Carl von Linnés mörka sidor

Linné som ung iklädd samisk dräkt. Wikimedia Commons.

Carl von Linné föddes 13 maj 1707 i Råshult, Stenbrohults socken, Småland, och dog 10 januari 1778 i Uppsala. Han var en svensk botaniker, läkare, geolog och zoolog, som lade grunden för den moderna nomenklaturen inom biologin och den moderna systematiken, som grupperar växter och djur. Gud skapade och Linné ordnade och ingen enskild person har satt större prägel på den biologiska systematiken än Linné, brukar man säga, men det finns andra skeenden i hans liv man inte nämner lika ofta.

I dessa avsnitt har vi två teman, Linné som skeptiker och ”mythbuster”, samt Linné då han var helt ute och cyklade.

I första delen om Carl von Linné pratar vi om Linné som en 1700-talets mythbuster som reser runt och avslöjar vidskepelse och bedrägerier. I detta avsnitt får ni höra om hur en ung Linné avslöjade en falsk hydra i Hamburg samt påstådda jätteben i en kyrka på Gotland. Vi kommer även prata om Viktor Rydbergs teosofiska kopplingar, Sven Otto Littorins fuskexamen, Kent Werne, Svamp-Bob Fyrkant, domedagsfiskar, Swedenborg och massor av annat.

Den hamburgska hydran

År 1735 åkte Linné ut på resa i Europa för att skaffa sig en doktorsexamen. Han åkte till Nederländerna eftersom naturvetenskapen i detta land hade gott rykte. Innan han nådde sitt mål stannade han dock i Hamburg där han avslöjade en falsk hydra.

Den hamburgska hydran

Hydran är en varelse från klassiska mytologin, med flera huvuden. Högg man av ett växte det ut nya. Enligt den grekiska mytologin så dräpte Herakles/Herkules den i ett av sina stordåd.

År 1734 utkom i Amsterdam första volymen i ett praktfullt verk med titeln Thesauri locupletissimi rerum naturalium accurata despriptio, (Noggran beskrivning å en rikhaltig samling av naturföremål). Utgivare var den rike amsterdamapotekaren Albert Seba, det var föremålen i hans berömda museum som här avbildades i kopparstick med bifogad text på franska och latin. Det har beskrivits som ett av de förnämsta verken som kom ut under första hälften av 1700-talet.

Här är en artikel med vackra illustrationer från den på Public Domain Review. Boken går även att läsa här:

I den första volymen som utom växter även innefattar däggdjur, fåglar och kräldjur finns på plansch nr 102 ett högst märkvärdigt djur, som kallas “hydra eller orm med sju huvuden”. Hydran får ett helt uppslag, där det samsas med en amerikansk ödleart och några krokodiler. Författaren ska ha fått en bild av djuret första gången 1720. Han sade sig själv ha sett djuret i Hamburg, det liknade en orm med sju upplyfta huvuden och öppna gap, beväpnade med stora och små tänder. Det hade två tassar och en lång stjärt, så det mera liknade en drake än en orm.

Det finns olika versioner av hur det gick till när Linné avslöjade hydran som falsk. Enligt en version träffade Linné och hans sällskap stadens borgmästare, som stolt visade naturens underverk som var i hans ägo; en uppstoppad sjuhövdad hydra. Enligt en annan version var det borgmästarens bror som ägde hydran. Linné insåg dock direkt att det var förfalskat. Djuret var bara en fot lång, och Linné såg att käkar och kloförsedda vesselfötter hade limmats ihop med ormhudar. Om de sju huvudena sade Linné: O gode gud, som aldrig satt mer än en ren tanke i en av dig skapad kropp!

Linné trodde att hydran hade tillverkats av munkar i Prag för att symbolisera det sjuhövdade vilddjuret i Uppenbarelseboken. Det betvivlade borgmästaren, som hade planerat sälja “hydran” för en stor summa pengar. Efter avslöjandet sjönk hydran drastiskt i värde, och man vet inte vart den har tagit vägen. Författaren Arvid Hj. Uggla som skrivit en uppsats om den tror att den hamnade på sophögen efter att ha blvit avslöjad som ett falsarium. Hans uppsats Den sjuhövdade hydran i Hamburg. En episod ur Linnés liv kan man hitta i följande samling:

Sigurd Nauckhoff [Ed.] Harald Nordenson 60 år: en samling uppsatser tillägnade Harald Nordenson på 60-årsdagen den 10 augusti 1946, Stockholm. 474 pages. LIBRIS

Det är oklart om det verkligen var stadens borgmästare som ägde hydran. i Linnés resedagbok skriver han om hydran men inte vem ägaren var. Linné skrev även om hydran i sitt stora verk Systema naturae, under gruppen paradoxa, alltså djur som inte hör hemma någonstans eller är problematiska.

Linnés Systema naturae, utgiven första gången 1735 finns här:

När Linné väl kommit fram till Nederländerna ville han klara av medicinstudierna så fort som möjligt. Han skrev därför in sig vid lärosätet i den lilla staden Harderwijk, som var känd för att man kunde få ut en examen kvickt. Det har jämförts med hur man kan köpa en doktorsexamen på internet i våra dagar. Han hade redan skrivit sin doktorsavhandling i Sverige och lämnade omgående in den för bedömning. Den handlade om malaria, men enligt Linné förorsakas malaria av lerpartiklar, vilka täpper till kroppens porer och därigenom gör att man får feber och blir sjuk. Detta var förstås helt fel, men Linné fick sin doktorexamen ändå.

I den så kallade Kungsboken, avbildas en strandad kaskelot.Bilden är daterad till omkring 1675Foto Krigsarkivet.

Jungfrubenen i Visby domkyrka och domedagsfisken

Linné gjorde en känd gotlandsresa som även publicerades i bokform. Under sitt besök i Visby en midsommarafton sökte Linné upp Vårfru-kyrkan för att titta på några märkliga benlämningar, som ansågs ha tillhört en jättekvinna. Linné hade hört ryktet och var nyfiken, men kunde efter en hastig undersökning avfärda även dem:

Jätte-Benen, som bewa-rades i Stora Kyrkan såsom underwärk, woro wärke-ligen Hwalfiskben, skrev han lite raljerande.

Ingvar Svanberg har skrivit en uppsats om benen och om dem skriver att: Här finns såväl äldre teologiska föreställningar som gammal folktro; de ger dessutom spännande inblickar i folkreligiösa sedvänjor.

Uppsatsen finns här: http://www.academia.edu/10172314/Jungfru_Visnas_ben_en_val_i_Visby

Benen omnämns första gången i superintendenten Hans Nielssøn Strelows Gotländska krönika (Guthilandiske Krönika) från 1633. Strelow förknippar benen med en jättekvinna vid namn Visna. Enligt hans krönika skulle hon ha deltagit som befäl i Harald Hildetands armé. Harald, som är en mytisk kunga-gestalt hos Saxo Grammaticus och i vissa fornsagor, uppges ha varit kung av Svitjod, Danmark, Norge och Venders land. jättekvinnan skulle ha varit med vid slaget vid Brå-valla i nuvarande Östergötland och det är detta som Strelows krönika alluderar på.

Skolmannen Carl Johan Bergman berättar några år senare att fram till 1830 förvarades benen på en avsats i en pelare i södra sido-gången mitt emot predikstolen. Visna hade biträtt vid byggandet av kyrkan och efter hennes död kom kvarlevorna att förvaras där. Han skriver vidare att många »lefva ännu, som minnas huru fromma gummor, när de vandrade fram i sidogången, stannade framför dessa knotor, nego och signade sig«.
Enligt traditionen var  jättekvinnan Visna den första som bodde och byggde på den plats där Visby nu ligger. Man menade till och med att Visby är uppkallat efter jättejungfrun Visna.

Teckning av valbenen och delar av domedagsfisken i Visby kyrka. Ur handskriften »Gotländska samlingar: Gotländska sägner« som förvaras på Carolina Rediviva i Uppsala. Foto Uppsala universitetsbibliotek.

Att placera valben i kyrkor är inte ovanligt och finns belagt från flera håll, inte bara Sverige utan i hela Europa. I många kyrkor har de setts som minnen från en forntida befolkning av jättar, en föreställning som även har stöd i Första Mosebok och Gamla testamentets apokryfer. Det fanns därför ännu under 1600-talet anledning för kyrkan att underhålla denna uppfattning. Tron på jättar var dessutom fortfarande utbredd bland allmogen och de figurerade i många lokala sägner, exempelvis i samband med kyrkbyggen.

Också bland tidens vetenskapsmän var tron på ett forntida jättefolk alltjämt förhärskande. Att se stora ben som bevis för att jättar en gång i tiden befolkat jorden är en uppfattning med rötter i antiken. I åtskilliga kyrkor har sådana påstådda jätteben bevarats in i vår tid. Några av dem är lokala fynd av subfossila skelettdelar, andra har medvetet förts till kyrkan från annat håll.

Svanberg skriver i en artikeln Strandade valar och valben i Sverige (Finns HÄR):

Forskarsamhället kom redan på 1700-talet att avvisa jordfunna eller
bevarade stora skelettdelar som bevis på jättar. Såväl Christopher Polhem
1712 som Emanuel Swedenborg avvisade tanken om att det skulle röra
sig om jätteben, utan snarare rester av valar. Linné var ju också avvisande.
Ännu 1765 utspelades en vetenskaplig debatt i Vetenskapsakademiens
handlingar, där prästmannen Tiburtz Tibertius hävdade att benen utgjorde
bevis på en forntida jättebefolkning. Linneanen Roland Martin, som själv
deltagit i valfångst på Spetsbergen 1758, avvisade bestämt att det skulle
röra sig om något annat än djurben.

Visnas ben lär ha tagits bort ur kyrkan i anslutning till en restaurering – en källa anger redan 1874 att de då var borttagna, och de förvarades därefter i högre allmänna läroverkets zoologiska samlingar. En undersökning i modern tid har visat att det rör sig om ben från en kaskelotval.

I kyrkan som linné besökte fanns även den s.k. Domedagsfisken.
…en fisk hvars rester förvaras i Visby domkyrka o. af folktraditionen ansetts kunna bebåda domedagens ankomst. Linné såg den i Visby domkyrka där den förvarades, och konstaterade torrt att den var de tämligen bedrövliga resterna av ett stort exemplar av torsk. Det sades att när den ruttnat bort helt kom domedagen. Då kan det inte vara långt kvar, ansåg Linné.

Linné skändar en grav

Linne besökte även Öland. Vid Möckleby grävde Linné ut en ättehög, dvs en forngrav. Där hittade man en stor hop ben. Linné kände sig hogad att utforska, om folket i forna tider varit längre, än de nu äro, precis som Olof Rudbeck före honom (Se vårt Atlantisavsnitt). Efter flera mätningar ansåg han sig kunna påstå, att människan, af hvilka dessa ben voro, ofelbart varit inemot fyra alnar lång. Det blir alltså 2,4 meter. Precis som jätteben Olof Rudbeck hävdade att han hittat, är dessa nu tyvärr försvunna.

Linné och troglodyterna

I andra delen av Dolda Faktas Carl von Linnéföljetong fokuserar vi på när Linné var helt ute och cyklade. En mörk historia med inslag av försök till barnhandel, tvivelaktiga källor och problematiska rasteorier, då Linné försökte bevisa existensen av människosläktingen Troglodyten.

Linné uppfann begreppet Homo Sapiens men trodde även att det fanns en människoart som han kallade Homo Troglodytes eller Homo Nocturnes. Han skrev om denna art i den 10:e utgåvan av Systema naturae (Läs utdraget HÄR) och även i en avhandling som hette Menniskans cousiner eller de Anthropomorpha. Handskriften av denna kan man hitta HÄR.

Här är några utdrag:

Troglodyt eller mörksens barn, som gjöra dag till natt och natt till dag, tycks vara våra närmsta släktingar. Dessa hafwa warit alt ifrån PLINI och de äldste tider til namnet bekante och bo i Etiopien samt på Java och Amboina, ternataiske öarna etc, mäst i jordkulor. De är föga större än en gosse på 9 år, helt snövita och aldrig solbrända, eftersom de endast äflas om natten. De går helt raka som vi, håret på huvudet är kort och knorligt såsom på Morian, men helt hwitt. ögonen är trinda med orangefärgad ögonsten och ögonring, övre ögonlocket ligger något utöver det undre, så de ser något vindögda ut och tittar på sidan, men under ögonlocket ligger en pärlfärgad skygghinna såsom på björnar ugglor och andra som vistas ute om natten. […]

De ligger i sina grottor på dagen och “ser föga”, på natten ser de bra. Då stjäl de vad de behöver från människorna, därför utrotar människorna dem när de träffar på dem. De har ett eget språk, som de uttalar med ett väsande i halsen, så det är svårt att lära sig för en männicka. de kan lära sig säga ja och nej på människospråk. Vissa författare hävdar att de själva har berättat, att de förut härskade över världen och blivit bortkörda av människorna, de väntar därför på att återigen få härska över världen. […]

Linné fortsätter:

På många ställen i ostindien har de varit upptagna i hus, och använts som barn till att utföra lätta ärenden, som att springa efter vatten, bära tallrikar till och från bordet. Nils Mattsson Kiöping berättar  att han såg en sådan på Amboina, som hans skeppare fick, och denna kunde först inte äta kokad mat, ej heller se om dagen, och gå han gick steg helt högt upp med fötterna, ty han hade icke haft något jämt golv att gå på i steniga marken. Den namnkunnige RUMPHIUS ska på amboina i 8 år haft en sådan i sitt hus, men vi beklagar att hans verk om djuren är bortkommit.

Mannen som nämns är Georg Everh Rumph som var holländsk guvernör på Amboina, men tyvärr hade hans verk om troglodyterna försvunnit.

Linné avslutar sin avhandling med att beklaga sig över att människan inte vill kännas vid troglodyterna som sin närmaste släkting. Linné tycker att en filosof borde få samtala några dagar med en troglodyt för att ta reda på hur intelligenta de är. Sedan avslutar han tyvärr även uppsatsen med att fundera över om ”hottentotterna” (Linnés formulering) tillkommit då någon kvinna blandat sig med en troglodyt. Även Linnés lärljunge Fabricus byggde vidare på det spåret och kom fram till att Afrikanerna kommit till genom vita kvinnors beblandning med antropomoida apor.

Linné skriver vidare om den franska fysikern och zoologen Reaumur som lyckats parat en höna och en kanin. Hönan ska sedan lagt ägg som kläcktes och innehöll en kyckling som hade kaninpäls istället för fjädrar. Linné skrev även att ur detta experiment skulle man kunna dra fruktansvärda slutsatser, man skulle t.ex. kunna tro att ”morerna” hade ett ganska besynnerligt ursprung, men tillägger Linné, han vill inte tro på en sån hemsk teori. Det är oklart varför han tog upp just morerna i detta sammanhang, och här kommer Linné skrämmande nära ideér som inte hade varit främmande för en annan person vi tog upp i vårt Atlantisavsnitt: Lanz von Liebenfels.

Reaumurs verk som Linné läst, var ett stort arbete om kläckning och uppfödning av fåglar på konstlad väg. Han berättade om en kanin som ivrigt försökte kopulera med en höna. Remauer skrev att man kanske ur äggen skulle få kycklingar med hår eller kaniner med fjädrar, men “dessa förhoppningar slogo naturligtvis slint”. Han har alltså aldrig påstått att det kläcktes några kycklingar, det var Linné som hade läst fel. Här är Reamurs verk om kläckning från 1750:

Linnés hade fler källor till sina teorier om troglodyter. T.ex. hänvisar han till den antike författaren Plinius den äldre, som skrev att levde i det inre Afrika, bodde i hålor, livnärde sig på ormkött och hade en väsande röst. Detta skrev han om i sin Naturalis historia. Troglodyterna är även nämnda av Herodotus, Strabo, Diororus mfl.

Vi pratar även om Nils Matsson Kiöping, (cirka 1621-1680), svensk reseskildrare. Nils Mattsson Kiöpings reseskildring som Linné använde som källa berättar t.ex. följande om troglodyterna:

Här fin[n]es så wäl som på Amboina (Nuvarande ön Ambon i indonesien) ett vnderligit slags Folck/ hwilka blifwa kallade Kakurlacko/ thesse hållas och vthrotas såsom Ohyra ehwar Inwånarena träffa them. The äro sniöhwijta/ både till Hull och Håår/ ehuruwäl Inwånarena äro swarta/ och hålla sigh vthi hemblige Jordekulor om Dagarna/ ther ingen kan finna them vthan stoor mödho.

Här kan man läsa den i sin helhet:

Een kort beskriffning vppå trenne resor och peregrinationer, sampt konungarijket Japan (1667) Nils Matsson Kiöping, Olof Erickson Willman.

I en fotnot till Menniskans cousiner anger Linné ett tal hållet av Olof von Dalin i Kungliga Svenska Vetenskapsakademien 1749,som källa. Det löd:

Mitt i africa bo et slags maurer, hel vita, med hår av samma färg, knorliga som ull, långa örgon, hängande ögonlock och runda ögon, vilkas iris är rosenfärgad men ögonstenen aurora, omgifven av en gul hinna, varigenom ljusetkommer. De se alltid under musk på sidan, åt höger och vänster på en gång, dock bättre i tussmörkret än i klar dag, liksom födde till att bo i kulor, de äro små till växten och lefta föga över 25 år, de tala och tänka, de äro högdragne, som andra människor, inbilla sig vara det ädlaste folket, för vilket världen är skapad, och att en gång deras tid kommer, att regera över andra.

Dalin använder sig i detta tal fritt, och utan att ange källa, av Voltaires beskrivning av en liten albino-afrikan, som visades i paris 1744. Det är därifrån Linné ovetandes har hämtat uppgifterna om ögonens utseende och andra detaljer. Voltaire skrev att dessa människor bodde i Kongo och inte lever mer än 25 år. Det var också voltaire som skrev att albinos trodde att de förut härskat över världen, men detta verkar bara ha varit satir.

Linné vill köpa ett barn

Linné skrev vidare i Systema Naturae att fullkomligare underrättelse om troglodyterna väntades från England.

I februari 1758 fick Linné via ombud ett brev från en svensk elev på studieresa, Per Bierchen. han berättade att en levande troglodyt visades upp i London. Det berättades om en tioårig (enligt annan uppgift 14-årig) helvit flicka från Jamaica med ”negroida drag”, ljusgula ögon vridna i en konstig ställning liksom på en vindögd, vilka inte tålde dagsljuset utan såg bättre i mörker.

Linné blev eld och lågor och ville veta mer. Han uppmanade Bierchén att undersöka särskilt könsorganet, blygdläpparna och klitoris, om hon talade ”i halsen”, om ögat har blinkhinna, om stortån är längre än hos Homo sapien, om svanskotan är större liksom skinkorna, och att ”undersöka förnuftets fullkomlighet”. Bierchén blev lovad ledamotskap i vetenskapssocieten mot en beskrivning, och Linné bad även om pris om ägaren ville sälja detta barn.

Linné skrev även till John Ellis och Peter Collinson, medlemmar av Royal Society, den brittiska vetenskapsakademin. Bierchén återkom tyvärr med nedslående besked. Han hade träffat flickan två gånger och jämfört med Linnés beskrivning av troglodyten men inte kunnat bekräfta denna. Bierchen beklagade även att vakterskan, som visar henne, ville eij tillåta mig at se henne afklädd, ehuru jag böd henne hederlig vedergällning.

Dessa brev och flera andra vi pratat om finns tillgängliga HÄR.

Ungefär samtidigt gav även Ellis besked till Linné som också var negativt. Linné lät sig dock inte nedslås utan skrev sin avhandling Antropomorpha/människans kusiner ändå.

Linné vände sig sedan till den svenska kungen och bad om hjälp att fånga en troglodyt i sin naturliga miljö. 1764 skickade han en beskrivning av troglodyten till Claes Grill, en av direktörerna i Svenska Ostindiska Kompaniet. Grill bekräftade för Linné att styrelsen i göteborg hade instruerat alla superkargörer att leta efter varelsen. Troglodytjakten finns omnämnd i svensk korrepsondens från Kanton runt den här tiden, men man lyckades inte köpa en enda troglodyt och projektet övergavs.

Carl Gustaf Ekberg, som även ingett Linné förhoppningar om tebuskens plantering i Sverige, var klart skeptisk. Han hade sökt i litteraturen men inte hittat något stöd för troglodytens existens och inte heller hört talas om någon apart med dessa egenskaper. Enligt flera författare lät Linné sig luras av rena skepparhistorier. Nuförtiden anser man att Linnés källa till troglodyterna var dels historier om albinos, dels förvirrade uppgifter om de högre aporna, som man inte visste så mycket om i västvärlden på den här tiden. Linné själv hade sagt i ett annat sammanhang att en person som rapporterade något sensationellt var värt mer än 100 personer som inte hade sett något. Kanske är det en förklaring.

John Bauers troll. Wikimedia Commons.

Enligt forskaren Gunnar Broberg kan man se Linnés troglodyt som en projicering av barndomens föreställningar om ett trollfolk i det lantliga småland där han växte upp. Trollen uppfattades i Linnés hemtrakter som små, ungefär som halvvuxna barn, och med gnällig röst. de sades bo under jorden i backarna och bergen och visade sig bara när det var mulet och regnigt. Vissa sa att de inte tålde solen som fick dem att spricka. Gunnar Broberg påpekar att i mitten av 1800-talet lanserade Gunnar Olof Hylthén Cavallius i sitt stora verk Wärend och virdarne en allvarligt menad teori om att trollen, eller det folk som kallades så, var sveriges tidigare innevånare av en annan ras, som dragit sig tillbaka till skogarna, en parallell till troglodytens påstådda forna välde och hopp om kommande makt. Wärend och virdarne finns tillgänglig HÄR.

Denna teori hade även lanserats i slutet av 1700-talet av Uppsalaprofessorn Jakob Fredrik Neikter i sin avhandling om den urgamla trollnationen, detta var dock också efter Linnés tid. Han ansåg att “troglodyt” och “troll” hörde ihop språkligt.

Bonusmaterial

Tore Lund skrev en artikel i Veritas 2007 om Viktor Rydbergs kopplingar till teosofin. Där tar han upp ett dokument med titeln Möten inför grundandet av Svenska teosofiska samfundet, okt 1888, där Viktor Rydberg inte bara är värd och initiativtagare för mötet i sitt hem i Djursholm, utan hävdar att han finner rörelsen märklig men banbrytande och beklagar att han inte själv kan ställa sig i spetsen för den, men att lovar att i böcker och dikter förfäkta samma ideer, utan att nämna teosoferna.

Tyvärr visar det sig att Rydberg både hade stark ovilja mot så kallad hokus pokus och hade ett “skeptiskt intellekt”, vilket avspeglar sig i hans första kända uttalanden om teosofin från samma tid protokollet ska vara från. En annan sak är att Rydberg inte flyttade till Djursholm förrän senare, och att vissa tror att dokumentet är skrivet långt efter 1888 för att man ville använda Rydberg som reklam för teosofiska rörelsen.

Tore Lunds artikel Rydberg och teosoferna kan man läsa HÄR.


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *