I första delen om Carl von Linné pratar vi om Linné som en 1700-talets mythbuster som reser runt och avslöjar vidskepelse och bedrägerier. I detta avsnitt får ni höra om hur en ung Linné avslöjade en falsk hydra i Hamburg samt påstådda jätteben i en kyrka på Gotland. Vi kommer även prata om Viktor Rydbergs teosofiska kopplingar, Sven Otto Littorins fuskexamen, Kent Werne, Svamp-Bob Fyrkant, domedagsfiskar, Swedenborg och massor av annat.
Carl von Linné föddes 13 maj 1707 i Råshult, Stenbrohults socken, Småland, och dog 10 januari 1778 i Uppsala. Han var en svensk botaniker, läkare, geolog och zoolog, som lade grunden för den moderna nomenklaturen inom biologin och den moderna systematiken, som grupperar växter och djur. Gud skapade och Linné ordnade, och ingen enskild person har satt större prägel på den biologiska systematiken än Linné, brukar man säga, men det finns andra skeenden i hans liv man inte nämner lika ofta.
Den hamburgska hydran
År 1735 åkte Linné ut på resa i Europa för att skaffa sig en doktorsexamen. Han åkte till Nederländerna eftersom naturvetenskapen i detta land hade gott rykte. Innan han nådde sitt mål stannade han dock i Hamburg där han avslöjade en falsk hydra.
Hydran är en varelse från klassiska mytologin, med flera huvuden. Högg man av ett växte det ut nya. Enligt den grekiska mytologin så dräpte Herakles/Herkules den i ett av sina stordåd.
År 1734 utkom i Amsterdam första volymen i ett praktfullt verk med titeln Thesauri locupletissimi rerum naturalium accurata despriptio, (Noggran beskrivning å en rikhaltig samling av naturföremål). Utgivare var den rike Amsterdam-apotekaren Albert Seba, det var föremålen i hans berömda museum som här avbildades i kopparstick med bifogad text på franska och latin. Det har beskrivits som ett av de förnämsta verken som kom ut under första hälften av 1700-talet.
Här är en artikel med vackra illustrationer från den på Public Domain Review. Boken går även att läsa här:
I den första volymen som utom växter även innefattar däggdjur, fåglar och kräldjur finns på plansch nr 102 ett högst märkvärdigt djur, som kallas “hydra eller orm med sju huvuden”. Hydran får ett helt uppslag, där det samsas med en amerikansk ödleart och några krokodiler. Författaren ska ha fått en bild av djuret första gången 1720. Han sade sig själv ha sett det i Hamburg, det liknade en orm med sju upplyfta huvuden och öppna gap, beväpnade med stora och små tänder. Det hade två tassar och en lång stjärt, så det mera liknade en drake än en orm.
Det finns olika versioner av hur det gick till när Linné avslöjade hydran som falsk. Enligt en version träffade Linné och hans sällskap stadens borgmästare, som stolt visade den uppstoppade sjuhövdade hydran. Enligt en annan version var det borgmästarens bror som ägde hydran. Linné insåg dock direkt att det var förfalskat. Djuret var bara en fot lång, och Linné såg att käkar och kloförsedda vesselfötter hade limmats ihop med ormhudar. Om de sju huvudena sade Linné: O gode gud, som aldrig satt mer än en ren tanke i en av dig skapad kropp!
Linné trodde att hydran hade tillverkats av munkar i Prag för att symbolisera det sjuhövdade vilddjuret i Uppenbarelseboken. Det betvivlade borgmästaren, som hade planerat att sälja “hydran” för en stor summa pengar. Efter avslöjandet sjönk hydran drastiskt i värde, och man vet inte vart den tog vägen. Författaren Arvid Hj. Uggla, som skrivit en uppsats om hydran, tror att den hamnade på sophögen efter att ha blivit avslöjad som ett falsarium. Hans uppsats Den sjuhövdade hydran i Hamburg. En episod ur Linnés livkan man hitta i följande samling:
Sigurd Nauckhoff [Ed.] Harald Nordenson 60 år: en samling uppsatser tillägnade Harald Nordenson på 60-årsdagen den 10 augusti 1946, Stockholm. 474 pages. LIBRIS
Det är oklart om det verkligen var stadens borgmästare som ägde hydran. i Linnés resedagbok skriver han om hydran, men inte vem ägaren var. Linné skrev även om hydran i sitt stora verkSystema naturae, under gruppen ”paradoxa”, alltså djur som inte hör hemma någonstans eller är problematiska.
Linnés Systema naturae, utgiven första gången 1735 finns här:
När Linné väl kommit fram till Nederländerna ville han klara av medicinstudierna så fort som möjligt. Han skrev därför in sig vid lärosätet i den lilla staden Harderwijk, som var känd för att man där kunde få ut en examen kvickt. Det har jämförts med hur man kan köpa en doktorsexamen på internet i våra dagar. Han hade redan skrivit sin doktorsavhandling i Sverige och lämnade omgående in den för bedömning. Den handlade om malaria, men enligt Linné förorsakas malaria av lerpartiklar, vilka täpper till kroppens porer så man får feber och blir sjuk. Detta var förstås helt fel, men Linné fick sin doktorsexamen ändå.
Jungfrubenen i Visby domkyrka och domedagsfisken
Linné gjorde en känd Gotlandsresa 1741 som även publicerades i bokform. Under sitt besök i Visby en midsommarafton sökte Linné upp Vårfru-kyrkan för att titta på några märkliga benlämningar, som ansågs ha tillhört en jättekvinna. Linné hade hört ryktet och var nyfiken, men kunde efter en hastig undersökning avfärda även dem: ”Jätte-Benen, som bewa-rades i Stora Kyrkan såsom underwärk, woro wärke-ligen Hwalfiskben”, skrev han.
Ingvar Svanberg har skrivit en uppsats om benen: ”Här finns såväl äldre teologiska föreställningar som gammal folktro; de ger dessutom spännande inblickar i folkreligiösa sedvänjor”.
Benen omnämns första gången i superintendenten Hans Nielssøn StrelowsGotländska krönika (Guthilandiske Krönika) från 1633. Strelow förknippar benen med en jättekvinna vid namn Visna. Enligt hans krönika skulle hon ha deltagit som befäl i Harald Hildetands armé. Harald, som är en mytisk kunga-gestalt hos Saxo Grammaticus samt i vissa fornsagor, uppges ha varit kung av Svitjod, Danmark, Norge och Venders land. jättekvinnan skulle ha varit med vid slaget vid Bråvalla i nuvarande Östergötland och det är detta som Strelows krönika alluderar på.
Skolmannen Carl Johan Bergman berättar några år senare att fram till 1830 förvarades benen på en avsats i en pelare i södra sido-gången mitt emot predikstolen. Visna hade biträtt vid byggandet av kyrkan och efter hennes död kom kvarlevorna att förvaras där. Han skriver vidare att många »lefva ännu, som minnas huru fromma gummor, när de vandrade fram i sidogången, stannade framför dessa knotor, nego och signade sig«. Enligt traditionen var jättekvinnan Visna den första som bodde och byggde på den plats där Visby nu ligger. Man menade till och med att Visby är uppkallat efter jättejungfrun Visna.
Att placera valben i kyrkor är inte ovanligt och finns belagt från flera håll, inte bara Sverige utan i hela Europa. I många kyrkor har de setts som minnen från en forntida befolkning av jättar, en föreställning som även har stöd i Första Mosebok och Gamla testamentets apokryfer. Det fanns därför ännu under 1600-talet anledning för kyrkan att underhålla uppfattningen. Tron på jättar var fortfarande utbredd bland allmogen och de figurerade i många lokala sägner, exempelvis i samband med kyrkbyggen.
Också bland tidens vetenskapsmän var tron på ett forntida jättefolk alltjämt förhärskande. Att se stora ben som bevis för att jättar en gång i tiden befolkat jorden är en uppfattning med rötter i antiken. I åtskilliga kyrkor har sådana påstådda jätteben bevarats in i vår tid. Några av dem är lokala fynd av subfossila skelettdelar, andra har medvetet förts till kyrkan från annat håll.
Svanberg skriver i en artikeln Strandade valar och valben i Sverige (Finns HÄR):
Forskarsamhället kom redan på 1700-talet att avvisa jordfunna eller bevarade stora skelettdelar som bevis på jättar. Såväl Christopher Polhem 1712 som Emanuel Swedenborg avvisade tanken om att det skulle röra sig om jätteben, utan snarare rester av valar. Linné var ju också avvisande. Ännu 1765 utspelades en vetenskaplig debatt i Vetenskapsakademiens handlingar, där prästmannen Tiburtz Tibertius hävdade att benen utgjorde bevis på en forntida jättebefolkning. Linneanen Roland Martin, som själv deltagit i valfångst på Spetsbergen 1758, avvisade bestämt att det skulle röra sig om något annat än djurben.
Visnas ben lär ha tagits bort ur kyrkan i anslutning till en restaurering – en källa anger redan 1874 att de då var borttagna, och de förvarades därefter i högre allmänna läroverkets zoologiska samlingar. En undersökning i modern tid har visat att det rör sig om ben från en kaskelotval.
I kyrkan som linné besökte fanns även den s.k. Domedagsfisken. ”…en fisk hvars rester förvaras i Visby domkyrka o. af folktraditionen ansetts kunna bebåda domedagens ankomst”. Linné såg den i Visby domkyrka där den förvarades, och konstaterade torrt att den var de ”tämligen bedrövliga resterna av ett stort exemplar av torsk”. Det sades att när den ruttnat bort helt skulle domedagen komma. Då kan det inte vara långt kvar, ansåg Linné.
Linné skändar en grav
Linne besökte även Öland. Vid Möckleby grävde Linné ut en ättehög, dvs en forngrav. Där hittade man en stor hop ben. Linné kände sig hogad att utforska, om folket i forna tider varit längre, än de nu äro, precis som Olof Rudbeck före honom (Se vårt Atlantisavsnitt). Efter flera mätningar ansåg han sig kunna påstå, att människan, af hvilka dessa ben voro, ofelbart varit inemot fyra alnar lång. Det blir alltså 2,4 meter. Precis som jätteben Olof Rudbeck hävdade att han hittat, är dessa nu tyvärr försvunna.
Linné och troglodyterna
I andra delen av Dolda Faktas Carl von Linnéföljetong fokuserar vi på när Linné var helt ute och cyklade. En mörk historia med inslag av försök till barnhandel, tvivelaktiga källor och problematiska rasteorier, då Linné försökte bevisa existensen av människosläktingen Troglodyten.
Linné uppfann begreppet Homo Sapiens men trodde även att det fanns en människoart som han kallade Homo Troglodytes eller Homo Nocturnes. Han skrev om denna art i den 10:e utgåvan av Systema naturae (Läs utdraget HÄR) och även i en avhandling som hette Menniskans cousiner eller de Anthropomorpha. Handskriften av denna kan man hitta HÄR.
Här är några utdrag:
Troglodyt eller mörksens barn, som gjöra dag till natt och natt till dag, tycks vara våra närmsta släktingar. Dessa hafwa warit alt ifrån PLINI och de äldste tider til namnet bekante och bo i Etiopien samt på Java och Amboina, ternataiske öarna etc, mäst i jordkulor. De är föga större än en gosse på 9 år, helt snövita och aldrig solbrända, eftersom de endast äflas om natten. De går helt raka som vi, håret på huvudet är kort och knorligt såsom på Morian, men helt hwitt. ögonen är trinda med orangefärgad ögonsten och ögonring, övre ögonlocket ligger något utöver det undre, så de ser något vindögda ut och tittar på sidan, men under ögonlocket ligger en pärlfärgad skygghinna såsom på björnar ugglor och andra som vistas ute om natten. […]
De ligger i sina grottor på dagen och “ser föga”, på natten ser de bra. Då stjäl de vad de behöver från människorna, därför utrotar människorna dem när de träffar på dem. De har ett eget språk, som de uttalar med ett väsande i halsen, så det är svårt att lära sig för en männicka. de kan lära sig säga ja och nej på människospråk. Vissa författare hävdar att de själva har berättat, att de förut härskade över världen och blivit bortkörda av människorna, de väntar därför på att återigen få härska över världen. […]
Linné fortsätter:
På många ställen i ostindien har de varit upptagna i hus, och använts som barn till att utföra lätta ärenden, som att springa efter vatten, bära tallrikar till och från bordet. Nils Mattsson Kiöping berättar att han såg en sådan på Amboina, som hans skeppare fick, och denna kunde först inte äta kokad mat, ej heller se om dagen, och gå han gick steg helt högt upp med fötterna, ty han hade icke haft något jämt golv att gå på i steniga marken. Den namnkunnige RUMPHIUS ska på amboina i 8 år haft en sådan i sitt hus, men vi beklagar att hans verk om djuren är bortkommit.
Mannen som nämns är Georg Everh Rumph som var holländsk guvernör på Amboina, men tyvärr hade hans verk om troglodyterna försvunnit.
Linné avslutar sin avhandling med att beklaga sig över att människan inte vill kännas vid troglodyterna som sin närmaste släkting. Linné tycker att en filosof borde få samtala några dagar med en troglodyt för att ta reda på hur intelligenta de är. Sedan avslutar han tyvärr även uppsatsen med att fundera över om ”hottentotterna” (Linnés formulering) tillkommit då någon kvinna blandat sig med en troglodyt. Även Linnés lärljunge Fabricus byggde vidare på det spåret och kom fram till att Afrikanerna kommit till genom vita kvinnors beblandning med antropomoida apor.
Linné skriver vidare om den franska fysikern och zoologen Reaumur som lyckats parat en höna och en kanin. Hönan ska sedan lagt ägg som kläcktes och innehållit en kyckling som hade kaninpäls istället för fjädrar. Linné skrev även att ur detta experiment skulle man kunna dra fruktansvärda slutsatser, man skulle t.ex. kunna tro att ”morerna” hade ett ganska besynnerligt ursprung, men tillägger Linné, han vill inte tro på en sån hemsk teori. Det är oklart varför han tog upp just morerna i detta sammanhang, och här kommer Linné och hans lärljunge skrämmande nära ideér som inte hade varit främmande för en annan person vi tog upp i vårt Atlantisavsnitt: Lanz von Liebenfels.
Reaumurs verk som Linné läst, var ett stort arbete om kläckning och uppfödning av fåglar på konstlad väg. Han berättade om en kanin som ivrigt försökte kopulera med en höna. Remauer skrev att man kanske ur äggen skulle få kycklingar med hår eller kaniner med fjädrar, men “dessa förhoppningar slogo naturligtvis slint”. Han påstod alltså aldrig att det kläcktes några kycklingar, det var Linné som hade läst fel. Här är Reamurs verk om kläckning från 1750:
Linnés hade fler källor till sina teorier om troglodyter. T.ex. hänvisar han till den antike författaren Plinius den äldre, som skrev att de levde i det inre Afrika, bodde i hålor, livnärde sig på ormkött och hade en väsande röst. Detta skrev han om i sin Naturalis historia. Troglodyterna är även nämnda i antika källor av Herodotus, Strabo, Diororus mfl.
Vi pratar även om Nils Matsson Kiöping, (cirka 1621-1680), svensk reseskildrare. Nils Mattsson Kiöpings reseskildring som Linné använde som källa berättar t.ex. följande om troglodyterna:
Här fin[n]es så wäl som på Amboina (Nuvarande ön Ambon i indonesien) ett vnderligit slags Folck/ hwilka blifwa kallade Kakurlacko/ thesse hållas och vthrotas såsom Ohyra ehwar Inwånarena träffa them. The äro sniöhwijta/ både till Hull och Håår/ ehuruwäl Inwånarena äro swarta/ och hålla sigh vthi hemblige Jordekulor om Dagarna/ ther ingen kan finna them vthan stoor mödho.
I en fotnot till Menniskans cousiner anger Linné ett tal hållet av Olof von Dalin i Kungliga Svenska Vetenskapsakademien 1749,som källa. Det löd:
Mitt i africa bo et slags maurer, hel vita, med hår av samma färg, knorliga som ull, långa örgon, hängande ögonlock och runda ögon, vilkas iris är rosenfärgad men ögonstenen aurora, omgifven av en gul hinna, varigenom ljusetkommer. De se alltid under musk på sidan, åt höger och vänster på en gång, dock bättre i tussmörkret än i klar dag, liksom födde till att bo i kulor, de äro små till växten och lefta föga över 25 år, de tala och tänka, de äro högdragne, som andra människor, inbilla sig vara det ädlaste folket, för vilket världen är skapad, och att en gång deras tid kommer, att regera över andra.
Dalin använder sig i detta tal fritt, och utan att ange källa, av Voltaires beskrivning av en liten albino-afrikan, som visades i paris 1744. Det är därifrån Linné ovetandes har hämtat uppgifterna om ögonens utseende och andra detaljer. Voltaire skrev att dessa människor bodde i Kongo och inte lever mer än 25 år. Det var också Voltaire som skrev att albinos trodde att de förut härskat över världen, men detta verkar bara ha varit satir.
Linné försöker köpa ett barn
Linné skrev vidare i Systema Naturae att fullkomligare underrättelse om troglodyterna väntades från England. I februari 1758 fick Linné via ombud ett brev från en svensk elev på studieresa, Per Bierchen. han berättade att en levande troglodyt visades upp i London. Det berättades om en tioårig (enligt annan uppgift 14-årig) helvit flicka från Jamaica med ”negroida drag”, ljusgula ögon vridna i en konstig ställning liksom på en vindögd, vilka inte tålde dagsljuset, utan såg bättre i mörker.
Linné blev eld och lågor och ville veta mer. Han uppmanade Bierchén att undersöka särskilt könsorganet, blygdläpparna och klitoris, om hon talade ”i halsen”, om ögat har blinkhinna, om stortån är längre än hos Homo sapien, om svanskotan är större liksom skinkorna, och att ”undersöka förnuftets fullkomlighet”. Bierchén blev lovad ledamotskap i vetenskapssocieten mot en beskrivning, och Linné bad även om pris om ägaren ville sälja honom detta barn.
Linné skrev även till John Ellis och Peter Collinson, medlemmar av Royal Society, den brittiska vetenskapsakademin. Bierchén återkom tyvärr med nedslående besked. Han hade träffat flickan två gånger och jämfört med Linnés beskrivning av troglodyten men inte kunnat bekräfta denna. Bierchen beklagade även att vakterskan, som visar henne, ville eij tillåta mig at se henne afklädd, ehuru jag böd henne hederlig vedergällning.
Dessa brev och flera andra vi pratat om finns tillgängliga HÄR.
Ungefär samtidigt gav även Ellis besked till Linné som också var negativt. Linné lät sig dock inte nedslås utan skrev sin avhandling Antropomorpha/människans kusiner ändå.
Linné vände sig sedan till den svenska kungen och bad om hjälp att fånga en troglodyt i sin naturliga miljö. 1764 skickade han en beskrivning av troglodyten till Claes Grill, en av direktörerna i Svenska Ostindiska Kompaniet. Grill bekräftade för Linné att styrelsen i göteborg hade instruerat alla superkargörer att leta efter varelsen. Troglodytjakten finns omnämnd i svensk korrepsondens från Kanton runt den här tiden, men man lyckades inte köpa en enda troglodyt och projektet övergavs.
Carl Gustaf Ekberg, var klart skeptisk. Han hade sökt i litteraturen men inte hittat något stöd för troglodytens existens och inte heller hört talas om någon ap-art med dessa egenskaper. Enligt flera författare lät Linné sig luras av rena skepparhistorier. Nuförtiden anser man att Linnés källa till troglodyterna var dels historier om albinos, dels förvirrade uppgifter om ”de högre aporna”, som man inte visste så mycket om i västvärlden på den här tiden. Linné själv hade sagt i ett annat sammanhang att en person som rapporterade något sensationellt var värt mer än 100 personer som inte hade sett något. Kanske är det en förklaring.
Enligt forskaren Gunnar Broberg kan man se Linnés troglodyt som en projicering av barndomens föreställningar om ett trollfolk i det lantliga Småland där han växte upp. Trollen uppfattades i Linnés hemtrakter som små, ungefär som halvvuxna barn, och med gnällig röst. De sades bo under jorden i backarna och bergen och visade sig bara när det var mulet och regnigt. Vissa sa att de inte tålde solen som fick dem att spricka. Gunnar Broberg påpekar att i mitten av 1800-talet lanserade Gunnar Olof Hylthén Cavallius i sitt stora verk Wärend och virdarne, en allvarligt menad teori om att trollen, eller det folk som kallades så, var sveriges tidigare innevånare av en annan ras, som dragit sig tillbaka till skogarna, en parallell till troglodytens påstådda forna välde och hopp om kommande makt. Wärend och virdarne finns tillgänglig HÄR.
Denna teori hade även lanserats i slutet av 1700-talet av Uppsalaprofessorn Jakob Fredrik Neikter i sin avhandling om den urgamla trollnationen, detta var dock också efter Linnés tid. Han ansåg även att “troglodyt” och “troll” hörde ihop språkligt.
Bonusmaterial
Tore Lund skrev en artikel i Veritas 2007 om Viktor Rydbergs kopplingar till teosofin. Där tar han upp ett dokument med titeln Möten inför grundandet av Svenska teosofiska samfundet, okt 1888, där Viktor Rydberg inte bara är värd och initiativtagare för mötet i sitt hem i Djursholm, utan hävdar att han finner rörelsen märklig men banbrytande och beklagar att han inte själv kan ställa sig i spetsen för den, men att lovar att i böcker och dikter förfäkta samma ideer, utan att nämna teosoferna.
Tyvärr visar det sig att Rydberg både hade stark ovilja mot så kallad hokus pokus och hade ett “skeptiskt intellekt”, vilket avspeglar sig i hans första kända uttalanden om teosofin från samma tid protokollet ska vara från. En annan sak är att Rydberg inte flyttade till Djursholm förrän senare, och att vissa tror att dokumentet är skrivet långt efter 1888 för att man ville använda Rydberg som reklam för teosofiska rörelsen.
Tore Lunds artikel Rydberg och teosoferna kan man läsa HÄR.
I vårt första avsnitt om teosofins grundare Madame Blavatskys mysteriska ungdom beger vi oss på resande fot genom Ryssland och Europa, rider kossackhäst på den Kirghizka stäppen, lär känna kalmuckbuddister och tartarnomader samt mängder av mystiska prinsar, uppstigna mästare och frimurare.
År 1875 startades det Teosofiska sällskapet i New York av Henry Steel Olcott, William Quan Judge och deras andlige ledare Helena Blavatsky. Detta har beskrivits som startskottet på det vi idag känner som modern andlighet, New Age och västvärldens fascination för indisk religion och filosofi, karma, yoga och reinkarnation etc., men även som ett vansinnespåfund av en ökänd lögnerska och bluffmakerska. Blavatsky har under sin levnad och eftermäle varit en omtvistad person, som är svår att få grepp om, samtidigt menar fortfarande vissa att hon tillsammans med t.ex. Marx, Nietszche och Freud borde räknas till skaparna av 1900-talet och dess idé- och tankevärld.
Det teosofiska sällskapet hade som mål att undersöka den uråldriga kunskap man menade att alla religioner är komna ur. Man ville skapa ett universellt icke-diskriminerande brödraskap som lyfte fram det viktiga i det andliga i motsats mot den rationella vetenskapen, och även utforskade människans latenta psykiska krafter. Detta gjorde man med vägledning av en grupp odödliga mästare som nått visdom, och odödliga verkar på jorden och som sades vara i direkt kontakt med Blavatsky själv. De var ett slags avatarer bland vilka t.ex Platon, Jesus, Appolonius av Tyana, Lao Tzu, Budda, Zarathurstra, Konfucius, Greven av Saint-Germain och Cagliostro ingått. Idag kanske detta låter väl fantastiskt, men i 1800-talets spiritistiska kretsar tog många den excentriske och karismatiske Blavatsky på stort allvar, och denna rörelse sågs som en viktig motkraft mot den förhärskande vetenskapliga diskursen som inte sällan hånade de som blickade bortom det materiella.
En komplett sanningsenlig biografi över Blavatsky kommer antagligen aldrig kunna skrivas. Det sägs att det är först när hon är 42 gammal och anländer till New York, som det finns kontinuerlig information och dokumentation om hennes liv. Allt fram tills dess är alltså på många sätt dold fakta, så det är förstås denna period detta avsnitt ska handla om, alltså 1831-1873.
Huvudkällan till detta avsnitt är boken Madame Blavatsky: The Mother of Modern Spirituality (2012), av Gary Lachman. Lachman, även känd som trummis i Blondie, tolkar hennes liv och gärning mer välvilligt och har trots Blavatskys inställning till det förflutna genom otaliga biografier och källor lappat ihop berättelsen om hennes mystiska ungdom. Vi har även läst Peter Washingtons bok Madame Blavatskys Baboon (1993), är mer skeptisk till hennes liv och gärning och tar bara upp ungdomen kort.
Det svåra med Blavatsky, vilket de flesta av hennes biografer tagit upp är att hon är en sådan motsägelsefull person. Hon pratade gärna om sig själv och sitt liv, men ska sällan ha sagt exakt samma sak två gånger. Vissa ska t.om. menat att det verkar som hon gjort en “medveten ansträngning att uppfattas som otrovärdig och misstänkt och därför göra biografier omöjliga.”, skriver Lachman.
För sin första biograf, teosofen och journalisten Alfred P. Sinnett ska hon berättat att:
Från 17 till 40, ansträngde jag mig under mina resor att borsta bort alla spår efter mig själv vart jag än reste, jag lät aldrig folk veta var jag var eller vad jag gjorde…Inte ens till mina bästa vänner har jag gett mer än fragment och ytliga vittnesbörder av mina resor och inte heller tänker jag belöna någons nyfikenhet, särskilt inte till mina fiender.
Sinnett som periodvis stod Blavatsky mycket nära och verkar velat tro på allt hon sade, skrev även en biografi om henne som heter Incidents in the life of Blavatsky (1886). Den kan man läsa här:
Sinnett brevväxlade mycket med Blavatsky och deras brev finns att läsa genom Teosofiska sällskapets internationella högkvarter i Kaliforniens hemsida:
Detta är stundtals mycket underhållande, men även ganska förvirrande läsning där Blavatsky skriver om de meddelande hon får av sina mästare och deras planer, men även klagar mycket över sin bristande hälsa och alla hennes otaliga fiender.
Hon skrev i sitt mastodontverk The Secret doctrine (1895) att:
En enda tanke om det förflutna som du lämnat efter dig kommer dra ned dig och du måste då börja klättra upp igen. Döda i dig själv alla minnen av gågna upplevelser. Titta inte bakåt ty då är du förlorad.
Som författare producerade hon under sitt liv oändliga mängder text. Olcott har berättat hur det gick till när hon skrev. Manusskript kunde plötsligt dyka upp som ur intet. Efter en natts sömn kunde hon komma till sitt arbetsrum och finna 30 nyskrivna sidor på sitt arbetsbord. I andra stunder tog mästarna över hennes kropp, Olcott ska bevittnat hur hennes handstil plötsligt förändrats mitt i skrivandet. Hennes första stora verk Isis unveiled ska vara ca en halv miljon ord, 1500 sidor. Hon ska även haft tillgång till ett astralt publikt bibliotek. Olcott kunde ibland se henne stirra ut i intet, vilket då betydde att hon sökte citat och källor på det astral planet, vilket kan förklara alla de citat i hennes verk som visats sig omöjliga att källbelägga i kända texter. Både The Secret Doctrine och Isis Unveiled finns tillgängliga online:
Barndomen
Helena Petrovna von Hahn föddes 12:e augusti 1831 i Ekaterinoslav (numera Dnipropetrovsk i Ukraina som då tillhörde Ryssland). Hennes mamma hette Helena Andreyevna von Hahn och var författare, översättare och kvinnosakskvinna. Hennes pappa Peter von Hahn var kapten i kungliga hästartilleriet och kom från tysk adelssläkt.
Barndomen var i konstant rörelse från militärstäder och läger över halva Ryssland pga. pappans yrke. Resandet ledde dem också till kulturstaden St. Petersburg vilket var fantastiskt för modern. Här kunde hon delta i kulturlivet och hitta böcker att läsa. Hon översatte här Edward Bulwer-Lytton för en litteraturtidning, en person som senare skulle influera Blavatsky, (och senare dessvärre även de esoteriska nazisterna) enormt mycket. Edward Bulwer-Lyttons bok The Coming Race (1871), sedermera i ny upplaga under titeln Vril: The Power of the Coming Race behandlar en underjordisk människoliknande art som får mentala och fysiska krafter av en energivätska som heter ”Vril”. Den kan man läsa här:
Fadern blev skickad till Ukraina efter en tid vilket ledde till föräldrarnas separation då modern vägrade lämna St. Petersburg. Istället reste familjen till Astrakhan vid Kaspiska havet då morfadern blivit utsedd till förvaltare för en nomadisk Kalmuck-Buddistisk stam där. Här stannade de ett år och här fick Blavatsky sin första kontakt med buddismen vid ca 6 års ålder, då de träffade Kalmuckledaren prins Tumen som spenderade dagarna i bön. Blavatsky ska ha sagt att hennes intresse för Tibet också började vid denna tid i närkontakt med färgerna, bilderna, rökelserna och bönerna från kalmuckerna.
Trots moderns hälsa reste de vidare och bodde tex i Poltava, men bosatte sig till slut i Odessa där det fanns välgörande mineralbad. När Blavatsky var 11 år, 1842 dog modern i tuberkulos.
Barnen skickades till Saratov, en stad vid Volga för att bo med morföräldrarna då morfadern hade ett tidsbundet uppdrag där. Nu börjar vi få en bild av Blavatskys karaktär och personlighet skriver Lachman. Systern har skrivit att hon hade en distinkt dualistisk natur. En sida var busig, stridslysten och obstinat, medan en annan var mystisk och metafysisk. Hennes moster berättar att hon från en tidig ålder kände sympati med lägre klasser och föredrog att umgås med tjänarnas barn, ofta blev hon vän med gatubarn. Hon var även uppslukad av böcker och hade en otrolig förmåga att fantisera och säga vad hon tyckte om folk väldigt direkt och skamlöst. Ett karaktärsdrag som följde henne livet ut.
Enligt mostern var morföräldrarnas hus gammalt och enormt, fyllt av underjordiska tunnlar, länge sedan övergivna passager och torn, och mängder av konstiga hörn och skrymslen. Det påminde om en ruin av ett medeltida slott och det sades också att en tidigare ägare skulle spärrat in olydiga tjänare i källaren. Blavatsky var dock aldrig rädd och brukade springa omkring och gömma sig för sina lärare. Man kunde även hitta henne i källaren, gåendes som i sömnen pratandes eller lekandes med osynliga personer, som hon kallade för “puckelryggar”. Hon berättade ofta spökhistorier för de andra barnen och skrämde både upp dem och sig själv. Hon gillade att hitta på otroliga berättelser om sitt eget liv och sig själv, och ska även ha haft underliga förmågor, t.ex. kunde hon söva duvor genom “Salomonsk visdom”. Hon hade också en sällsam förmåga att kunna berätta livshistorier av föremål som stenar och multnande plankor och glömde bort sig själv i visioner av ett dunkelt uråldrigt förflutet.
Här fick hon även utbildning i det mystiska av hennes tjänare Baranig Bouyak. En åldrad helare, biodlare, siare och möjligtvis magiker. Han ska ha känt till de ockulta egenskaperna hos växter och även kunna binas språk.
En andra kontakt med den mystiska östern fick hon på ett sommarläger hos Kalmuckbuddisterna hon tidigare träffat i Astrakhan. Hon blev återigen välkomnad av prinsen. I Ukraina hade hon lärt sig rida kossackhäst och nu red hon över den Kirghizkasteppen, en enorm platt stäpp som ledde hela vägen till Tibet. Här träffade hon tartar-nomader och lärde sig till slut tillräckligt med tibetanska för att lära sig ännu mer om deras liv och tro.
Under denna tid började hon uppleva fler underliga saker. Hon pratade om en beskyddare som hon såg i sina drömmar. Till Sinnett skrev hon senare att när hon träffade denna beskyddare många år senare förstod hon genast att det var samma man. Det kändes som de känt varandra hela livet. Detta var första kontakten med Blavatskys så kallade Mästare.
Vid ett tillfälle när hon red sin kosackhäst i galopp över steppen fastnade hon med foten och slängdes av hästen mot en säker död. Dock var det som att en osynlig kraft höll upp hennes huvud tills hästen kunde stoppas. Hon sa senare att det var en lång indisk man klädd i linne som hade räddat henne, samma man som hon mött i sina drömmar. Efter detta började hon på allvar söka mening i livets mysterier.
Man vet inte riktigt var hon var i 13-14 års ålder. Olcott menar att hon med fadern reste till London och Bath 1844-45 och där uppträdde med Clara Schumann, Robert Schumanns hustru och fick pianolektioner. Andra menar att hon fantiserat ihop detta för att kompensera för hennes fars brist på intresse för henne, eller att hon tog fel på år.
Prins PavelVasilyevitch Dolgorouki
En stor hjälp med hennes sökande var hennes gammelmorfar Prins Pavel Vasilyevitch Dolgorouki. Han ska haft ett underligt bibliotek som innehöll hundratals böcker i ämnen som alkemi, magi och andra ockulta vetenskaper. Dessa ska hon förkovrat sig och läst med stort intresse innan hon var ens 15 år. Hon skröt att efter ett tag hade varken Paracelcus, Kunrath eller Agrippa nåt att lära henne.
Gammelmorfadern ska ha varit militär under Katarina den store och sedan blivit invigd i Rosenkreuziskt frimureri i slutet av 1770-talet. Vissa ansåg att de hemliga mästare som stod bakom detta sällskap sedan reste till Tibet, och kanske läste Blavatsky sådana tankar och påverkades. Den som vill friska upp sitt minne om Rosenkreuzarna kan läsa deras omtvistade manifest från 1616 här:
Prins Pavel ska ha varit med i The Rite of Strict Oservance, bildat i Tyskland på 1750-talet av Baron Karl Gottlieb von Hund. Sällskapet fick sitt namn pga av dess lydnad inför vad Hund kallade “okända mästare”. Dessa skulle varit högrankade hemliga mästare av en extrem esoterisk frimurarrörelse som von Hund hävdade hade rötter i korstågens Tempelriddare.
Poke Runyon menar att Blavatsky blev medlem av sällskapet i 20 årsåldern. Historien om hur hon genomgick en rit där hon skenavrättades, fick spendera flera nätter med ett skelett, för att sedan återuppstå som tjänare till de okända mästarna kan man lyssna på här:
De okända mästare kan man spåra till de ryska frimurarna genom Nikolai Novikov, ofta känd som Rysslands första journalist, men även fritänkare, författare och satirist. Prins Pavel ska ha gått med i hans Lodge Latone som möjligtvis även tillhörde det hemliga Harmonia Lodge vars mål ska varit att inre perfektion och förenande av alla frimurare. Denna grupp ska ha bestått av bara 8-9 medlemmar kända som ”Bröder av den inre ordern”, och de svor också lydnad till okända ledare. Dessa var i sin tur ledare av andra ordnar i Egypten, Cypern, Palestina, Mexico, Italien. Persien, Tyskland och England.
Källa till detta är artikelnThe Rosy Cross In Russia, som publicerades i The Theosophical Review’s augustinummer 1906. Den kan man läsa HÄR genom IAPSOP. Här finns även fler nummer av Thesophical Review och även Blavatskys tidskrift Lucifer samt mängder av andra spännande spiritistiska och ockultistiska tidsskrifter bevarade i digitalt format.
Denna anger även en annan källa från 1784, året då den Bavariska regeringen förbjöd hemliga sällskap, där det står att sanna frimurare kommer uppstå igen i Tibet. Blavatsky skriver också i den hemliga doktrinen om mängder av dokument i St Petersburgs kejserliga bibliotek som visar på att många ryska frimurare begav sig till Tibet “in search of knowledge and initiation in the unknown crypts of Central Asia”. Vi väntar fortfarande ivrigt på att de ryska biblioteken ska digitalisera alla hemliga dokument som det sägs att de förvärvat genom tiderna.
Vi pratar även om att Blavatsky i en fotnot till Isis Unveiled nämner ett manuskript hennes gammelmorfar fått av Saint-Germain som ska förutspått i detalj hur Europas karta skulle ändras från franska revolutionen och framåt. Olcott ska senare hävdat att den senare kom i Blavatskys moster Nadya Fadeyevs ägo.
Giftemålet
Familjen spenderade ett år hos en annan moster, och sedan flyttade de till Tbilisi. Blavatsky var nu 16 år och hävdade att hon sedan 14-års ålder levde i astralvärlden om nätterna. Madame Yermolov, fru till gövernören av Tbilisi har vittnat om att den unga Blavatsky var en intelligent, rolig och förtjusande ung dam, men efter att hon blev mer insyltad i gammelfarfaderns kunskap slutade hon gå på fest och socialisera.
Hon började umgås med Prins Alexander Golitsyn, en frekvent besökare av hennes hem vars farfar var frimurare, mystiker och magiker. En av många frimurare och Swedenborgare kring tsar Alexander den I. Prinsen ska ha varit viktigt för att få Blavatsky att prioritera den andliga vägen. Man vet tyvärr inte mycket mer om honom då han kort därefter försvann men man tror att de hade en romans.
Istället för att rymma med mystikerprinsen gifte hon sig 17-år gammal med 40-åriga guvernören Nikifor Blavatsky. Enligt en historia gjorde hon detta bara för att reta sin guvernöressa. En annan historia berättar att familjen fick reda på planer att rymma med mystikerprinsen och därför ordnade detta äktenskap för att rädda hennes heder. Blavatsky själv menar dock att Nikifor var en av få som förstod hennes passioner och ideér. Han ska ofta pratat med henne om Erivanska trollkarlar och den mystiska vetenskapen hos perser och kurder, och hon ville använda honom som en inkörsport till detta.
Hon fick dock andra tankar om bröllopet och försökte få det avblåst och rymde till slut. Hon återvände dock och tänkte att om hon gifte sig skulle åtminstone hennes egen familj förlora kontrollen över henne, och när prästen sa ”Du ska ära och lyda din make”, ska hon muttrat: “Det ska jag verkligen inte!” för att sedan försöka fly med en kurdisk ryttare. På vägen till sin smekmånad i Daichichag konspirerade hon med ryttaren att han skulle rida henne till den kurdiska gränsen, men han avslöjade det hela för maken, och efter det sattes hon under sträng bevakning.
Under de kommande tre månaderna försökte maken ta ut sin äktenskapliga rätt men Blavatsky vägrade. Det ledde till våldsamma bråk där Blavatsky till slut ska slagit sönder en ljusstake mot hans huvud. Blavatsky ska faktiskt aldrig, enligt sig själv, haft sex med någon. Hon ska senare i livet även besökt en gynekolog som undersökte henne och bevisade att hon var oskuld. Aldrig har det existerat en fysiskt sätt kallare kvinna än mig. Jag hade ett ständigt vulkanutbrott i min hjärna och en glaciär vid bergets fot, skrev hon senare.
Boendes i palatset i Sardar, ett hem för territoriets tidigare turkiska härskare, med utsikt över berget Ararat planerade hon ännu en flykt. Till slut tog Nikifor ner garden och Blavatsky flydde till Tiblisi ensam, där hon svor att hon hellre skulle dö än att återvända. Familjen beslöt att skicka henne till fadern i St Petersburg, men återigen hade Blavatsky andra planer. De skulle mötas i Odessa, men på vägen dit missade hon med flit ångbåten över svarta havet från Poti och övertalade en engelsk kapten att ta hennemot Istanbul. På ön Kerch i Azof-havet gick hon med tjänarna iland för att fortsätta till Odessa, men seglade vidare om natten utklädd till kabinpojke för att inte bli tagen av hamnpolisen. Tyvärr hamnade hon i bråk med kaptenen och när de kommit till Bosporen flydde hon iland med en fiskebåt.
Bonus:
I detta avsnitt pratade vi även om olika antika greker som dött på lustiga vis. Det var:
Herakleitos, den gråtande filosofen begravde sig i kodynga för att bota sin vattusot men dog då han krossades av dyngas tyngd. En annan källa säger att efter att smetat in sig i kodynga lade han sig i solen varpå solen gjorde att den stelnade så han inte kunde röra sig, sedan kom en grupp vilda hundar och åt upp honom.
Empedokles hoppade ner i en vulkan på grund av hybris. Han trodde nämligen han var en odödlig gud, efter att ha räddat en by från torka.
Diogenes dog antingen med vilja genom att hålla andan eller så fick han kolik genom att äta en rå bläckfisk. Alternativt dog han då han matade vilda hundar me bläckfisken och de bet ihjäl honom istället.
Krysippos dog av skratt när han såg en åsna som åt ett fikon
Anaxarkus som krossades i en enorm mortel efter att han retat upp en kung.
Aiskylos dog när en örn misstog hans skalliga huvud för en sten och släppte en sköldpadda på det.
I del 2 om Madame Blavatsky’s ungdomföljer vi henne under de turbulenta reseåren då hon reser till ungefär alla länder som finns, startar flera misslyckade spiritistiska sällskap, är med om olika skeppsbrott, strider mot de franska påvliga armeerna på Garibaldis sida, leder Serbiens kungliga kör, startar en articifiell blomfabrik, kastas av ännu fler hästar samt får superkrafter i en hemlig mysterieskola i Tibet. Vi spekulerar också i Ny demokratis möjliga teosofiska kopplingar, Agartha m.m.
Lachman jämför den period som började när Blavatsky flydde till Istanbul med romaner av Alexander Dumas och Jules Verne. Blavatskys resor under de nästkommande nio åren skulle nog imponera även på deras äventyrskaraktärer. Hon fick ibland pengar skickade till sig av sin far, men utom honom visste ingen i familjen var hon var eller gjorde. Det finns dock flera vittnesmål om hennes liv.
På resande fot
I Istanbul hävdade hennes kusin Greve Witte i sina memoarer att hon blev en cirkusryttare. Folk har även spekulerat i att hennes celibat kommer sig av en skada hon fått av att rida barbacka på cirkus görandes konster på hästrygg. Det finns dock inga bevis för något av detta, skriver Lachman.
I Istanbul möter hon Grevinnan Kisslev som hon kände sedan tidigare. Hon tog henne under sina vingar och tillsammans ska de ha rest till Egypten, Grekland och Östeuropa, Blavatsky klädd på grevinnans preferens som en manlig gentlemannastudent. Även i Indien ska hon klätt sig som en man. Spekulationer pga. detta har lett till misstankar om att hon var lesbisk eller transperson. Aleistar Crowley var ett ursprung till sådana rykten, men han hävdade även samtidigt att Blavatsky var Jack the Ripper, (vilket dock visat sig bara vara ett skämt).
Hon har själv skrivit om vad hon gjorde i Istanbuli två artiklar publicerade i New York-tidningen The Sun 1876. Hon träffade en sufimystiker som lärde henne att genom klairvojans hitta en försvunnen hund. En dag på vägen hem stötte hon på den tillsynes döda kroppen av den italiensk-ungerska operasångaren Agardi Metrovitch som hade blivit knivhuggen av ett gäng maltesiska/korsikanska skurkar i tjänst hos jesuiter. Blavatsky ställde sig och bevakade honom med sin pistol tills det kunde ordnas så att han togs till ett grekiskt hotel där han kunde behandlas. Hon räddade antagligen hans liv och de blev vänner, och möjligtvis älskare (Enligt vissa källor ska hon skickat ett brev till sin far och berättat att de gift sig), tills hans död 1872 i Ramleh då han enligt Blavatsky blev förgiftad i Alexandria, också av maltesiska skurkar (I en alternativ version omkom han i ett exploderande skepp på väg till Kairo). Läkare sa dock det var tyfus som var orsaken, enligt Lachman.
Deras vägar delas och de möts igen i Tiblisi där Blavatsky kort återförenats med sin första man Nikifor, Metrovitch sjunger på operan men skandaler tvingar dem att fly till Kiev, varifrån de också måste fly pga. olämpliga dikter Blavatsky skrivit om sin vän Prins Dondoukov-Kosakov som var stadsguvernörgeneral. De dyker sedan upp i Odessa där Blavatsky ger seanser och gör ett försök att arbeta med en artificiell blomfabrik samt ger sig in i bläckbranschen.
Enligt vissa källor ska de ha rest med ett skyddsbarn, Yuri. som dog 1867 bara fem år gammal. Metrowitch ska ha gett tillåtelse att barnet kunde begravas med hans efternamn. Vissa säger att Yuri var Blavatskys kärleksbarn ihop med den estniska baronen Meyendorff. Blavatsky hävdade dock att det var Meyendorfs utomäktenskapliga barn han fått med hennes svägerska. Då ingen av dem velat ha det ska hon adopterat det under den korta återföreningen med Nikifor (beroende på källorna antingen några dar eller år). Ett pass som tillhört Blavatsky ska nämna “infant Ward” Yuri. Biografen Marion Meade menar dock att barnet var Blavatskys och Metrovichs. Om detta skriver hon i boken Madame Blavatsky: The Woman Behind the Myth (1980). Den går delvis att läsa HÄR.
Blavatsky reste sedan till Egypten. I Kairo runt 1850 mötte hon dels den amerikanska mystikern och äventyraren Albert Rawson samt en koptisk egyptisk magiker, Paulos Metamon. Metamon visade dem sitt ockulta bibliotek, mot en summa pengar och vissa spekulerar i att Metamon var pådrivande för Blavatskys försök att skapa ett första spiritistiskt sällskap i Kairo vilket dock misslyckades.
Efter det bar det vidare till Paris, där hon ska “förundrat” de franska frimurarna. Sedan reste hon till England där hon under det stora världsutställningen 1851 mötte Mäster Morya i egen hög person. Det finns flera versioner av hur det gick till:
I den första versionen berättad till Sinnet, ser hon en lång indier i en folkmassa, som säger åt henne att möta henne i Hyde Park. Han ska ha varit i London som en del av ambassaden i Nepal.
I den andra versionen berättad till Charles Leadbeater ska hon träffat honom i Hyde park med ett följe av indiska prinsar.
I en tredje version i ett brev till prins Dondoukov-Korsakov säger hon dock att mästaren räddade henne när hon i ett depressivt anfall höll på att kasta sig i Thames från Waterloo-bron.
I en fjärde version som hittats i en gammal anteckningsbok skickad till svensken Grevinnan Constance Wachtmeister från hennes moster, säger Blavatsky att mötet skedde i Ramsgate, en engelsk strandstad och semesterort, på hennes 20-årsdag, men detta dementerade hon senare.
Constance Wachtmeister skrev en bok om sina möten med Helena Blavatsky. Den heter Reminiscences of H. P. Blavatsky and ”The Secret Doctrine” (1893) och finns tillgänglig (tillsammans med mycket annat Blavatskyrelaterat) genom hemsidan blavatskyarchives.org HÄR. Den finns också på svenska på följande bibliotek. Vi hoppas kunna återkomma till Constance Wachtmeister i framtida avsnitt.
Vid mötet skickade mästaren Morya Blavatsky på ett uppdrag som skulle kräva att hon spenderade tre år i Tibet för att förbereda sig. Detta kunde hon inte neka till, men hon tog inte den närmaste vägen till Tibet utan begav sig först till Amerika finansierad av ett arv hon nyligen fått. Hon hamnade i Kanada där hon försökte få urinvånare att berätta sina medicinmäns hemliga kunskaper för henne. Det slutade dock med att de istället stal hennes skor. Hon fortsatte för att studera Mormonerna i Illinois men ändrade sina planer då mormonernas stad precis attackerats av en arg mobb. Hon begav sig till New Orleans för att studera Voodoo, men mästar Morya varnade henne i en dröm för denna mörka magi och hon åkte istället mot Sydamerika. Hon studerade Inkatempel och ruiner och fick för sig hon hittat platsen för en hemlig skatt begravd av en Inkadrottning, av oklara anledningar lyckades hon dock inte hitta den.
I Indien och Tibet
Efter detta begav hon sig mot Indien. Hon ska sedan stannat i Indien i 2 år. Mästar Morya skickade henne ständigt brev med olika anvisningar. 1853 gjorde hon sitt första försök att ta sig in i Tibet. Det finns många oklarheter med denna resa, och det sägs att hon lämnade Indien med skeppet Gwalior, som förliste. Sedan begav hon sig till England där hon mottogs som en fiende pga det pågående Krim-kriget. Hon ska sedan varit kvar i England en tid som konsertmusiker och medlem av Londons filharmoniska sällskap. Här mötte hon återigen mästaren Morya tillsammans med Dalip Singh, den nyligen avsatte maharadjan av Lahore.
Efter detta åkte hon till New York och Chicago och sedan västerut korsande klippiga bergen i en täckt vagn. Hon bodde i Salt Lake City med en Emmelie Wells som noterade att hon bar mansskor för de hårda resandets skull. Wells trodde hon skulle söderut till Mexico, dock vet man inte om hon reste dit. Man vet dock att hon förr eller senare från San Fransisco via Japan reste tillbaka till Indien igen.
Återigen ska hon träffat mästarna. Hon beskrev dem i Isis unveiled som “Män med sådana mystiska krafter och obeskrivlig kunskap att de med rätta kan kallas de visaste i hela Orienten”. Om man vill läsa mer om dessa äventyr så publicerade hon en bok From the caves and jungles of Hindustan, från början utgiven i Moscow Chronicle under pseudonymen Radda Bai mellan 1878 och 1886. Hon ska alltså på sidan om allt annat, även hunnit vara känd som en semifiktionell äventyrsförfattare. Hon var själv ledsen att hennes berättelser, pga rysk censur inte skulle nå engelska läsare, som tur är kan man idag hitta dem på http://blavatskyarchives.org.
Andra försöket att komma in i Tibet skedde 1856 och då ska hon till viss del lyckats. I Kashmir träffade hon en vän till hennes far: prästen Kühlwein som planerade en expedition till Tibet och tillsammans med honom och en tartarisk shaman som guide reste hon. Alla i sällskapet blev dock sjuka eller förhindrade och till slut var det bara Blavatsky och shamanen kvar. De kom på avvägar och hamnade i Gobiöknen. Ibland kunde det utanför deras tält vara en fårskalle fastsatt på en pinne. Detta betydde att shamanen utövade magi och inte fick störas. När han gjorde detta tog han en sten han förvarade under sin armhåla och satte den i munnen, varpå han direkt föll i trans. Hans kropp blev stel som ett lik, och en djup röst tycktes komma från marken och frågade vad de ville. Blavatsky bad rösten att skicka shamanens kropp till Kutchin av Lhasa som hon kände. Shamanen berättade där genom sin astralkropp att de var i knipa och hamnat vilse och snart dök ryttare upp och tog dem till gränsen igen där de fick återvända till Indien. Vad som sedan hände shamanen vet man inte.
Olcott ska ha träffat en indisk gentleman i staden Bareilly som känt igen Blavatsky som kvinnan som försökt ta sig in i Tibet från Kashmir. Resan tog slut 1857 alldeles innan Sepoy-myteriet, ett uppror mot den brittiska överheten som brutalt slogs ner. Mästarna varnade som tur var Blavatsky för detta och hon reste till Ryssland.
Mystiska fenomen
Julnatten 1858 ringde dörrklockan på ett hus i staden Pskov utanför St. Petersburg. Systern Vera öppnade dörren och mötte Blavatsky som hon inte sett på decennier. När systern frågat om hennes resor ska hon knappt nämnt dem, och kanske var det vid denna tid hon började med att metodiskt mörklägga alla sina upplevelser och resor och med vilja försökte missleda dem som försökte ta reda på vad hon gjort. Som anledning sa hon att om hennes släkt fick reda på att hon studerat ockultism skulle de tro hon sålt sin själ till djävulen, och att det för dem hade låtit bättre om hon spenderat all denna tid som prostituerad.
Under denna tid började mystiska fenomen hända runt Blavatsky. Konstiga raspningar hördes i väggar och möbler flyttade sig av sig själv. Blavatsky erkände att hon utan att vilja det orsakade dem, men att hon till viss del kunde kontrollera dem. Hennes far och bror som var skeptiker trodde inte henne. Hon sa då åt brodern att lyfta ett nätt schackbord vilket han gjorde utan problem, sedan fokuserade hon sin blick på det och bad honom försöka igen. Ingen kunde på något sätt rubba det, tills hon släppte det med blicken, varpå det sköt upp som en raket och nästan fick broderns armar att hoppa ur led.
Ryktet om hennes krafter spred sig. I St Petersburg demonsterade hon dem igen genom att låta sin far gå in ett annat rum och där skriva ner ett namn hon inte kunde se, vilket hon sedan skrev på väggen med skrap. Hon stavade fram Zaitchik vilket visade sig vara svaret på en svår fråga, nämligen vad som var namnet på hans favorithäst under hans tid i Turkiet.
Vid ett annat tillfälle ska ett piano med stängt lock börjat spela, samt ett mystiskt sår under Blavatsky’s hjärta plötsligt öppna sig. När doktorn skulle stänga såret, ska det ha materialiserats en andearm som hindrade honom. Det öppna såret gjorde henne svårt sjuk och hon hamnade i dödlig trans, men återhämtade sig. Hon hemsöktes dock av liknande problem resten av livet. Systern Veraåterberättar flera mystiska händelser kring Blavatsky under denna tid, men även att det ibland inte hände något alls då folk krävde saker av henne. Blavatasky hävdar att det var för att hon var utled på folks sensationshets över mirakel.
År 1860 återvände hon till Tiblisi. Här ska hon försörjt sig på flera sätt, t.ex. handarbete och att forsla timmer för produktionen av spunk. En slags porös vit substans som användes som för att elda. Hon såg spunksvampen på flera träd i hennes trakter och entreprenör som hon var såg hon möjligheter. Hon blev känd i Tiblisi som helare och magiker. Hon sa senare till Sinnett att hon kunde se folks tankar ånga upp ur deras huvuden som en rök.
År 1864 slängdes hon av sin häst igen, och skadade ryggen svårt. Hon hamnade i en månadslång koma och alla trodde hon skulle dö. Under denna tid levde hon som en annan individ i ett drömlikt tillstånd, men överlevde och fick sedan förmågan att kontrollera alla de underliga fenomenen.
Hon reste vidare igen till Italien, Transylvanien och Serbien. Olcott hävdade senare att hon turnerade Frankrike med musikframträdande under namnet Madame Clara. Greve Witte skrev även att hon under denna tid ledde Kung Milan av Serbiens kungliga kör. Milan var dock inte kung vid denna tid. Henne resedagböcker nämner även resor i Odessa, Syrien, Libanon, Jerusalem, Egypten och Grekland. Hon ska också studerat kabbala med en lärd rabbin, som hon korresponderat med under hela livet och värderade högt.
1867 reste hon till Balkan, Ungern, Venedig, Florens, och Mentana där hon blev skadad medan hon stred mot de franska påvliga armeerna på Garibaldis sida. Hon ska senare imponerat på Olcott med att visa muskötkulan som fortfarande satt kvar i hennes ben och axel, samt var en sabel brutit hennes arm på två ställen. Hon låg döende i ett dike men överlevde även denna gång och fick efter detta ännu mer kontroll över sina krafter. Mästarna skickade henne brev med order att bege sig till Konstantinopel där hon slöt upp med Mäster Morya och fortsatte mot Tibet ännu en gång.
Mysterieskolan i Tibet
Det tredje försöket att ta sig in i Tibet ska ha lyckats. Med hjälp av mäster Morya som guide ska hon tagit sig in från Kostantinopel via Persien, Afganistan, Indien och Kashmir. En resa på 482 mil. Detta kan tyckas låter lite väl otroligt när man tänker hur svårt det under denna tid var att resa, dels såpass långt, men framför allt att ta sig in i Tibet som var stängt för utlänningar. Sir Francis Younghusband öppnade landet 1903 genom att med våld och militär styrka ta sig in. Detta som en del av rusningen mellan England och Ryssland, att få inflytande i Asien. Resande som försökt ta sig in i det förbjudna landet tidigare, hade alltid blivit avvisade. Området var fullt av banditer och otroligt krävande väder och landskap.
Dock är det många kvinnor som försökt ta sig in i Tibet:
1892 försökte den kristna missionären Annie Royal Taylor missionera för Dalai Lama. Utklädd och ridandes var hon bara tre dagar bort från målet innan hon blev bortskickad av vakter.
1895 kom Mrs St George Littledale tillsammans med make, brorson och hund 8 mil från den heliga staden innan de kastades ut.
1898 förlorade den kanadensiska missionären Susie Rijhnhart sin make när hon försökte ta sig in, hon gjorde senare ett andra försök men dog i gränslandet bara tre veckor efter att ha fött sitt andra barn med en ny make.
1924 blev Alexandra David Neel den första kvinna att ta sig in i Tibet och hade då varit tvungen att utklädd vandra dagar utan mat och sovit iskalla nätter utan skydd.
Huvudskälet till att många tvivlar på att Blavatsky ens var i Tibet är att det inte finns några bevis för det, förutom hennes egna vittnesmål. Vissa hävdar att hennes alla försök och resor var fabrikationer för att dölja att hon levt ett liv i synd och omoral i Europas huvudstäder. Peter Washington skriver att
Tanken att den taktlösa, andfådda och otroligt tjocka Blavatsky klarat att klättra branta berg i brutalt väder, döljande sig för tränade observatörer är bara för svår att föreställa sig.
Till hennes försvar var hon inte överviktig under denna tid, och hade vana att klä sig som man för att smälta in i de mest svåra miljöer sedan tidigare resor, samt kunde tibetanska. Faktiskt har olika personer vittnat om att dom sett eller hört om en vit kvinna som rest ensam i de tibetanska bergen mellan 1854 och 1867 men ingen kan förstås säga om hon kom ända in i Tibet.
Till Olcott sade t.ex. Majorsgeneralen Charles Murray 1893 att när han var i Darjeeling som en ung officer hört om en vit kvinna som försökt ta sig in i Nepal för att hon höll på att skriva en bok. Han hade dock starka order om att inte släppa igenom någon, så de inte skulle bli mördade av banditer. Hon ska sedan varit hans gäst i 2 månader, och efter att ha accepterat vad han sa, reste hon vidare istället. Olcott bad faktiskt majoren signera att denna berättelse är sann, vilket han gjorde. Även en major Cross hade hört de äldre berätta historier om en vit kvinna som rest runt i området, men detta är förstås bara hörsägen.
Enlig Blavatsky kom hon både in i Tibet och fram till mästarnas mysteriska skola, som ska ha legat nära Tashilunpoklostret, en av många olika skolor mästarna hade runt världen. Hon fick bo i mästaren Koot Hoomis hus som låg vid en ravin nära en flod med mäktiga berg bakom.
Mästarna lärde Blavatsky det okända och uråldriga språket Senzar som ingen någonsin lyckats tolka. Ett språk som bara är läsbart för de med rätt inställning, skrev Blavatsky senare. Det är på detta språk Book of Dzyan, som hon flitigt senare citerar i The Secret Doctrine finns. Den ska vara skriven på palmblad eller på underliga kuber, på ett slags urtidssankrigt, och utdrag ur denna eller andra hemliga texter fanns i ett tempel vid mysterieskolan som var förbjudet att besöka. Ingen har dock sedan 1800-talet hittat någon referens till denna bok eller till språket. Dock löste möjligtvis den mycket lärde tysk-israeliske filosofen, historikern och experten på judisk mystik, Gershom Scholem gåtan då han i en fotnot till sin bok ”Den judiska mystiken” från 1967 skriver följande om den kabbalistiska medeltidstexten Sohar:
Madame Blavatsky har lånat mycket från en engelsk översättning av delar av Sohar, vilka i sin tur inte är hämtade från den ursprungliga texten utan från Knorr von Rosenroths latinska översättning i Kabbala Denudata 1677-84. Denna engelska översättning innehåller en alltigenom inexakt översättning av Sifra di-zeniutha. Uppenbarligen har den högtidliga och högstämda stilen på dessa sidor gjort intryck på Madame Blavatskys mottagliga sinne. Hon anspelar faktiskt själv på ett samband mellan de båda böckerna i de första raderna i sin Den avslöjade Isis, där hon visserligen inte nämner boken Dzyan vid namn, men väl genom den transkription av den armeniska Sohar-titeln hon använder tydligt visar vad hon åsyftar. Hon skriver: ”Någonstans i den vida världen finns en gammal bok, det enda orignalexemplaret som finns bevarat. Det äldsta dokumentet över den hemliga läran, Sifra Dzeniuta, har kompilerats av den.” Boken Dzyan är alltså inget annat än en ockultisk hypostasering av titeln på Sohar-skriften! Detta samband mellan den moderna och den gamla judiska teosofins viktigaste skrifter är mycket anmärkningsvärt.
Det florerade många mystiska östländska språk under denna tid. Tex fick den franska ockultisten Alexandre Saint-Yves d’Alveydre på 1890-talet av Haji Sharif lära sig sanskrit men också språket Vattan, som han lärde sig var det officiella språket i Agharta-skolan. Agharta blandas ofta ihop med Shambhala men beskrivs som en sjunken stad någonstans under Gobi-öknen, där världens kung ska bo. Shambhala däremot är baserad på Buddistiska legender, medan Agharta möjligtvis är en västerländsk uppfinning, med kopplingar till Asgård, de nordiska gudarnas hem. 1871 skrev den franska teologen Ernest Renan att Asgård låg i centralasien. Den franska författaren och resaren Louis Jacolliot skrev om Asgartha i boken The sons of god. Den kan man hitta här på franska:
Det beskrevs som en 15 000 år gammal stad i centralasien där den ariska rasen härstammade från. Arierna beskrevs som de såkallade ”ädla nordindierna”, namngivna av 1800-tals filologen Max Müller. Jacolliot ska ha hört historian från indiska brahminer när han tjänade i ett magistrat i Chandernagore och influerade Blavatsky mycket. Tankar om en hålig jord med städer i uppkommer även hos teosofen Emma Hardinge Britten, i Jules VernesEn resa till jordens medelpunkt som enligt Lachman är fylld av esoteriska och alkemiska referenser, och förstås i Edward Bulwer-Lyttons bok The coming race från 1871 som vi tagit upp förut även använts av olika tveksamma nazister.
Här är en lista på mästarnas kursplan:
Telepati.
Tankeläsning och klairvojans.
Teleportering.
Dematerialisera och rematerialisera ting och transportera dem stora avstånd. Det var ju ofta såhär mästarna brevkorresponderade.
Att vandra in i andras medvetande och kontrollera det.
Förmåga att styra över såkallade elementarandar. The Salamanders, undines, sylphs och gnomerna sammanhörande med eld vatten luft och jord.
Att se eteriska auror och läsa tings historia, vilket ju Blavatsky hävdat hon kunde redan som barn.
Det såkallade Lung-gom, eller att trance-vandra. Ett sätt att ta sig fram i stor hastighet i svår terräng med elasticiteten hos en boll. Kanske var det på detta sätt Blavatsky kunde ta sig över så stora avstånd så snabbt under sina resor. Lachman skriver dock att bilden av den senare oerhört överviktiga Blavatsky studsande upp och ner för bergsstigar bara är för komisk för att vara sann.
Förmågan att skapa en tulpa, eller en Thought Form, en slags fantombild av sig själv som kan interagera precis som vanligt med folk. Detta kan dock även hända att man gör utan att vara medveten om det. Detta är dock inte helt riskfritt.David-Neel hävdade att hon en gång skapat en munk som hon inte kunde bli av med. Den fick flytta in hos henne men blev snabbt en ovälkommen gäst och det tog henne senare sex månader att dematerialisera den. Den trettonde Dalai Laman sa till henne att en bodhisattva kan koncentrera sig och skapa millioner fantomer i olika världar, då universum blott är en magisk hägring som existerar i vårt medvetande.
Det finns andra ögonvittnesskildringar som menar att tibetaner på denna tid hade underliga krafter. Alexandra David-Neels kommenterade deras ständiga teleporterande. Även Sven Hedin ska ha bevittnat liknande fenomen skriver Lachman.
Blavatsky hävdar att hon var ca sju år i Tibet under olika tillfällen. Hon sa sig även ha många bra bevis på besöket i mästar Koot Hoomis hus, men det är oklart vad detta var för bevis.
Bland spiritister och hemliga sällskap
1870 fick Blavatskys moster Nadya ett brev till Odessa, som hon beskrev för Olcott senare. Det var skrivet på franska i Koot Hoomis handstil och informerade henne om att Blavatsky var trygg och skulle återvända till familjen om 18 månader. Detta brev ska finnas i Teosophical Societys förvar. Brevet levererades av en man med asiatiskt utseende som försvann framför Nadyas ögon. Till Olcott skrev hon 14 år senare att hon inte kunde förstå hur folk kunde tro att mästarna bara fanns i Blavatskys fantasi. Hon hade ju sett deras konster med egna ögon, skriver Lachman.
Uppdraget Blavatsky fått var att bevisa verkligheten i de spirituella fenomen som vid denna tid var på tapeten i hela västvärlden. Efter Odessa åkte Blavatsky på ännu en tur runt världen. Hon passerade Suezkanalen, Grekland där hon träffade Mästaren Hilarion igen och åkte sedan med SS Eumonia mot Kairo. Båten exploderade dock pga. krut de hade med sig för att försvara sig mot pirater av misstag antändes. Allt Blavatskys bagage förlorades och hon beskrev hur hon såg huvuden, armar och ben flyga runt henne. Lachman skriver att eftersom hon aldrig var bra på att simma måste det varit viktigt att snabbt få henne ur vattnet, särskilt om hon vid denna tid var otroligt överviktig.
Hon överlevde iallafall och tog ett annat skepp mot Alexandria där hon lärde känna Emma Cutting och träffade Paulos Metamon igen samt Maximillian Bimstein, en eccentrisk polskjudisk kabbalist, associerad med det hermetiska Brotherhood of Luxor (Poke kallar detta sällskap en slags esoterisk brevkurs). Tillsammans med dessa försökte hon starta ett spiritistisk sällskap som gick lika dåligt som det förra, Societe spirite. Det sägs också att hon fick idén att skapa Societe Spirite när hon spenderade en natt i en sarkofag inuti en pyramid.
Detta sällskap blev så fullt med skojare att suputer att hon tvingats avsluta det bara två veckor senare efter att nästan blivit skjuten av en galen grek. Det var ödeläggande för hennes rykte då de medium som var med togs på bar gärning när de fuskade. Blavatsky ville ju visa hur riktiga magiker jobbar, alltså sådana som aktivt kan påverka och kontrollera fenomen istället för att bli besatta av dem. Blavatsky klagade även över de andar som de lyckades framkalla. Ett slags ”astrala luffare” och ”skojare” som inte hade något bättre för sig än att tramsa runt i gränslandet mellan de levande och döda, enligt Blavatsky. Att hon såg ner på denna spiritism gjorde henne till fiende till många av de största spiritisterna i hennes tid, skriver Lachman.
Blavatsky verkar hamnat i dåligt sälskap ofta. Emma Cutting utpressade henne på pengar för att hon inte skulle avslöja Blavatskys hemliga knep. Blavatsky var vid ett tillfälle i Europa för att läxa upp teosofer som hamnat på avvägar. Samtidigt läckte Cutting brev från Blavatsky och visade folk hur hon använt en handske full av bomull för att skapa en falsk materialiserad andehand. Lachman menar dock att Cutting är ett opålitlig källa som möjligtvis var avundsjuk på Blavatsky för att hon hade riktiga krafter, till skillnad från henne själv. Dock ska ett hemligt rum hittats i hennes hus i Egypten där brev kunde levereras, och vid denna tid ska hon även ställt till svars av en ryss, som hon erkänt sitt fuskande för, och sagt att allt egentligen är en machiavellisk maktteknik. Allt detta ledde till att många bröt med henne. Tom Hodgons som utredde Blavatsky för SPR (Society for psychical research) beskrev henne som en av de mest intressanta bedragarna i historien.
Blavatsky övergav Kairo efter att ha träffat Serapis Bey, en annan av mästarna, också nämnd i tidigare poddar som en överstepräst i Atlantis och dyker upp på många ställen i den esoteriska historien. Man kan t.ex. idag hitta videor på youtube där han genom datorröst kommunicerar med oss på jorden.
Olcott ska ha fått många mystiska brev från Serapis även senare. Vid ett tillfälle när Blavatsky var i öknen och blev sugen på en speciell parisisk Cafe aulait, ska Serapis Bey utifrån lite vatten skapat just en sådan, men när Blavatsky började dricka, blev den till vatten igen.
Efter Kairo ska Blavatsky rest vidare till Syrien, Palestina och Libanon, där hon kom i kontakt med druserna, där ju Albert Rawson var medlem. Rawson bekrev sitt möte med Blavatsky 1878 och tar där upp att hon rökte hasch. Detta är ett av två vittnesmål om detta. Det finns dock många vittnesmål om hur hon rullade sina egna cigaretter och att hon rökte oändliga mängder konstant. När hon var äldre och mer överviktig, ska hon klätt sig i stora oformliga rockar och alltid haft en fluffig tobaksväska gjord av ett djurhuvud runt halsen, plus mängder av ringar på fingrarna.
Hennes fiender menade ofta att hon höll på med alla möjliga laster, medan hennes förespråkare sa motsatsen. Hon varnade för alkohol och droger men det behöver förstås inte betyda att hon inte använde dem själv. Hon var dock ofta i Egypten, varifrån haschet spreds till Europa då Napoleons trupper tog det till Frankrike, skriver Lachman. Man åt det dock på den tiden och detta var trendigt bland esoteriker. Hon tampades med krämpor genom hela sitt liv, vilket hennes brevkorrespondens vittnar om. Runt 1885 var hon så överviktig att när hon skulle ombord på ett skepp fick man med rep hala henne ombord sittandes på en stol. Olcott skrev följande om hennes bantningstekniker som gjorde det möjligt för henne att resa:
While she was writing Isis Unveiled at New York, she would not leave her apartment for six months at a stretch. From early morning until very late at night she would sit at her table working. It was not an uncommon thing for her to be seventeen hours out of the twenty-four at her writing. Her only exercise was to go to the dining room or bathroom and back again to her table. As she was then a large eater, the fat accumulated in great masses on her body: her chin doubled and trebled; a watery fat formed in her limbs and hung in masses over her ankles; her arms developed great bags of adipose, which she often showed visitors and laughed at as a great joke—a bitter one as it proved in after years. When Isis was finished and we began to see ahead the certainty of our departure, she went one day with my sister and got herself weighed: she turned the scales at 245 pounds, and then announced that she meant to reduce herself to the proper weight for traveling, which she fixed at 156 pounds. Her method was simple: every day, ten minutes after each meal, she had a wineglass of plain water brought her. She would hold one palm over it, look at it mesmerically, and then drink it off. I forget just how many weeks she continued this treatment, but finally she asked my sister to go again with her to be weighed. They brought and showed me the certificate of the shopkeeper who owned the scales, to the effect that “The weight of Madame Blavatsky this day is 156 pounds!” So she continued until long after we reached India, when the obesity reappeared and persisted, aggravated with dropsy, until her death.
Blavatsky träffade också Lydia Pashkov, den första kvinnan med reselitteratur som yrke. Hon har sedan berättat om hur Blavatsky framkallade anden av ett underligt monument i ökensand. Detta ska Blavatsky gjort på natten efter att ha ritat en cirkel runt sig, uttalat olika besvärjelser och sedan pekat med sin stav på monumentet. En stor eld sprakade, jakalerna ylade och Blavatsky kommenderade anden som rest monumentet att stiga fram. En gammal skäggig man materialiserades och sa dem att monumentet var altaret till ett uråldigt tempel för en glömd gud. Blavatsky bad anden att visa templet i sina glansdagar och de fick se en kolossal byggnad i en mäktig stad, som sedan försvann. Pashkov ska senare också vittnat om äktheten i Blavatskys resor. Källa till denna historia är:
Pashkov, Lydia A. de. 1878. In ”Ghost Stories Galore: A Night of Many Wonders at Second Hand in the Eighth Avenue Lamasery.” New York World, April 21. Selection 3d. Utdrag ur denna kan man hitta HÄR.
År 1873 reste Blavatsky vidare till Odessa, Bukarest, och Paris där hon enligt sig själv skrev och målade, men enligt hennes belackare levde dålighetsliv igen. Här stannade hon tills ett meddelande kom från Mäster Morya; hon skulle återvända till Amerika. Den 7 juli 1873 anlände hon i New York. Hon var nu 42 år gammal, och vad som hände sedan är en annan historia.
Olcotts karaktäristik av Blavatsky som vi nämner i avsnittet kan man hitta i sin helhet HÄR. Avslutningen på den får även avsluta denna sammanfattning:
We were to her, I believe, nothing more than pawns in a game of chess, for whom she had no heart-deep love. She repeated to me the secrets of people of both sexes—even the most compromising ones—that had been confided to her, and she treated mine, such as they are, I am convinced, in the same fashion. But she was loyal to the last degree to her aunt, her other relatives, and to the Masters; for whose work she would have sacrificed not only one, but twenty lives, and calmly seen the whole human race consumed with fire, if needs be.