hon anspelar faktiskt själv på ett samband mellan de båda böckerna i de första raderna i sin Den avslöjade Isis, där hon visserligen inte nämner boken Dzyan vid namn, men väl genom den transkription av den armeniska Sohar-titeln hon använder tydligt visar vad hon åsyftar. Hon skriver: ”Någonstans i den vida världen finns en gammal bok, det enda orignalexemplaret som finns bevarat. Det äldsta dokumentet över den hemliga läran, Sifra Dzeniuta, har kompilerats av den.” Boken Dzyan är alltså inget annat än en ockultisk hypostasering av titeln på Sohar-skriften! Detta samband mellan den moderna och den gamla judiska teosofins viktigaste skrifter är mycket anmärkningsvärt.

Det florerade många mystiska östländska språk under denna tid. Tex fick den franska ockultisten Alexandre Saint-Yves d’Alveydre på 1890-talet av Haji Sharif lära sig sanskrit men också språket Vattan, som han lärde sig var det officiella språket i Agharta-skolan. Agharta blandas ofta ihop med Shambhala men beskrivs som en sjunken stad någonstans under Gobi-öknen, där världens kung ska bo. Shambhala däremot är baserad på Buddistiska legender, medan Agharta möjligtvis är en västerländsk uppfinning, med kopplingar till Asgård, de nordiska gudarnas hem. 1871 skrev den franska teologen Ernest Renan att Asgård låg i centralasien. Den franska författaren och resaren Louis Jacolliot skrev om Asgartha i boken The sons of god. Den kan man hitta här på franska:

Det beskrevs som en 15 000 år gammal stad i centralasien där den ariska rasen härstammade från. Arierna beskrevs som de såkallade ”ädla nordindierna”, namngivna av 1800-tals filologen Max Müller. Jacolliot ska ha hört historian från indiska brahminer när han tjänade i ett magistrat i Chandernagore och influerade Blavatsky mycket. Tankar om en hålig jord med städer i uppkommer även hos teosofen Emma Hardinge Britten, i Jules Vernes  En resa till jordens medelpunkt som enligt Lachman är fylld av esoteriska och alkemiska referenser, och förstås i Edward Bulwer-Lyttons bok The coming race från 1871 som vi tagit upp förut även använts av olika tveksamma nazister. 

Här är en lista på mästarnas kursplan:

  • Telepati.
  • Tankeläsning och klairvojans.
  • Teleportering.
  • Dematerialisera och rematerialisera ting och transportera dem stora avstånd. Det var ju ofta såhär mästarna brevkorresponderade.
  • Att vandra in i andras medvetande och kontrollera det.
  • Förmåga att styra över såkallade elementarandar. The Salamanders, undines, sylphs och gnomerna sammanhörande med eld vatten luft och jord.
  • Att se eteriska auror och läsa tings historia, vilket ju Blavatsky hävdat hon kunde redan som barn.
  • Det såkallade Lung-gom, eller att trance-vandra. Ett sätt att ta sig fram i stor hastighet i svår terräng med elasticiteten hos en boll. Kanske var det på detta sätt Blavatsky kunde ta sig över så stora avstånd så snabbt under sina resor. Lachman skriver dock att bilden av den senare oerhört överviktiga Blavatsky studsande upp och ner för bergsstigar bara är för komisk för att vara sann.
  • Förmågan att skapa en tulpa, eller en Thought Form, en slags fantombild av sig själv som kan interagera precis som vanligt med folk. Detta kan dock även hända att man gör utan att vara medveten om det. Detta är dock inte helt riskfritt. David-Neel hävdade att hon en gång skapat en munk som hon inte kunde bli av med. Den fick flytta in hos henne men blev snabbt en ovälkommen gäst och det tog henne senare sex månader att dematerialisera den. Den trettonde Dalai Laman sa till henne att en bodhisattva kan koncentrera sig och skapa millioner fantomer i olika världar, då universum blott är en magisk hägring som existerar i vårt medvetande.

Det finns andra ögonvittnesskildringar som menar att tibetaner på denna tid hade underliga krafter. Alexandra David-Neels kommenterade deras ständiga teleporterande. Även Sven Hedin ska ha bevittnat liknande fenomen skriver Lachman.

Blavatsky hävdar att hon var ca sju år i Tibet under olika tillfällen. Hon sa sig även ha många bra bevis på besöket i mästar Koot Hoomis hus, men det är oklart vad detta var för bevis.

Bland spiritister och hemliga sällskap

1870 fick Blavatskys moster Nadya ett brev till Odessa, som hon skrev om till Olcott senare. Det var skrivet på franska i Koot Hoomis handstil och informerade henne om att Blavatsky var trygg och skulle återvända till familjen om 18 månader. Detta brev ska finnas i Teosophical Societys förvar. Brevet levererades av en man med asiatiskt utseende som försvann framför Nadyas ögon. Till Olcott skrev hon 14 år senare att hon inte kunde förstå hur folk kunde tro att mästarna bara fanns i Blavatskys fantasi. Hon hade ju sett deras konster med egna ögon, skriver Lachman.

Uppdraget Blavatsky fått var att bevisa verkligheten i de spirituella fenomen som vid denna tid var på tapeten i hela västvärlden. Efter Odessa åkte Blavatsky på ännu en tur runt världen. Hon passerade Suezkanalen, Grekland där hon träffade Mästaren Hilarion igen och åkte sedan med SS Eumonia mot Kairo. Båten exploderade dock pga krut de hade med sig för att försvara sig mot pirater av misstag antändes. Allt hennes bagage förlorades och hon beskrev hur hon såg huvuden och armar och ben flyga runt henne. Lachman skriver att eftersom hon aldrig var bra på att simma måste det varit viktigt att snabbt få henne ur vattnet, särskilt om hon vid denna tid var otroligt överviktig.

Hon överlevde och tog ett annat skepp mot Alexandria där hon lärde känna Emma Cutting och träffade Paulos Metamon igen samt Maximillian Bimstein, en eccentrisk polskjudisk kabbalist associerad med det hermetiska Brotherhood of Luxor (Poke kallar detta sällskap en slags esoterisk brevkurs). Tillsammans med dessa försökte hon starta ett spiritistisk sälskap som gick lika dåligt som det förra, Societe spirite. Det sägs också att hon fick idén att skapa Societe Spirite när hon spenderade en natt i en sarkofag inuti en pyramid. 

Detta sällskap blev dock så fullt med skojare att suputer att hon tvingats avsluta det bara två veckor senare efter att nästan blivit skjuten av en galen grek.  Det var ödeläggande för hennes rykte då de medium som var med togs på bar gärning när de fuskade. Blavatsky ville ju visa hur riktiga magiker jobbar, alltså sådana som aktivt kan påverka och kontrollera fenomen istället för att bli besatta av dem. Blavatsky klagade även över de andar som de lyckades framkallas. Ett slags ”astrala luffare” och skojare som inte hade något bättre för sig än att tramsa runt i gränslandet mellan de levande och döda, enligt Blavatsky. Att hon såg ner på denna spiritsm gjorde henne till fiende till många av de största spiristerna i hennes tid, skriver Lachman.

Blavatsky verkar hamnat i dåligt sälskap ofta. Emma Cutting utpressade henne på pengar för att hon inte skulle avslöja Blavatskys hemliga knep. Blavatsky var vid ett tillfälle i Europa för att läxa upp teosoferna där som hamnat på avvägar. Samtidigt läckte Cutting brev från Blavatsky och visade folk hur hon använt en handske full av bomull för att skapa en falsk materialiserad andehand. Lachman menar dock att Cutting är ett opålitlig källa som möjligtvis var avundsjuk på Blavatsky för att hon hade riktiga krafter till skillnad från henne själv. Dock ska ett hemligt rum hittats i hennes hus i Egypten där brev kunde levereras genom, och även vid denna tid ska hon ställt till svars av en ryss, som hon erkänt sitt fuskande för, och sagt att allt egentligen är en machiavellisk maktteknik. Allt detta ledde till att många bröt med henne. Tom Hodgons som utredde B för SPR (Society for psychical research) beskrev henne som en av de mest intressanta bedragarna i historien.V

Blavatsky övergav Kairo efter att ha träffat Serapis Bey, en annan av mästarna, också nämnd i tidigare poddar som en överstepräst i Atlantis och dyker upp på många ställen i den esoteriska historien. Man kan t.ex idag hitta videor på youtube där han genom datorröst kommunicerar med oss på jorden.

Olcott ska ha fått många mystiska brev från Serapis även senare. Vid ett tillfälle när Blavatsky var i öknen och blev sugen på en speciell parisisk Cafe aulait, ska Serapis Bey utifrån lite vatten skapat just en sådan, men när Blavatsky började dricka blev den till vatten igen.

Ett av Serapis Beys brev, källa: Wikimedia Commons

Efter Kairo ska Blavatsky rest vidare till Syrien, Palestina och Libanon, där hon kom i kontakt med druserna, där ju Albert Rawson var medlem.  Rawson bekrev sitt möte med Blavatsky 1878 och tar där upp att hon rökte hasch. Detta är ett av två vittnesmål om detta. Det finns dock många vittnesmål om hur hon rullade sina egna cigaretter och att hon rökte oändliga mängder konstant. När hon var äldre och mer överviktig, ska hon klätt sig i stora oformliga rockar och alltid haft en fluffig tobaksväska gjord av ett djurhuvud runt halsen, plus mängder av ringar på fingrarna.

Blavatsky vid sämre hälsa transporteras runt i vagn

Hennes fiender menade ofta hon höll på med alla möjliga laster, medan hennes förespråkare sa motsatsen. Hon varnade för alkohol och droger men behöver inte betyda hon inte använde dem själv. Hon var dock ofta i Egypten varifrån haschet spreds till Europa då Napoleons trupper tog det till Frankrike, skriver Lachman. Man åt det dock på den tiden och detta var trendigt bland esoteriker. Hon tampades oändligt med krämpor genom hela sitt liv vilket hennes brevkorrespondens vittnar om. Runt 1885 var hon så överviktig att när hon skulle ombord på ett skepp fick man med rep hala henne ombord sittandes på en stol. Olcott skrev följande om hennes bantningstekniker som gjorde det möjligt för henne att resa:

While she was writing Isis Unveiled at New York, she would not leave her apartment for six months at a stretch. From early morning until very late at night she would sit at her table working. It was not an uncommon thing for her to be seventeen hours out of the twenty-four at her writing. Her only exercise was to go to the dining room or bathroom and back again to her table. As she was then a large eater, the fat accumulated in great masses on her body: her chin doubled and trebled; a watery fat formed in her limbs and hung in masses over her ankles; her arms developed great bags of adipose, which she often showed visitors and laughed at as a great joke—a bitter one as it proved in after years. When Isis was finished and we began to see ahead the certainty of our departure, she went one day with my sister and got herself weighed: she turned the scales at 245 pounds, and then announced that she meant to reduce herself to the proper weight for traveling, which she fixed at 156 pounds. Her method was simple: every day, ten minutes after each meal, she had a wineglass of plain water brought her. She would hold one palm over it, look at it mesmerically, and then drink it off. I forget just how many weeks she continued this treatment, but finally she asked my sister to go again with her to be weighed. They brought and showed me the certificate of the shopkeeper who owned the scales, to the effect that “The weight of Madame Blavatsky this day is 156 pounds!” So she continued until long after we reached India, when the obesity reappeared and persisted, aggravated with dropsy, until her death.

Blavatsky träffade också Lydia Pashkov, den första kvinnan med reselitteratur som yrke. Hon har sedan berättat om hur Blavatsky framkallade anden av ett underligt monument i ökensand. Detta ska Blavatsky gjort på natten efter att ha ritat en cirkel runt sig, uttalat olika besvärjelser och sedan pekat med sin stav på monumentet. En stor eld sprakade, jakalerna ylade och Blavatsky kommenderade anden som rest monumentet att stiga fram. En gammal skäggig man materialiserades och sa dem att monumentet var altaret till ett uråldigt tempel för en glömd gud. Blavatsky bad anden att visa templet i sina glansdagar och de fick se en kolossal byggnad i en mäktig stad, som sedan försvann. Pashkov ska senare också vittnat om äktheten i Blavatskys resor. Källa till denna historia är:

Pashkov, Lydia A. de. 1878. In ”Ghost Stories Galore: A Night of Many Wonders at Second Hand in the Eighth Avenue Lamasery.” New York World, April 21. Selection 3d. Utdrag ur denna kan man hitta HÄR.

År 1873 reste Blavatsky vidare till Odessa, Bukarest, och Paris där hon enligt sig själv skrev och målade, men enligt hennes belackare levde dålighetsliv. Här stannade hon till plötsligt ett medelande kom från Mäster Morya. Hon skulle återvända till Amerika. Den 7 juli 1873 anlände hon i New York. Hon var nu 42 år gammal, och vad som hände sedan är en annan historia.

Olcotts karaktäristik av Blavatsky som vi nämner i avsnittet kan man hitta i sin helhet HÄR. Avslutningen på den får även avsluta denna sammanfattning:

We were to her, I believe, nothing more than pawns in a game of chess, for whom she had no heart-deep love. She repeated to me the secrets of people of both sexes—even the most compromising ones—that had been confided to her, and she treated mine, such as they are, I am convinced, in the same fashion. But she was loyal to the last degree to her aunt, her other relatives, and to the Masters; for whose work she would have sacrificed not only one, but twenty lives, and calmly seen the whole human race consumed with fire, if needs be. 

Sjätte och Sjunde Moseboken

Sjätte och Sjunde Mosebok är en samling texter som sägs härstamma från Moses och uteslutits ur Bibeln på grund av dess magiska natur. De innehåller olika besvärjelser och har ofta förknippats med mörk magi och ockultism.

Svartkonstböcker och trolldom i Sverige och Europa

I Dolda faktas första avsnitt om Sjätte och Sjunde Mosebok, så pratar vi bland annat om ett ruggigt svartkonstrelaterat mordfall, hur man får en höna att värpa sig till döds samt hänger ut svenska präster som studerat vid svartkonstskolan i Wittenberg.

Fritz Angersteins olyckliga liv som kulminerade i ett fasansfullt massmord på åtta personer (och en hund), och som enligt vissa utfördes inspirerad av svartkonst och den så kallade Sjätte och Sjunde Mosebok, kan man läsa mer om här:

Helmuth Lethen – Cool Conduct: The Culture of Distance in Weimar Germany

https://en.wikipedia.org/wiki/Fritz_Angerstein

Sålunda avslöjades vid en process hösten 1924 mot en köpman Angerstein, som mördat 8 personer, att han jämte spiritistisk litteratur även hade 6 och 7 Mosebok i sitt bibliotek. I den senare fanns just ett recept på anskaffandet av en stor förmögenhet genom mord på 9 människor. A. hade tagit fasta på detta för att söka täcka ett underslev. Han dömdes till döden.

Citatet ovan om att Angerstein mördade hela sin familj m.fl. pga en ritual för att anskaffa sig rikedom nämns i boken Från silverfisken i Skaga till träguden i Silbojokk av Carl Edsman. Denna bok har även varit huvudkällan till detta avsnitt och finns tillgänglig i PDF genom Språk och folklivsarkivet HÄR.

Boken är en samling av uppsatser i folkloristiska studier från mitten av 1900-talet skriven av Carl-Martin Edsman, präst och professor i religionshistoria vid Uppsala Universitet. Den innehåller en längre text om svartkonstböcker och framförallt om Sjätte och Sjunde Mosebok.

Edsman nämner även flera andra svartkonstböcker som omtalas i Sverige. Dessa fick man ofta genom ett förbund med djävulen, de gick inte att förstöra och användes till att utöva magi av olika former. Här är några exempel och namn på svartkonstböcker som florerat:

  • Vita jungfrun
  • Forntidens trolldom och signerier
  • Tusensköna
  • Hemligheternas bok
  • Örtagårdskransen
  • Den fundne bok
  • Cyprianus (samlingsnamn)
  • Ur Benekdiktinermunkdoktorns bok
  • Albertus Magnus Egyptiska hemligheter. Finns på engelska HÄR.
  • Magia naturalis, Innehållande Mångfaldige och säkra underrättelser om Hästars, Oxars, Kors .. skötsel och botande .. alla läkemedlen hämtas inom Landtmannens eget district; dessutom åtskilliga tilförlitliga och försökta konster och hushållsgrep. (Svensk version, finns på KB t.ex.)

Magia Naturalis finns i många versioner. Här är Johann Scheibles (också känd för att satt samman de första versionerna av Sjätte och Sjunde Mosebok) version från 1800-talet på tyska. Innehåller många bilder på hemska demoner, ritualdiagram osv:

Här är Giambattista De La Portas utgåva från 1619 (på latin):

Magia Naturalis innehåller främst naturliga hjälpmedel för ett lantligt liv, t.ex. står det värpningen anses främjas av att hönsen ges »småstötta harlortar med kli beblandadt till att äta.» En upprepad dosering sägs dock leda till att de värper sig till döds.

Denna sidas namn: Hemligkammaren kommer från ett vittnesmål om svartkonstböcker från ULMA. Här är det citatet i sin helhet (från Edsmans bok):

Jag har icke hört talas om, att det har funnits mer än fem Moseböcker, men däremot vet jag, att det funnits ’svartböcker’. Här i Latikberg fanns det för inte så länge sedan en sådan bok. Fadern till n’Axel Linnä hade en sån där bok. Han hade stulit den av en präst, där han varit dräng. … modern … brände upp den. Men n’Axel Linnä hade ändå läst så pass mycket, att han kunde lite mer än andra människor. Han kunde stä blod på långt avstånd. Han kunde också visa ut tjuvar och tillrättaskaffa bortstulna föremål, och allt hade han läst ur svartboken. En gubbe här i byn, som nu är död, sade att det fanns en bok, som hette ’vita jungfrun’. Men den boken var inte lätt att få tag på. Den, som kunde få tag på den, han skulle kunna behärska andarna. I ’hemligkammaren’ i Stockholm finns det många böcker. Den som hade kunnat komma dit och läsa alla böcker, som där finnas, han skulle nog ha blivit ’förvis’ på alla sätt. I hemligkammaren fanns särskilt en bok, som var mycket värdefull, nämligen ’rullboken’, som rullades upp på en käpp. Men det är ingen människa, som får komma till hemligkammaren.

(ULMA 4320, S. 5-8). 

Från ’Civitates Orbis Terrarum’.

Vi listar sedan olika svenska präster som sägs ha studerat svartkonst vid den mytiska Wittenbergskolan i Tyskland. Här är namnen på Wittenbergpräster eller innehavare av svartkonstböcker:

  • Kyrkoherden Malte Klow (död 1709) i Skurup (LUF 579:5).
  • Prosten Hans Öberg (1785-1852) i Gullarp (LUF 3367: 7).
  • Om en kyrkoherde i Örkened (östra Göinge) sägs det, att han tagit Holma Pers trollböcker i förvar (LUF 3497: 34 f.) Åtskilliga svartkonstböcker ska finnas inmurade i den 1788 byggda kyrkans nordvästra hörn (LUF 6240: 19).
  • I Blekinge berättas det om lundaprofessorn och prosten i Jämshög, Peter Estenberg (1686-1740), att han ägt en svartkonstbok (LUF 2762: 13; 2992: 21).
  • En sentida ämbetsbroder, som 1829-1831 tjänstgjorde som vicepastor i samma socken, G. S. Gahm (f. 1804) sägs ha mist sin skugga i den svarta skolan (LUF 2991: 22)

Några andra ställen som sägs varit lärosäten för magi:

  • De islamiska läroanstalterna i Toledo, Salamanca, Sevilla, Granada, Cordova under 1000-talet 
  • Salamanca, där djävulen var magilärare genom en marmorbild i en grotta. 
  • Olika ställen i medeltida Italien (oklart exakt vilka) där demoner undervisat i svartkonst och där magiska vigningar förekommit (enligt Benvenuto Cellini).
  • Venedig, där djävulen ska haft en lärostol.
  • Krakows universitet i Polen
  • Åbo, Toledo och Köln.

Olika ställen med trollbiblar och magiska böcker fastkedjade i väggar och tak:

  • Thomaskyrkan i Leipzig.
  • Det japanska palatset i Dresden.
  • Hubertusburg
  • Wittenberg
  • Rom
  • Carolina Rediviva-biblioteket i Uppsala där en bok ska ”sitta oppe under taket”.

Vi nämner även att Sven B Ek gav ut en bok som heter Tre svartkonstböcker 1964 som är rolig läsning om man vill fördjupa sig ännu mer. Den handlar om Eslövsorginalet Bengt Ahlström som sysslade med trolldom och vars böcker beskrivs i en PDF som förut spännande nog låg uppe på Eslövs hemsida. Nu finns den inte längre där, men man kan läsa den här.

Vill man veta mer om den här komplicerade traditionshistorian tipsar Edsman om W.-E. Peuckert Die Egyptischen Geheinmisse (1954), men den har visat sig svår att få tag på. Tips på hur man kan läsa den mottages med glädje.

Moses magi, demonjägarpräster och fler magiska böcker

I del 2 av Dolda Faktas serie om sjätte och sjunde Moseboken söker vi vidare i hur man vinner på lotto och botar tandvärk genom svartkonst. Vi åkallar även sinnessjukdom över alla våra kommande generationer, pratar om hur sjätte och sjunde Moseboken kom till Jämtland och om den ockulta psykologen och demonjägarprästen Dr. Kurt Kochs kontroversiella teorier om hysteriska skymningstillstånd.

När Carl-Martin Edsman satt i Lunds folklivsarkiv 1941 mitt under kriget, ska han ha hittat ett ytterst rikt material både i södra och norra Sverige om Sjätte och Sjunde Moseböckerna. Det har talats om att Bibeln en gång varit dubbelt så stor som nu, att det funnits ibland ända upp till 10 delar som under historien gömts undan för vanligt folk då de innehållit svartkonst.

Boken finns nu ihopsamlad och översatt till engelska av Joseph H. Peterson (som vi talar mer om i tredje avsnittet). HÄR kan man läsa den, och boken finns även i fler olika versioner på archive.org. Här är en annan amerikansk version:

Moses kraftmätning med de egyptiska magikerna hittar man i 2:a Moseboken som finns online HÄR.

Vi talar om generalkonsuln, antikvitetssamlaren och stordonatorn Jean d’Anastasy som år 1830 i Alexandria ska ha förvärvat en grekiskspråkig papyrusbok, som av skriften att döma hade tillkommit omkring år 300 e. kr. Om dess ursprung och ålder tvistar dock de lärde. Många menar den är mycket yngre. Jean d’Anastasy eller Giovanni Anastasi, var inte svensk som vi säger i avsnittet utan köpman och äventyrare med armeniskt ursprung som dock under en period arbetade på svensk-norska konsulatet.

Exempel från Papyri Graecae Magicae från Universitetsbiblioteket i Heidelberg.

Boken han hittade stammade sannolikt från en grav i Thebe och skänktes av inköparen till riksmuseet för fornsaker i Leiden. Den är en del av den så kallade Grekiska magiska papyrusen, en samling magiska rituella och religiösa texter.

Papyri Graecae Magicae finns delvis tillgänglig online tex HÄR

Innehållet i denna ska överensstämma med vad som på 1800-talet gick under namnet Sjätte och Sjunde Mosebok men Moses dolda böcker nämns inte under t.ex. medeltiden av auktoriteter på magiska texter som t.ex. Agrippa av Nettesheim, Albertus Magnus eller i Dr. Johannes Hartliebs förteckning över magiska skrifter från 1456. Dock kan man finna spår av dem i Kabbalan, vilket fått vissa att mena att delar av innehållet i den judiska mystiken bygger på ännu äldre ickejudiska källor.

År 1797 finns en annons i Allgemeiner literariescher Anzeiger där Sjätte och Sjunde Mosebok är till salu för 10 Reichshaler och omkring 1850 dyker flera nytryck upp. Kanske kändast är Stuttgartantivarien Johann Scheibles fyra olika utgåvor från 1849 som många av dagens upplagor bygger på, man känner även till andra tyska förläggare som fram till 1950-talet omtryckt böckerna i skiftande versioner.

Vanligt är att det ingår lite allt möjligt, högt och lågt etc, under samlingsnamnet Sjätte och Sjunde Mosebok. T.ex. nämner vi Den eldsprutande draken (Le Veritable Dragon Rouge), som var en känd svartkonstbok, men egentligen är en fransk 1700-talssmädeskrift mot vidskepelsen, och gör en parodi på en ritual för att frammana Lucifer. Den kan man läsa HÄR.

Från Tyskland har Sjätte och Sjunde Moseboken sedan vandrat till England, Estland, Lettland, Finland, Norge och Sverige. Även de tyska invandrarna i Amerika, framförallt i Pennsylvania ska ha haft den med sig, där den haft egna förläggare i Reading och i Philadephia

Edsman skriver att: Ledande på området är förläggaren H. Bartels i Neu-Weissensee invid Berlin och dennes Sechstes und siebentes Buch Moses oder das Buch der wahreu Praktik in der uralten göttlichen Magie, wie sie durch die heilige Cabbala und durch Elohym mitgetheilt worden ist, tryckt i Philadelphia. 

Ett exemplar av denna är utan tryckår, men med ett tryckt kabbalistiskt sigill och tre svarta lackstämplar, ska ha funnits på Carolina Rediviva (förvärvat 1911) men verkar tyvärr inte finnas kvar idag. Edsman skriver att det varit mycket vanligt att dessa exemplar stjäls eller försvinner.

Annons ur svensk tidning, från Från silverfisken i Skaga till träguden i Silbojokk.

I Sverige tar Edsman upp har man i veckotidningar i början av 50-talet kunnat finna annonser om avskrifter av boken som man kunde köpa av en Jämtlandsfirma. Detta exemplar ska sedan bestått av 20 maskinskrivna A4-sidor med ett förord som lovade att sidorna står i verkligt samband med Sjätte och Sjunde Mosebok “som under åtskilliga århundraden tillkommit”. Författaren undrar hur detta hamnat i Jämtland och skriver faktiskt och frågat hur denna dolda fakta kom dit. Svaret var följande:

Till svar å Eder förfrågan ang. 6 & 7de Mosebok, får jag vördsamt meddela följande: Är 1913 återkom en svåger till mig från Amerika, och hade då en tysk bibel, som han fått av en predikant därstädes. Han fick dem då en studentska som översatte dessa böcker till svenska. Avskriften kom jag över vid auktionen efter honom som då avflyttade till Malmö. Det var år 1948. Vart bibeln sedan kom vet jag ej. Ävenså finns en avskrift till vid namn »Israeliternas Magi» en volym av 25 maskinskrivna folioarksidor, som handlar om Moses som gjorde så många underliga ting, ävenså många flera. Någon annan upplysning kan jag icke uppge.

Vi pratar även om att Edsman menar att det är tydligt att det försiggåtts en underjordisk trafik av svartkonstböcker även på det upplysta 1950-talet. T.ex. hade författaren hållit ett föredrag om böckerna och då träffat en etnolog från Norge som precis fått in ett ljudband med avläsning av Sjätte och Sjunde Mosebok som visade sig ordagrant stämma med den jämtländska versionen. Denna ska ha kommit från en same. Som bevis för denna trafik tar han även upp en förfrågning Radiotjänst fick av en programledare i programmet Lite av varje som i sin tur fått en fråga av en präst:

Frågeställaren har sett annonser med erbjudande av avskrifter av 6:e (möjligen även 7:e) Mosebok och undrar, vad detta kan vara för skrifter. Han förmodar att det är fråga om vidskepelse, som allmänheten borde upplysas om. Professor Riesenfeld har vänligen upplyst mig om den apokryfiska Moses-litteraturen, i antiken och på 1700-talet. Vad jag skulle vilja be Dig om vore några ord angående de nu aktuella Moseböckerna, en sammanfattning av vad de innehåller — gärna något drastiskt exempel — och en formulering av hur dessa skrifter bör avfärdas, såsom rent nonsens, vidskepelse eller dylikt . . .

Ingenstans verkar Sjätte och Sjunde Mosebok varit så populär som i Tyskland, vilket sedan utnyttjats av smarta förläggare, som tryckt om den gamla svartkonstlitteratttren med lockande och mystiska omslag: svarta eller vita dödskallar, kors och sigill ingår i utstyrseln. Reklamen slår på liknande strängar i de annonser som figurerar i de mest skiftande tidningar och tidskrifter: ”har varit förbjuden”, ”beslagtagen och frigiven av riksåklagaren”. Edsman skrev att i Tyskland har man i våra dagar årligen producerat 100 000-tals exemplar av sådana svartkonstböcker.

Sedan pratar vi om Dr. Kurt E. Koch, teolog, författare och demonjägare, som forskade om Sjätte och Sjunde Mosebok och framförallt om själavård och ockultism. Koch hade alltså den minst sagt kontroversiella teorin att sinnessjukdom och ockultism hänger tätt samman, att människor som lider av psykisk sjukdom eller depression ägnat sig åt svartkonst. Han har genom sina 15 år som präst fått skakande inblickar i detta och kritiskt prövat 600 fall där han valt ut 120 som han granskat mer noga ur medicinska, psykologiska och parapsykologiska vinklar. Genom detta menar han att han kunnat fastställa äkta fall av besatthet, och inte bara det, han har också märkt hur Sjätte och Sjunde Mosebok gång på gång kommer in i bilden och funnits bland personerna han undersöker. Om inte direkt så hos förfäder till de han forskat på.

Denna bok av Koch heter Seelsorge und Okkultismus, 1953. Den går att läsa på tyska HÄR. Han har även skrivit en speciell skrift om Sjätte och Sjunde Mosebok som vi tyvärr inte har hittat. Kanske eftersom han använde sig av mängder av pseudonymer som t.ex.: Klaus Becker, Carol Córnea, Peter Cardo, Kazimierz Kucharski, Marc Marot, René Monod.

Tydligen ska det mellan 1952 och 1953 i Västtyskland ha ägt rum 135 rättegångar med häxtro som tema, där Sjätte och Sjunde Mosebok varit inblandade. (Källa: En tysk tidningsnotis från 1954 (Abendpost, Wochenende, 10./ 11. April 1954) som hänvisning till Kruses dokumentdossier från 1952/53.)

I december 1956 dömdes Moseböckernas förläggare till höga bötesstraff och fängelse för bedrägeri, uppvigling till straffbara handlingar och överträdelser av lagen om skyddsåtgärder mot könssjukdomar. Detta på grund av tex ett recept mot syfilis där man skulle begrava sig själv upp till huvudet i hästavföring. Samtidigt beslagtogs böckerna jämte tryckplåtarna. Själva hade de tänkt att ingen skulle vara så dum att de prövade detta, och även lagt in en varning att om du är sjuk bör du uppsöka vård.

Vid andra rättegången 1957 blev förläggarna frikända. Förklaringen att det inte är djurplågeri eller nog för straff att förordna att:

  • Slita sönder en levande groda
  • Steka en mullvad levande som recept mot epilepsi
  • Stympa katter
  • Bryta ut tänderna på levande möss
  • Dricka en levande bränd grodas aska blandat med snaps mot baksmälla.

Och därmed torde 6 och 7 Mosebok tillräckligt påtagligt ha lyfts ut ur »fantasiens skumma valv och den mer eller mindre fromma vidskepelsens gömda skattkammare». Även som historisk realitet hör den ingalunda hemma enbart i ett kuriosakabinett, avslutar Edsman. Här hade han dock fel vilket visar sig i vårt tredje avsnitt.

Sjätte och Sjunde Mosebok idag och på Internet

I tredje delen om sjätte och sjunde Moseboken läser vi en tråd på Flashback om “svarta bibeln“, söker utövare av rituell magi i Sverige, undersöker det amerikanska salomonska magi-communityt och letar spåren efter Sjätte och sjunde Moseboken på internet och darknet. Vi berättar även hur man ska klä sig för att lura andarna att man är Kung Salomon plus alldeles för mycket mer.

Tråden om svarta bibeln på Flashback finns HÄR

Några exempel på de olika versionerna av boken och vad den innehåller som nämns i tråden:

  • Mose ande- och trolldomslära : ur de magiska sjätte och sjunde böckerna, (1972) Topelius förlag, Helsingfors.
  • ”Jag har nån svart liten pocket-akti grejj. Den e tryckt rätt tidigt har jag för mig …60 kanske, fick den av farsan som sa att den kallades den 13 mose-boken. Jag har inte sett den på ett tag , ska leta lite i morrn o kolla upp mer. Kommer ihåg att den va tryckt i Uppsala eller om han bara köpte den där på ett antikvariat”
  • Den Svarta Bibeln. Sjätte och sjunde Mose-Böckerna eller m.a.o. Mose trolldoms och andelära samt förklaringar till de underverk som de gamla och kloka hebreerna gjorde. Översatta från Mose-böckerna samt Cabbala och Talmud-böckerna till mänsklighetens gagn. Rikligt illustrerad. T:MI Verona, Åbo 1972. 141 sidor.”
  • ”6:e o 7:e mosebok är på 59 sid inkl försättsblad. Hela den lilla boken 12x17cm är på totalt 100 sidor, varav den andra halvan beskriver de 12 sibyllornas spådommar. Boken är inbunden med halvhårda pärmar.”
  • ”Jag har denna bok framför mig just nu. Den har mjuka, svarta, pärmar och dålig bindning för flera sidor är lösa. Här kan man läsa många besvärjelser och hur man ska rita sina pentagram och magiska cirklar. En ren instruktionsbok för att framkalla underverk och förbannelser. Boken är på svenska men alla besvärjelser finns även på hebreiska. Ruggig läsning…”.
Åbo-versionen från 1972.

Sjätte och sjunde Mosebok finns idag tillgängliga online tack vare Joseph Peterson. Peterson är en kännare av magiska böcker, kunnig i flera klassiska språk och dialekter, och editerade och gav ut den första gången 2008. Här finns hans version:

http://www.esotericarchives.com/moses/67moses.htm

På sin twitter beskriver han sig som: Writer, esoteric scholar, chemical engineer, follower of the path of Asha. Han är även upphovsman till de två sidorna på nätet som är ledande på att samla gamla esoteriska och magiska texter:

http://www.esotericarchives.com/

www,griomoire.org

I detta avsnitt går vi igenom flera gamla grimoirer (böcker med magiska instruktioner) och magiska böcker, och många av dessa kan man hitta genom ovanstående sidor. I vår genomgång tar vi upp t.ex:

  • Lesser Key Of Solomon. En handbok i demonologi ihopsamlad under 1700-talet. Den är även känd under namnet Lemegeton och innehåller flera böcker, exempelvis Ars Goetia som i sin tur innehåller namnet på 72 demoner, deras olika hierarkier och hur man kan använda sig av dem, samt skydda sig från dem.
  • Key of Solomon som sägs härstamma från Salomo själv och tros vara skriven under rennässansen. Finns i British Museum ihop med många andra magiska skrifter.
  • Testament of Solomon som sägs vara skriven under första årtusendet efter kristus. Beskrivningar hur Kung Salomo byggde sitt tempel genom en magisk ring med vilken han fick makt över demoner. Innehåller även beskrivning av demonen som ger en ont i halsen mfl.
  • Grimorium verum skriven på 1700-talet tror man. Svartkonst och demoner, populär hos gother och satanister.
  • Clavis inferna (The key of hell) som sägs komma från Wittenberg-skolan. Hjälper en att öppna helvetets portar, bli förbannad för evigt osv.

Avsnittet av podcasten Glitch Bottle där han intervjuas om sin dualistiska världsbild där goda och onda makter existerar på andra verklighetsplan, samt hur det går till när han åker runt i världen och får tillgång till alla de här texterna hittar man här:

Denna pod intervjuar även många andra i det amerikanska magi-communityt. Är man nyfiken på alla dessa, främst män, som bygger besvärjelserum i sina källare, där de sedan kommunicerar med änglar genom Solomansk magi så är denna pod ett bra ställe att börja.

Magikern Frater Ashen Chassans blogg om t.ex. svårigheterna i att kombinera familjeliv och att vara Solomonsk magiker, går att läsa HÄR. Den innehåller spännande skildringar av hur en magiker flyttstädar, både i vår materiella verklighet och på astralplanet.

Vi nämner också magikern Aaron Leitch som t.ex. låter sina barn tillverka magisk tråd åt honom, som han sedan säljer i sin webbshop. Hans blogg finns HÄR.

Vi nämner podden Hermetic Hour av Poke Runyon, med aningen svårlyssnat ljud. Den kan man lyssna på HÄR. Det finns även mycket material på Youtube med honom. Här kan man lära sig om hans spännande liv:

Här är även en film med otrolig grafik där Poke Runyon möjligtvis visar hur man tar kontakt med en 1000-årig ande eller demon:

https://www.youtube.com/watch?v=uEvfv2H00Jw

I sin inledning till Sjätte och sjunde Mosebok skriver Joseph Peterson att de blivit viktiga i Amerikansk folkmagi, använts mycket av de holländska häxmästarna i Pennsylvania, men även bland Hoodoo-utövare, afroamerikanska root workers och häxor av olika sorter. Den har även varit viktig för rastafaris och magiutövare i västafrika och obeah-utövare i västindien. Gerald Gardner som grundade Wicca-rörelsen ska också ha ägt en upplaga från 1930.

The Maytals låt om Sjätte och sjunde Mosebok.

Vill man läsa mer om magin bland hoodoo-utövare, obeah och rastafaritron om förbundsarken i Etipoien kan man göra det här:

http://www.acobas.net/teaching/activities/rastafari/rastawebquest/origins.html

Jamaican folk medicine – Arvilla Payne Jackson & Mervyn C. Aleyne

Olika böcker Peterson nämner som källor till Sjätte och sjunde Mosebok:

  • Den magiska texten Liber Tazielis som sägs vara skriven av, eller baserad på Moses magiska tradition. Den är i sin tur relaterad till:
  • Den kända hebreiska magiska texten Sefer Raziel Hamalach som tros ha samlats på 1200-talet, men återfinns i flera manuskript från 1500-talet och ska vara känd utanför judiska sammanhang redan i slutet av 1400-talet. Trithemius nämner den som källa i sin Steganographia och den var också mkt använd av Cornelius Agrippa i hans bok On Occult Philosophy.
  • Cairo Genizah som tydligen först nu börjat undersökas.
  • De grekiska magiska papyrus där vissa magiska texter sägs härröra från Moses, tex 8:e och 10:e Moseboken. 
  • Kabbalistiska texten Sepher Raziel från 1500-talet eller 1200-talet som sägs ha insamlats av självaste Solomon. Han ska ha samlat ihop innehåll från böcker av Adam, Hermes, Noak, Moses och många andra visa män. T.ex. boken gud sände Adam via ängeln Raziel om skapelsens mysterier m.m, boken gud gav Moses vid berget Sinai, Moses olika hemliga böcker m.m. 

Vi nämner begreppet Grimoir hopping som bara riktigt skickliga magiker kan bemästra. Det är alltså när man är så beläst i den magiska historien att man kan välja delar av alla möjliga böcker och sedan skapa ännu kraftigare trollformler.

Vi tar upp en tråd från forumet Häxorifokus/Övernaturligtifokus som hittas HÄR.

Exempel på magisk talisman.

Olika instruktioner för att använda Sjätte och sjunde Mosebok eller Salomonsk magi:

  • Det är viktigt att använda sig av skyddscirklar för att stänga ute onda andar.
  • Att använda ett barn som medhjälpare är bra pga deras rena sinne.
  • Ha ett bälte av lejonskinn för att lura andarna och demonerna att man är Kung Salomo.
  • Ha vita kläder samt en vit hatt med guds namn skrivet på, då får andarna respekt för en.
  • Gester används sällan i denna typ av magi till skillnad från i filmer och tv.
  • Det är mycket viktigt att tvätta händerna innan man utför magi.
  • Man ska ha sina magiska böcker på en höjd position och inte använda dem i ”orena” platser.
  • Ofta är det inte utskrivet att man måste rena texterna, utan detta ansågs förut som självklart. Detta innebar t.ex. att fasta och att avstå från sex eller undvika orena ting. Bön, studerande eller att göra goda gärningar är även viktigt.
  • Amulettens innehåll ska skrivas på ”virgin parchment”, helst av en person som är tränad i att skriva Thoran med bläck på traditionellt papper. Rådjurspergament är bäst, och man ska ha kalkonfjäder till pennan. Det finns mängder av regler för hur bläcket ska vara, men viktigt är att det är rött.

Peterson varnar för olika engelska versioner. Den första engelska översättningen kom till i New York 1880, och har blivit återpublicerad flera gånger efter och har flera gånger misstolkats skriver Peterson. Symboler har ritats av dåligt och åt fel håll, passager censurerats. Wehman Brothers som publicerade en känd version på svart papper med vit text, som mycket väl kan ligga bakom dess onda rykte, tryckte  teckningarna spegelvänt.

Peterson nämner hur stor hjälp han haft av Yahoos sixth_and seventh_books_of_moses_group (LÄNK), och i det magiska communitit idag pratar de ofta om en stängd Facebookgrupp för Salomansk magi där de utbyter erfarenheter och tips på hur man bäst får kontakt med änglar och andar och demoner. Vissa källor menar också att farliga magiska texter florerar på Darknet.

Vi nämner ond magi-youtubern Mona Magick. Här kan man lyssna på henne och hennes kompis Sakaki 4:

Bonusmaterial

Ibland klipper vi bort saker för att avsnitten inte ska bli för långa. I förra avsnittet handlade en sådan del om alla olika tillfällen djävulen “kör runt” folk på ett hjul när de ska lära sig trolla. Här är lite olika vittnen av detta hjul från folklivsarkiv i Sverige:

Per Larsa i Göckgöl skall ha lärt sig konsten att trolla på Lyckenes hjul i Wittenberg. Det var ett stort hjul, som hin håle själv drog runt. Det skulle sätta sig 10 personer på hjulet, en av dessa skulle hin håle ha, de andra däremot som undgingo fan, reste från Wittenberg som utlärda trollgubbar. Hin håle sa, då hjulet gick runt: 10 ner och 9 opp (ULMA 2823:4: 16 f.).

En annan:

Per i Källsiiter kunde trolla. Han hade rest till en plats, där fan fanns och åkt på ett stort hjul. Det var 9 st. på hjulet och det gick runt. En av dem tog Guffar; de övriga fick en svartkonstbok, ur vilken de kunde lära sig trolldom.

Det här sägentemat är allmäneuropeiskt och kan spåras till 1500-talet. Kanske kändaste versionen återfinns i bröderna Grimms “Deutsche sagen” från 1816 som handlar om tolv fattiga landsknektar på vandring efter kriget i Ditmarser som möter en “gråkolt” (Antagligen någon klädd i grå kolt och inte en person tillhörande den mystisk-apokalyptiska sekten gråkoltarna verksamma i 1730-talets Stockholm.) Gråkolten har ett lyckohjul och den som sätter sig på detta sägs lär sig att spå och hitta skatter i jorden. Dock finns förstås en hake, nämligen att gråkolten fritt får välja en av landsknektarna att ta med sig. Detta går de med på och tar plats på ett stort hjul där de sitter med tre famnars mellanrum. De får inte titta på varandra och gråkolten vrider sedan med sina klövar runt hjulet tolv varv på tolv timmar. Under tiden ser knektarna ett slags speglande vatten under sig där de ser sig själva och andra människor. Ovanför dem hänger det eldtappar och genom dessa lågor för gråkolten bort en av knektarna medan de andra somnar. När de vaknar i det fria är gråkolten borta med deras vän och de har brända kläder och blir trots ryktet om framgång lika fattiga som förrut.

Sägnen kan även hittas utanför Tyskland. Det finns en fransk variant tryckt 1693 som handlar om att tolv nyanlända lärjungar i den hemliga skolan i “Vincester” får sätta sig på ett snurrande hjul. De som faller av tar djävulen, men de övriga får lära sig trollkonster. Det hela låter lite som ett slags djävulsk version av nollning men Carl Edsman kopplar även motivet till shamanerna bland de karibiska urinvånarna i holländska Guyana som gjorde extatiska himmelsfärder med hjälp av en snurrande stege eller plattform och undrar om sägnerna innehåller spår av gammal extas-teknik. Att man längesen snurrade runt tills man var så snurrig att man såg i syne känns förstås ganska rimligt. Idag kan man också hitta såkallade djävulshjul under Oktoberfest i Tyskland (var annars). Djävulshjul är också ett namn för 1800-talets animerade gif-apparat The Daedulum som skapades av matematikern William Horner och som kunde spela upp loopar av figurer som rörde sig i ett slags animeringshjul. Värt att nämna är att namnet anspelar på Daedalus, den skickliga hantverkaren i grekisk mytologi och hans otroligt verklighetstrogna Daidala-skulpturer. Han var även känd för “agalmata” som var detaljerade representationer av gudarna med öppna ögon och rörbara leder. Platon ska ha blivit jätteimponerad av realismen hos agalmata och MAGIN i förmågan att få döda objekt att vakna till liv, så som vanligt HÄNGER ALLT IHOP!

I SRA-vittnesmålsbiografin “Michelle Remembers” av Lawrence Pazder från 1980 (som vi kommer återkomma till i poden i framtiden), snurras den utsatte i ett hjul som del i en satanistisk offerritual. Sedan finns förstås livets eller ödets hjul, som i medeltida konst är en sinnebild för lyckans- och det mänskliga ödets eviga obeständighet. Kanske är det ett sådant bilden nedan (målad av Albertus Pictor på 1400-talet) föreställer, eller är historien mer komplicerad och döljer denna sägen och bildspråk också mörka hemligheter om svartkonst, demoner och evig förbannelse och plåga i helvetets svavelångor och pinande lågor med kopplingar till nöjesfält och samtidens fascination för rörlig bild i film och animation?! Ok, antagligen inte men ibland kan det vara givande att Rudbeckisera, så att säga “öppna tankens slussar“ för att nå insikt. Vet någon mer om hur det egentligen såg ut när djävulen snurrade folk på ett hjul och vad som hände med de som föll av mottags ivrigt information av Dolda fakta.

Atlantis Is Calling (S.O.S. For Love)

Athanasius Kirchers Atlantiskarta från 1669.

Man kan undra om Platon någonsin hade nämnt Atlantis om han vetat om alla de teorier det senare skulle ge upphov till. Få legender och myter har fascinerat människor som de om Atlantis. I dessa fyra avsnitt går vi in på några av alla de otaliga teorierna kring Atlantis som uppstått genom tiderna. Det är alltså på inte på långa vägar en heltäckande sammanställning, utan ett första försök att närma sig ämnet.

Platon och andra antika källor

I första delen av Dolda faktas ”4-stegsraket ner i avgrunden” om Atlantis pratar vi om vad Platon egentligen skrev i sina dialoger Critias och Timaios, och om våra egna associationer kring den försvunna kontinenten.

Det är ett förunderligt långt led av hörsägen som ligger till grund för Platons kunskap om Atlantis. Critias (Platons farbror) berättar i samtal med Sokrates, Timaios och Hermocrates om vad hans farfar, som var nära 90 år vid tillfället berättade om Atlantis för Critias när han var 10 år. Detta hade farfadern hört av sin far Dropides som i sin tur hört det av Solon, den berömda poeten och en av greklands sju visa som fått det berättat av en mycket gammal och vis egyptisk präst.

Timaios-dialogen är den mest kortfattade och fokuserar på Solons resa till Egypten där han blir uppläxad av den visa egyptiern på grund av grekernas historielöshet. Den kan man läsa i sin helhet på engelska här:

Plato – Timaios

I Critias blir det mer detaljerat om hur Poseidon äktar den dödliga kvinnan Cleito och delar in landet i olika zoner land och vatten, samt hur kan ger dem till sina fem söner. Här får man även mått på Poseidontemplet, beskrivningar av flora och fauna på kontinenten och får höra om den mytiska metallen Orichalcum.

Plato – Critias

I detta avsnitt nämner vi även då Herodotos i sin Historia nämner att Atlanteanerna är vegetarianer och inte drömmer. Om han med dessa menar invånarna på den mytiska kontinenten Atlantis är dock oklart. Herodotos Historia går att läsa t.ex här:

Herodotus – The History Of Herodotus.

Vi nämner även Diodoros Siculus som beskriver atlanteanernas mode med fiskfenor som huvudbonader. Något jag i efterhand är osäker på om han verkligen skrivit. Del III av Diodorus Siculus stora verk Bibliotheca historica  där han pratar både om Amazoner och Atlanteaner går iallafall att läsa här:

Diodorus Siculus – Bibliotheca Historica Book III.

Rudbecks Atlantica

I andra delen av Dolda faktas “4-stegsraket ner i avgrunden” om Atlantis så beger vi oss till 1600-talets Sverige och lär oss hur man ”Rudbeckiserar”.

Olof Rudbecks enorma verk Atland eller Manheim från 1679, finns tillgängligt i paralelltext med latin och 1600-talssvenska genom Litteraturbanken. Här kan den tålmodiga läsa hans otaliga och många gånger fullständigt orimliga bevis för att ungefär alla antika källor egentligen handlar om Sverige, och framförallt att Atlantis låg i gamla Uppsala. Ett verk som av Gunnar Eriksson beskrivits som en …extremt fantasifull historiekonstruktion, ofta byggd på felläsningar och misstolkningar av de otaliga källskrifterna.

Olof Rudbeck den äldre – Olf Rudbeks Atland eller Manheim (I) (1679)

Vår huvudsakliga källa till hans liv har varit denna bok: David King – Finding Atlantis. En underhållande bok, dock skriven av en amerikan. Vi har även använt oss av många artiklar, exempelvis:

Nordisk familjebok 1800-talsutgåvan – Rudbeck, Olof d.ä. (1889)

Riksarkivet: Olof (Olaus) Rudbeck

Svenskt biografisk lexikon: Olof Rudbeck

Hervararsagan (Hervarar saga ok Heiðreks) är en av de mest berömda fornaldarsagorna. I likhet med övriga fornaldarsagor utspelas denna saga i en avlägsen forntid långt bort från Island och berättelsen har starka mytologiska inslag. Det var även denna saga som först fick Rudbeck, uppbackad av sin vän Olaus Verelius att misstänka antikens Greklands mytologi och dess kopplingar till Sverige. Först genom Galisvellir som han var säker på var de elysiska fälten och sedan till Jotunheim eller Hyperborea, jätteriket bortom nordanvinden. Här kan man läsa och avgöra själv om hans teorier kan stämma:

Hervars och Hedreks saga – Översatt till svenska av Albert Ulrik Bååth.

Vi nämner även Olaus MagnusHistoria om de nordiska folken (1555), som hundra år tidigare försökte finna Sveriges mäktiga ursprung. Olaus Magnus kan man också läsa genom Litteraturbanken. Danska historikern Saxo Grammaticus finns här: Saxo GrammaticusGesta Danorum (1200-talet).

Vi nämner en artikel i DN om vad neuroforskningen säger om konspirationsteorier. Man talar om JTC-personer (jumping to conclusions), berättar Pontus Wasling. Amerikanska studier visar att personer som hade en större tendens till JTC också i högre utsträckning hängav sig åt paranoida föreställningar, utan att vara psykiskt sjuka. DN 2014-05-14

https://www.dn.se/insidan/hjarnan-forsoker-upptacka-konspirationer/

Det moderna JTC-begreppet liknar Rudbecks vetenskapliga metod ”rudbeckiserande” (som kan översättas: att hänge sig åt hänsynslöst och okontrollbart spekulerande), vilken han använde för att komma fram till sina ottaliga bevis om Atlantis m.m. Här är några exempel på när han kopplade ihop ord från grekisk historia och mytologi till Sverige och svenska språket:

  • Herkules namn var egentligen Härkolle
  • Siaren Teresias var egentligen var en samisk shaman.
  • Kung Menelaos hette egentligen ”kung Menlös”.
  • Amasonen Penthesilea rätt namn var ”Fäntan Siljan”
  • Plutos maka Proserpina hette ”Frossepina”
  • Troja var Trögd utanför Enköping.
  • När Orfeus sjöng om Loluo menade han förstås Luleå.
  • Pacto är Piteå och Casby är Kassaby.

Det var som att Orfeus läst en bok om svensk geografi, tyckte Rudbeck.

Johannes Bureus är en av Sveriges mest intressanta figurer och även en föregångare och inspiratör till Rudbeck. Bureus var alkemist, kabbalist, runforskare, mystiker och vetenskapsman, dock skrev han tydligen aldrig klart något under hela sitt liv. Han är även känd för sin kamp för att byta ut det svenska alfabetet mot runskrift och att han flera gånger felaktigt förutsåg jordens undergång. Rudbeck hade tillgång till hans anteckningar. Vill man läsa mer om Bureus finns många av hans påbörjade verk och anteckningar tillgängliga genom Litteraturbanken. Vi hoppas även kunna ägna honom ett helt avsnitt någon gång i framtiden.

Johannes Bureus i Litteraturbanken

Olof Rudbeck gjorde dock mer än de flesta under sin långa livstid och kan kallas ett universalgeni. Förutom att skriva Atlantica upptäckte hans lymfkörtelsystemet, anlade en botanisk trädgård samt den anatomiska teatern Gustavianum i Uppsala. Hans intresse för botanik ledde till hans andra stora verk Campus Elysii i vilket alla världens växter skulle avbildas. Tyvärr gick ca 7000 tryckplåtar förlorade i den stora branden i Uppsala men det som räddades finns nu digitaliserat här:

Olof Rudbeck – Campus Elysii

Jörg Lanz von Liebenfels

I del 3 av Dolda Faktas fyrstegsraket rakt ner i avgrunden om Atlantis går vi till botten med Jörg Lanz von Liebenfels (ej att förväxla med Jörgen Lantz) teorier om människans mörka historiska hemligheter. Bonus: Stalins armé av människoapor, Strindberg m.m.

En inspirationskälla för de mer esoteriska delarna av nazismen var ariosofin myntad av Guido von List men vidareutvecklad av österrikaren Jörg Lanz von Liebenfels. Ariosofin knyter samman Helena Petrovna Blavatskys teosofi med raslära och ockult runmystik. Ett centralt begrepp för ariosofin var den ”ariska urrasen” som den högsta av alla mänskliga raser, samt på ett ursprungligt urhem som till exempel Atlantis men även Hyperborea, Thule eller Shambala.

Om konsthistorikern, ockultisten, utstötte cisterciensermunken och nazisten Lanz von Liebenfels världsbild kan man läsa i boken Die Theosophie und die assyrischen ’Menschentiere’ (1907?) (Teosofi och de assyriska människodjuren). Boken finns tillgänglig här på tyska:

I denna bok känner Liebenfels igen sina egna minst sagt underliga teorier om orsakerna till syndafallet i Blavatskys tankar om hur de första lemurierna utvecklades till två kön och orsakade ett syndafall genom att korsa sig med attraktiva men ”underlägsna” arter och skapade monster:

They took she-animals unto themselves, she-animals which were beautiful but the daughters of those with no soul nor intelligence. Monsters they bred, evil demons.

Människoprototypernas efterföljare, den femte ariska rotrasen eller Homo sapiens, kunde inte låta bli att ligga med de människoliknande djurvarelserna då de hade så stor penis, och även ett ”penisben”, enligt Liebenfels. Det fanns andra varelser med och i denna bok beskrev Liebenfels de olika väsen som involverats, från de aplika Udumu och de fiskliknande Pagutu till djurliknande Baziati och flygande Issuri.

Enligt Liebenfels var det framförallt kvinnorna som låg bakom syndafallet genom att de sysslade med sodomi och sex med apor. Som resultat av denna sodomi tillkom ”Tschandala” eller (som August Strindberg skrev) ”äfflingar”, halvapor, i nuet företrädda främst av judar och romer. De här apvarelserna fanns kvar ända in i biblisk och antik tid, användes som sexpartners av både män och kvinnor i de dekandenta överklasserna.

Liebenfels menar att detta även går att läsa ut ur bibeln, man behöver bara kunna rätt kodord. när bibeln nämner främlingar, jord, sten, trä, torn, stad hus, fisk, drake, bröd, vatten, lin etc betyder det egentligen ickemänskliga sexslavar, “sodomite hobgoblins”.

I Liebenfels kanske kanske mest kända bok Theozoologi vetenskapen om Sodomsaporna och Gudselektronen (1905), utvecklar han dessa teorier ännu mer. Även den finns tillgänglig genom Internet Archive:

Hur utmanande det jag skall visa än låter, så är det icke desto mindre formulerat utifrån fullkomligt pålitliga historiska källor enligt strikt vetenskapliga principer, och kommer att bekräftas på det mest häpnadsväckande sätt av de senaste upptäckterna inom naturvetenskap och konsthistoria.

Utmanade är det verkligen att försöka läsa denna bok. Några av teorierna han här framför är exempelvis:

  • När matematikern Pythagoras varnade för att äta bönor, menade han enligt Liebenfels inte bönor utan sex med djur.
  • Kött är ett kodord för apsex.
  • Egypternas köttgrytor som israelserna längtade efter är egentligen sexapor och sodomitvättar.
  • De ursprungliga arierna hade känsloorgan som gjorde dem synska genom gudomlig elektricitet.
  • Pyramiderna var fulla med mystiska rum som ingen förstod vad de användes till. Liebenfels hade dock svaret: Sex med bestar.
  • Jesus korsfästelse gick till så att Jesus bands fast vid en påle och sen våldtogs av olika djurmänniskor. Efter det blev han instängd i en sexgrotta (Liebenfels tolkning av en grav). på den tredje dagen lyckades han fly.

Hur kom Liebenfels in på att historien drivs framåt genom kampen mellan människa och apbestar? Första gången han insåg det var när han skrev en artikel om en relief på en nyupptäckt grav i klostret som föreställde en adelsman som trampade på en oidentiferbar best. Här är den reliefen:

Från dokumentären Jorg Lanz – Hitler Stole My Ideas

Senare studerade han de antika mysteriekulterna som Herodotos och Plutarkos med flera antika författare skrivit om och kom fram till att de hade praktiserat orgieliknande kultur som involverade sexuellt umgäng med små djur eller pygméer.

Nya arkeologiska upptäckter från Assyrien stärkte hans världsbild. två reliefer med kilskrift. en från den svarta obelisken med  Shalmaneser III blev nyckeln till gåtan med mysteriekulterna. föreställde assyrianer som ledde märkliga djur, som husdjur. Djuren var gåvor till kung Shalmaneser, hade avlats i en trädgård enligt kilskriften:

Genom en rad felläsningar och indicier och en kombination av de antika författarna, moderna arkeologiska upptäkter och antropologi och stycken från gamla testamentet, en noggrann bibelexegetik av moseböckerna, Jobs bok, Enochs bok osv ansåg Liebenfels att han upptäckt källan till all ondska i världen, alltså tidelag.

Även August Strindberg tyckte dessa teorier lät rimliga. Den 10 juli 1906 skriver Strindberg till Liebenfels:

Jag sträckläste er bok och är förvånad. Om detta inte är ljuset självt, så förblir det dock en ljuskälla. Jag har inte hört en sådan profetstämma sedan ’Rembrandt als Erzieher’. Var hälsad!

Boken som åsyftas är Theozoologie oder die Kunde von den Sodoms-Äfflingen und dem Götter-Elektron. Han skrev vidare:

Lanz-Liebenfels har i sin Theo-Zoologie bevisat att äfflingarnes ättartavlor existera, och att apkungen Hanuman, Ramas stridskamrat, är en av stamfädren, vilken med en ap-armé följer sin vän i kriget som skildras i Ramayana. Esau, den hårige, hör också till fårahuset; bärsärkar och varulvar voro av samma ull; främlingen, Alienus, hos de gamle var en bastard av äfflingar; fauner med bockfötter och sirener, Fett-steiss (’höfter’) voro tidelagsprodukter och ha existerat; våra alpkretiner äro icke sjuklingar utan en rotras, liksom mikrocefaler.”Det var frukten av Sodomssynden, och hunnerna voro avkomlingar; tempelherrar och albigenser hörde hit, häxorna i häxprocesserna övade samma synd fastän protokollen av skamkänsla förtiga det. Krafft-Ebbing förtäljer att än i dag umgänge mellan fina kvinnor och hundar är vanligt, och jag vet en avliden man som fick två hustrur ’förgiftade’ genom att kyssa favorithundar.

Vill man läsa vidare om när Strindberg inte mådde så bra, kan man hitta hans Blå bok (1907-1912) här:

http://runeberg.org/strindbg/blabok/

https://litteraturbanken.se/forfattare/StrindbergA/titlar/EnBlaBok1/sida/3/etext

Musiken i avsnittet som vi ofta återanvänt varje gång Liebenfels kommer upp har vi tagit ifrån denna dokumentär:

Denna dokumentär lanserar även den faktiskt ganska rimliga teorien att Strindberg och (säkert även Liebenfels) drevs av peniskomplex:

Vill man veta mer om Jonny Bodes möjliga kopplingar till Liebenfels teorier får man låna hans bok Dö i tid (1950) på biblioteket, eller leta upp den på antikvariat. Här är den på libris:

http://libris.kb.se/bib/1389740

Här är baksidestexten från den som citeras:

JOHNNY BODE TORDE OCKSÅ SOM FÖRSTA MAN I VÄRLDEN AVSLÖJA NAZISTERNAS FYND AV SMÅ VANSINNIGA DVÄRGMÄN MED APUTSEENDE, SOM ANVÄNDES SOM PÅTRYCKNINGSMEDEL OM INTE PATRIOTER BEKÄNDE VAD DE VISSTE ELLER INTE VISSTE. DÅ HETSADE MAN DE SMÅ VANSINNIGA APDVÄRGARNA TYDLIGEN PÅ FRUAR ELLER DÖTTRAR, EN KUSLIG REPRESSALIEÅTGÄRD SOM VISAR ATT ENSKILDA ELEMENT INOM EN POLISMAKT KAN FALLA SÅ LÅGT SOM TILL RENA SINNESSJUKA METODER – MED MAKTEN BAKOM SIG.

Herman Wirth

I sista delen av vårt 4-delade avsnitt om Atlantis utforskar vi Herman Wirths teorier om prehistoriska matriarkat, Nordpolen och hällristningarna i Bohuslän och funderar över vad vi egentligen lärt oss. Varning för medeltida bard-musik!

Ahnenerbe (Förfädernas arv), var en nationalsocialistisk forskningsstiftelse, grundad av Heinrich Himmler, Hermann Wirth och Walter Darré 1935. Ahnenerbe var en del av SS, och dess syfte var “antropologisk och kulturell forskning om de germanska folkens ursprung.” Ahnenerbe under Wirth har beskrivits som en pseudovetenskaplig institution bemannad av akademiker som studerade bland annat: näringsinnehållet i olika typer av honung, den ockulta symbolismen i Etonelevernas höga hattar samt den mystiska betydelsen av bannlysningen av den keltiska harpan på nordirland.

Wirth var en karismatisk holländare och medeltidsfantast. Här är några av hans ideér:

  • De nordholländska böndernas träsnideri som man fann på husgavlar i Friesland var egentligen ett slags uråldrigt ariskt skriftsystem vars innebörd hade gått förlorad med tiden. Detta var världens äldsta skriftsystem, alla skrifters moder, före både de egyptiska hieroglyferna och det feniciska alfabetet.
  • Den nordiska rasen hade uppstått i ett arktiskt hemland för ca 2 miljoner år sen, därpå hade man grundat en civilisation på en nu försvunnen kontinent i nordatlanten där starka nordiska kvinnor med klärvoajant förmåga styrde ett matriarkat under 1000-tals år, tills en stor flodvåg dränkte deras land och fick de överlevande att fly till norra europa och nordamerika. Detta var även Atlantis.
  • Genom telepati kunde Wirth läsa sin klärvojanta frus tankar vilka var djupsinniga kosmiska sanningar.
  • Grönlands nordliga fjordar hade varit en fantastisk magisk trädgård.
  • Atlantis hade sträckt sig hela vägen från Island till Azorerna, och detta ariska Atlantis är det Platon beskriver.
  • Nyckeln till det uråldriga ariska skriftsystemet gick att finna i hällristningarna i Bohuslän.
Wirths anteckningar

Wirth blev en kändis till många seriösa forskares förskräckelse. Hans först bok från 1928, Der Aufgang der Menschheit har kallats en ”jättelik osammanhängande och ofullständig studie av den nordiska rasens ursprung, späckat med påhittad jargong”. Boken fick enorm kritik, en recensent skrev att författaren drabbats av ett ”nära på heligt vansinne”. Här går den att läsa:

En svensk recensent skrev att Wirths arbeten visar oviljan mot vetenskapligt tänkande, ett suveränt förakt för tid och rum, och att hans var en en grandios komposition i rudbeckiansk stil till förhärligande av den nordiska rasen och dess kulturinsats bland folken alltifrån den gråaste urtid.

Hitler var inte heller imponerad och beklagade sig över Ahnenerbes och Himmlers passion för nordeuopras förhistoria. Varför drar vi hela världens uppmärksamhet till det faktum att vi inte har något förflutet att tala om, muttrade Hitler till Albert Speer.  Det är tillräckligt illa att romarna byggde storstilade byggnader medan våra förfäder levde i lerhyddor, nu börjar Himmler gräva upp lerhyddebyar och blir eld och lågor över minsta krukskräva och stenyxa som han hittar. Hitler degraderade sedan Wirth till avdelningschef.

1960 publicerade Wirth boken Um den Ursinn des Menschseins. Löftet som titeln implicerar – att få reda på vad »människovarats urmening« innebär – infrias dock inte. Det är en ganska tunn bok som mest handlar om Wirth själv och hur missförstådd han har varit. Den har vi tyvärr inte hittat digitaliserad.

Andra nazister som försökte finna Atlantis som nämns i avsnittet är Ernst Schäfer som reste till Centralasien för att finna en bortglömd civilisation arierna ska ha byggt där. Schäfer ska ha gjort flera expeditioner dit och tog med “ariska” bin och hästar hem.

Sedan har vi Wilhelm Landig, pangermansk nationalist och medlem i Waffen SS som skrev skönlitterära böcker utifrån Wirths teorier. Ockultism och nazistisk esoterism blev ett sätt att överkomma det tyska rikets nederlag och förnedring och Landigs romaner fick ockult-nationalistiska motiv att leva vidare bland yngre generationer av nynazister. Idéerna som diskuterats i Landig-gruppen på 50-talet kommer fram i romanerna också. den första romanen hette Götzen gegen Thule och handlar om ariernas ursprung på Nordpolen och Atlantis. Det handlar även om hemliga nazistiska ufo-baser, alkemi, gralmystik, himalayska mästare och ett underjordiskt rike i mongolien etc.

Edmund Kiss var arkitekt och en flitig världsresenär. Han besökte Anderna, Peru och Bolivia flera gånger. SS rekryterade honom 1938, och han hamnade snart i Ahnenerbe. Tillsammans med Himmler planerade han en ny resa till Sydamerika, där Kiss skulle leta rätt på resterna av arisk högkultur. Himmler lyckades dock inte få medel beviljade. Kiss studerade Tiahuanaco ruinerna vid Titicacasjön. han hittade en jättelik skulptur av ett “nordiskt huvud” karvad ur stenen som enligt honom var bevis för invandring av Atlantis-bor. Kiss skrev även en romansvit på fyra volymer: Das gläserne Meer (1930), Frühling in Atlantis (1933), Die letzte Königin von Atlantis (1931) och Die Singschwäne von Thule (1939), samtliga baserade på Hanns Hörbigers teorier om världsisläran. Dessutom utgav han Welt-Eislehre (1933), också det en utläggning av Hörbigers teser, och Das Sonnentor von Tihuanaku (1937).

I romansviten beskrivs en global katastrof orsakad av att en ismåne störtar på jorden. Herrerasen – arierna, ”asarna” – har byggt ett världsimperium med centrum i Atlantis. De vita asarna dyrkas som gudar av sina undersåtar. Månkollisionen orsakar imperiets undergång. De överlevande lyckas fly och finner ett nytt hem i nord där de blir is-kungar. Underförstått slutar texterna i Tredje riket. Böckerna har beskrivits som en allegori över det kaotiska tillståndet i Weimar-tyskland. Vill man läsa denna galenskap kan man likt så mycket annat göra det på Internet archive:

Vidare läsning:

Paul Roland Nazisterna och det ockulta (2008)

Heather PringleHärskarplanen (2005)

Bertil FalkAtlantis och svenskarna (1974)

Göran Dahl Radikalare än Hitler? De esoteriska och gröna nazisterna. Inspirationskällor. Pionjärer. Förvaltare. Ättlingar (2008)

Ignatius DonnelyAtlantis: The Antediluvian World (1882). Denna klassiker kan man läsa online genom Forgotten Books HÄR.

Modern Talking, Atlantis Is Calling (S.O.S. for Love)

Moloch och Bohemian Grove

Moloch

Moloch (MalikMolekMelekMilkom eller Molkom) är en gud som omnämns i Bibeln som förknippats med människooffer.

I första delen av Dolda faktas dubbelavsnitt om Moloch och Bohemian Grove försöker vi reda ut varifrån Molochmyten härstammar, och hur den lever vidare i våra dagar.

En genomgång av det bibliska ursprunget till Molok och dess olika betydelser hittar man i Nordisk familjebok (Uggleupplagan) från 1913.

Genom projekt Runeberg finns hela denna artikel tillgänglig online här:

http://runeberg.org/nfbr/0460.html

Erik Rodenberg skrev blogginlägget ”När barnoffer var statsreligion” 2010. Här tar han upp hur anklagelser om barnoffer använts historiskt för att demonisera olika folkgrupper, exempelvis i bibeln. Han skriver dock även om arkeologiska bevis på barnoffer som hittats i särskilt Kartago, men även i olika feniciska kolonier kring Medelhavet.

http://kiremaj70.blogspot.com/2010/10/nar-barnoffer-var-statsreligion.html

Beskriviningen av hur offret gick till finns på flera ställen. Diodorus Siculus beskrev offret i Kartago så här:

I deras stad fanns en bronsavbild av kronus som sträckte ut sina händer, handflatorna var uppåt och sluttade ner mot marken, så att varje barn som placerades där rullade ner och föll i en grop fylld av eld.”

Diodorus – Library Of History, XX, 14, 4-6.

En rabbin som kommenterade bibelstycket Jeremiah 7:31 på 1100-talet skrev:

Molok var gjord av koppar. avbilden värmdes upp nerifrån, händerna utsträckta och blev varma. de la barnet mellan hans händer och barnet brann upp och skrek. prästerna spelade på en trumma, så att fadern inte skulle höra sitt barn skrika och bli illa berörd.

En annan rabbinsk tradition säger att Moloks avgudabild var ihålig och indelad i sju fack, i en la man mjöl, i den andra duvor, i den tredje ett får, i den fjärde en bock, i den femte en kalv, i den sjätte en oxe och i den sjunde ett barn, alla eldades upp genom att statyn värmdes inifrån.

https://en.wikipedia.org/wiki/Moloch#cite_note-12

Ovan är den klassiska bilden av Molok avbildad med ett tjurhuvud. Den återfinns i Johann Lund’s Die Alten Jüdischen Heiligthümer som publicerades i början av 1700-talet, men det är okänt när denna bild etablerades. I Bibeln där Molok nämns finns inga beskrivningar av hur Molok skulle ha sett ut, och ritualerna beskrivs inte heller i detalj. Tjurhuvudet förekommer inte heller hos Diodorus Siculus.

Johann Lund – Die Alten Jüdischen Heiligthümer (1738)

Jüri Linas dokumentär med påståendet att “Boljevikfrimurarna behövde människooffer” och att Lenin sade att de offrade åt Molok finns här:

Detta ska ha avslöjats av den avhoppade boljsevikledaren Georges Solomon i boken Bland röda härskare från 1930, s. 56. Tyvärr står det inte alls något om att Lenin pratat om att offra åt Molok utan Solomon beskriver hur Lenin lät en gisslan som bestod av några diplomater dödas “som offer åt Molok”, bildligt talat, inte bokstavligt.

Moloch förekommer även i Fritz Langs film Metropolis, en maskin förvandlas till den onde Moloch och symboliserar den moderna tekniken och dess höga kostnad i form av människooffer. En amerikansk serietecknare kallade även bilen för “den moderna Molok”, alltså en dödsmaskin, pga alla trafikolyckor.

En demon med namnet Moloch the corrupter förekommer i avsnittet I, Robot… You, Jane från första säsongen av Buffy The Vampire Slayer. Demonen är fången i en bok men blir frisläppt när boken scannas in, och hamnar han på internet varifrån han t.ex. skriver om elevers uppsatser så de handlar om att tredje riket var ett föredomligt samhället. Är internet vår tids Molok?

Andra källor som använts eller nämns:

Alf Henriksson Biblisk historia

Gustave FlaubertSalammbô

Göran sade: http://www.nyapolitiken.biz/frimurare_o_illuminater/goran-sade.pdf

http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/molok.htm

Hillary Clintons email där hon nämner att offra en höna åt Molok: https://wikileaks.org/clinton-emails/emailid/14333

Varför har sopbehållarna i Högsbo samma namn som ammoniternas onde gud? Kjell Wigers jagade reda på svaret. Expressen, 18 januari 2010 https://www.expressen.se/gt/kultur/har-offras-avfall-at-den-onde-guden/

Bohemian Grove

I andra delen av Dolda faktas avsnitt om Moloch och Bohemian Grove handlar det om Bohemian Grove, den hemliga klubben där makteliten sägs utföra rituella människooffer. 

Är Bohemian Grove bara en mossig herrklubb som samlas i skogen kring ett delat intresse för vildmarksliv teater och musik som representater för klubben hävdar, eller handlar det om ondskefulla uråldriga satanistiska druidriter och människooffer med kopplingar till frimurarorden, Illuminati, NWO, Ku Klux Klan och babylonska gudar?

Någon som var övertygad om det senare var The Phantom Patriot eller Richard McCaslin som han egentligen heter, som beväpnad smög sig in sommaren 2002 för att försöka bränna ner lägrets huvudbyggnad. Om detta kan man läsa vidare i denna artikel:

https://www.sfgate.com/bayarea/article/Masked-man-enters-attacks-Bohemian-Grove-2881742.php

En annan känd infiltratör, Spy magazine journalisten Philip Weiss, var där som gäst i hela sju dagar 1989. Ett underhållande och uttömmande reportage fullt av maktens män som härjar och lever rövare. Drar skämt om kvinnor och hemlösa, urinerar överallt och skämtar om genitalier. Weiss beskrev: 

You know you are inside the Bohemian Grove when you come down a trail in the woods and hear piano music from amid a group of tents and then round a bend to see a man with a beer in one hand and his penis in the other, urinating into the bushes. This is the most gloried-in ritual of the encampment, the freedom of powerful men to pee wherever they like, a right the club has invoked when trying to fight government anti-sex discrimination efforts and one curtailed only when it comes to a few popular redwoods just outside the Dining Circle. Tacked to one of these haplessly postprandial trees is a sign conveying the fairy-dust mixture of boyishness and courtliness that envelops the encampment: Gentlemen please! No pee pee here!

https://whorulesamerica.ucsc.edu/power/bohemian_grove_spy.html

Vanity Fair’s Alex Shoumatoff blev arresterad när han försökte infiltrera klubben 2009. Han skriver om de ibland 3000 år gamla enorma träden, som det ryktas om säljs och huggs ner av de rika medlemmarna av klubben. Detta ska göras i tystnad genom att kringgå de stränga regler som ofta finns för utrotningshotade arter och gamla träd. Förutom detta upplever han nästan Cremation of Care-cermonin. Han vandrar runt och samspråkar med äldre medlemmar, försöker smälta in men blir misstänkliggjord då han råkar sätta sig på VIP-plats och blir sedan avslöjad och utkörd samt får lova att aldrig komma tillbaka.

https://www.vanityfair.com/culture/2009/05/bohemian-grove200905

Bilden ovan samt många andra otäckare bilder som möjligtvis innehåller lynchningar och offer går att finna i denna artikel:

Alex Jones dokumentär om Bohemian Grove:

Richard Nixon pratar upprört om vad som försiggås i Bohemian Grove:

Artikel av en sommarjobbare som inte fann sitt arbete på Bohemian Grove särskilt spännande:

http://gawker.com/my-summer-job-at-the-bohemian-grove-serving-milkshakes-1763551409

Even former employees I talked to who had access to the entire campground were disappointed by the lack of intrigue. ’After working at the Grove, I really do believe that Area 51 is a boring Nevada test site full of nothing,’ Kevin said.

Sidan där vissa menar att man kan söka olika arbeten på Bohemian Grove:

https://bcjobs.applicantpro.com/jobs/

Manuset till Cremation of Care-ceremonin: