Parkerexpeditionen

På morgonen den 19:e april 1911 vandrar en rasande folkmassa genom Jerusalems gator. De väller fram rytande och skrikande mot stadens turkiska guvernörs regeringsbyggnad och blockerar dess utgång. Guvernören tittar skräckslaget ut och fruktar för sitt liv. Han ger order åt sina trupper att försöka lugna folkmassan vilket visar sig omöjligt då den är allt för stor och uppretad. Vid kvällen har kravallerna och förstörelsen spridit sig runt hela staden. Samtidigt smyger sig ett gäng amatörarkeologer och äventyrare undan till stadens hamn, och tar sig med skydd av mörket ut på en yacht för att gömma sig.

Så kulminerade den så kallade Parkerexpeditionen, och möjligtvis är det sällan som en arkeologisk expedition resulterat i något liknande. Parker och hans gäng brittiska adelsmän som även inkluderade en svensk injenjör och en finsk översättare och bibelforskare hade dock gjort något få vågat sig på innan, att under det heliga tempelberget i Jerusalem göra utgrävningar för att finna förbundsarken och Kung Salomos fantastiska skatter.

Del 1: Juveliuschiffret

I detta avsnitt följer vi den skandalomsusade Parkerexpeditionen som tog sin början när finnen Valter Juvelius upptäckte ett hemligt chiffer i Hesekiels bok som han påstod visade vägen till Bibelns största skatter. Tillsammans med en svensk ingenjör och ett gäng brittiska adelsmän och glada amatörer begav han sig sedan till Jerusalem för att finna förbundsarken, men något gick fel och de blev utjagade av en rasande folkmassa. Hör varför! Bonus: Anders Bagges reptilplasmahund, Linné-noir och så har vi äntligen fått vårt första lyssnarbrev.

De viktigaste källorna för expeditionen har varit vad som skrivits av expeditionsmedlemmarna själva, samt tidningsartiklar om händelserna från tiden expeditionen skedde i både svensk och utländsk press. Händelsen var en världsnyhet som måste ha fascinerat samt upprört många. Vi har bland annat läst Henri Vincents vetenskaplig rapport Underground Jerusalem, Johan Milléns bok På rätt väg samt Valter Juvelius skönlitterarära skildring av expeditionen i novellen ”Den vita kamelen”. Dom och mycket mer går vi in närmare på i del 2.

För detta mer övergripande avsnitt har vi utgått från dessa källor:

• En ambitiös artikel i tidningen Biblical Archeology Reviews Juli/Augustinummer från 1980. Den heter In search of Solomon’s lost treasures och är skriven av Neil Asher Silberman. Den kräver prenumeration men har man det kan man läsa den HÄR. Artikeln har dock ansetts tumma en del på sanningen tex av David Landau som skrivit en artikel som heter Information on Valter Henrik Juvelius in Finnish sources, och som även träffat efterlevande släktingar till Juvelius själv. Den kan man läsa HÄR.

• Artikeln Found: one Ark of the Covenant? i Nexus Magazine, en australiensisk konspirationsteoritidning, skriven av Phillip Coppens. (October-November 2006). Den finns HÄR.

• Artikeln Mission Impossible av Stephen Gabriel Rosenberg i Jerusalem Post (2012). Den kan man hitta HÄR.

• En artikeln i Finnish Ufological Bulletin med namnet Dr Juvelius and the quest for the ark of the convenant, som verkar vara skriven på skrivmaskin och är från 1993. Den finns HÄR.

Valter Juvelius

Såhär beskriver Silberman Juvelius:

The personal origins of Valter H. Juvelius are shrouded in mystery. A Finn by nationality, apparently wealthy, he seems to have been obsessed by two subjects: spiritualism and Biblical archeology. He was first heard of in 1906, when he presented a paper before a Swedish university audience on the subject of the destruction of Solomon’s Temple by the Babylonian king Nebuchadnezzar in 586 B.C. His unorthodox theories received little attention from the academic world. But he was undaunted. He believed that he had discovered great mystical and symbolic meaning in the destruction of Solomon’s Temple, and in 1908, seeking to further his research on the subject in ancient libraries of Constantinople, he accidentally stumbled upon a truly incredible manuscript.

Mycket i detta citat kan sägas vara både romantiserat och sensationslystet, fakta om hans liv har alltid varit ganska lätt att finna, om man kan finska/svenska, och det där om biblioteken i Konstantinopel har vi tyvärr inte hittat någon källa som kan bekräfta, även om flera källor nämner det.

Valter Henrik Juvelius föddes 3 september 1865 i Pyhäjoki i norra Finland. Hans familj ska senare flyttat söderut till Häme-distriktet där pappan varit besiktningsman/lantmätare/surveyor. Valter gick i faderna fotspår. De kommande 20 åren tjänade han som lantmätare i Ilmajoki och Lapua.

1887 publicerade Juvelius sin första poesisamling Kuvia ja säveliä. Senare publicerade han två till 1904 och 1914. Alla dessa handlade om byar och städer i bondefinland med vardagsteman och inget om den spiritualism Silberman nämner har hittat i hans samlingar och böcker. En av hans dikter Karjalan Kunnailla, (Karelens kullar) är fortfarande känd i Finland. Vid sidan av poet var han även översättare. Han har översatt Topelius, Runeberg, Heine, Goethe, Burns, Byron, Poe, och hans översättningar finns fortfarande idag tillgängliga under namnet Valter Juva.

Judarnas tideräkning i ny belysning

1888 tog han en kandidat i filosofi och 1906 lade han fram en doktorsavhandling skriven på svenska vid dåvarande Finska kejserliga universitetet Alexander, som nu är Helsingfors Universitet. Den hette Judarnas tideräkning i ny belysning. Silberman har skrivit att denna handlade om förstörelsen av Salomons tempel, vilket den visserligen tar upp, men främst handlar den om judisk kronologi.

Valter Juvelius – Judarnas tideräkning i ny belysning (1906). Digitaliserad av Google, kan man läsa här:

judarnestiderkn00juvegoog

Såhär beskriver Juvelius själv uppsatsens resultat:

Genom vår undersökning har paralellismen mellan de egyptiska talen och Septuagintas tal blifvit bevisad. Babyloniska kungalängder och hur de stämmer med faraoners regeringstid och bibliska källor, assyriska och årtal. Judarnas uttåg till byggandet av Salomons tempel. Abrahams levnadstid. Lunarisk kalender vs juliansk osv.

Det blir lite mer spännande då han tar upp kabbala och Daniels bok:

Läsaren föres nu på ett fantastiskt område, där alla verkliga talvärden omstörtas, de dagar veckor och tider hafva sin särskilda förhemliga betydelse, där en tid för sig har en annan betydelse, än då den står i serie med flera tider, där vissa tal äro heliga och användas som funktioner i beräkningarna. Så snart ett tal är anfördt i Daniels bok, måste detta städse betraktas med djupaste misstro: det kan hafva en dold betydelse, eller åtminstone en dubbelmening.

Artikelförfattaren David Landau som forskat om Juvelius, frågade en finsk doktor, Erkki Ranta om denna uppsats och dess innehåll. Ranta ska dock ha sagt att inget kunde koppla ihop uppsatsen med Parkerexpeditionen, men i en fotnot i uppsatsen kan man finna följande som tyder på motsatsen:

I Heseikels bok finnes samma beräkningssätt, samma kabbalistiska serie som hänför sig till tiden för tempelbyggnaden efter exilen. Då denna ej är af något vidare intresse, må den uppställas längre fram i ett annat sammanhang.

Heseikels bok

År 1908 Blev Juvelius direktör för arbetarnas lärocenter i Viipuri och var det fram till 1918 då han blev direktör för det lokala biblioteket. Under dessa år hävdade Juvelius att han fått reda på var förbundsarken låg gömd. Han var övertygad att Heseikels bok i Gamla testamentet innehöll en hemlig kod som ledde till arkens gömställe.

Heseikel var en präst i Jerusalems tempel, men blev ivägförd i den judiska exilen 597 f. kr då han var 26 år gammal. Han dog innan fångenskapen i Babylon var över, och möjligtvis dog då även kunskapen om var man gömt arken med den lilla grupp präster som kände till hemligheten. Juvelius trodde dock att de använt bibeln för att bevara hemligheten. Han ritade kartor och gjorde anteckningar, som pekade mot det exakta ställe där underjordiska tunnlar som ledde från Gihonkällan (huvudkällan till vatten under templets tidiga dagar) till tempelberget och till arkens gömställe i ett hemligt rum. Under assyriernas belägring av Jerusalem 701 f kr. byggde kung Hesekiah av Juda en tunnel för att få åtkomst till tempelberget och använde Siloamdammen som resorvoir. Juvelius var intresserad av i tunnelsystemet känd som Hezekiahs tunnlar som upptäcktes 1836, samt grottsystemet kallat Warrens shaft som hittats 1867 av engelsmannen Charles Warren.

Kapten Montague Parker

Juvelius verkar sedan åkt ut i världen på olika resor för att förbereda expeditionen. Det ska även finnas vykort han skickat till sin far på en reknogiseringstur han gjort till Jerusalem. Han reste sedan runt i Europa för att finna likasinnade för att slutligen bilda ett företag i London 1908 med namnet JMPFW Ltd, bestående av initialerna till expeditionens orginalmedlemmar. Juvelius, Millén, Parker, Forth och Waughan. Alla utom Juvelius och svensken var engelska adelsmän vilket han kanske hoppades skulle öka hans chanser, både för att finansiera expeditionen och att få tillstånd av den Turkiska regeringen som på denna tid styrde över området. Jerusalem låg under ottomanskt styre från 1500-talet fram till början av 1900-talet.

Ledare för gruppen blev Kapten Montague Bronlow Parker, son till en engelsk hertig och krigsveteran från Boerkrigen som Juvelius lyckats övertyga. Inte bara om sitt chiffer som ledde till arken utan att den även ledde till andra skatter som han värderade till ungefär 200 miljoner amerikanska dollar. Parker lyckades få ihop 125 000 dollar från olika engelska och amerikanska finansiärer (flera miljoner pund i dagens värde) och Juvelius och Parker begav sig till Kostantinopel för att få utgrävningstillstånd från den Ottomanska regeringen och lyckades genom att lova att halva skatten skulle bli deras.

I Simon Sebag Montefiores bok Jerusalem från 2001 beskrivs Parker som en aristokrat med välvårdade mustascher och ett spetsigt skägg som älskade lyx, trots att han hade en mager inkomst. En godtrogen opportunist som alltid letade efter enkla sätt att tjäna pengar, eller iallafall efter någon annan som kunde finansiera hans omåttliga leverne.

I Jerusalem

Parker återvände till England för att förbereda sig, t.ex. skaffade han en utgrävningspersonal bestående av vännerna Clarence Wilson, Captain R. G. Duff och Major Cyril Foley. alla spänningslystna aristokrater som han själv. Dom skaffade dyr utgrävningsutrustning och tog sedan Wilsons yacht till Palestina.

Parkerexpeditionen anlände i Jerusalem i agusti 1909. De bosatte sig i Augusta Victoria Hospice (byggt av tyska kejsarinnan) och skaffade tält och ännu mer utrustning, även ett litet team grävare, kockar och tekokare. Guvernören Azmey Bey Pasha ställde till med banketter och fester i sin residens för expeditionen, och introducerade dem för stadens viktiga personer.

Trots deras tillstånd fick de såklart inte gräva i tempelområdet, istället började de gräva 600 meter söderut vid Gihonkällan bevakade av soldater för att hålla borta nyfikna. Det var ett hårt och kostsamt arbete, då man ofta fick leda bort vatten genom att bygga dammar och pumpa bort det. De märkte även snart att vissa delar bara var 18 cm höga, plötsligt blev arbetet att gräva ut 600 meter otroligt mer omfattande.

Parker fick kritik av olika historiker och arkologiska förbund för att ingen av medlemmarna i expeditionen var arkeolog utan glada amatörer som inte vetenskapligt katalogiserade sina fynd. De anställde därför den franska dominikanen fader Louis-Hughes Vincent och fotografen Sabiniak från Ecole Biblique, som tillsammans dokumenterade tunnlarna, kanalerna och fynden. Dock sägs det att Parker aldrig avslöjade expeditionens verkliga syfte för dem.

Det finns minst två versioner av hur det gick:

1. De grävde sig djupare och djupare in i tempelberget under tre års tid och fann otaliga labyrinter och tunnlar. De ska ha utsats för giftig gas som orsakade brännskador och yrsel, vilket kanske var en uråldrig fälla för att hindra obehöriga att hitta arken. De hittade vaser, urnor, lampor och artefakter märkta med Salomons märke, och t.om. Salomons tron samt ingången till Davids stad. De kom närmare och närmare förbundsarken, och kanske hittade dom den.
2. De fick avbryta utgrävandet redan på hösten år 1909 pga regnstormar och att man fortsatte först i augusti 1910. Arbetet gick mycket långsammare än man tänkt. Man fann vissa artefakter som man fotograferade, men inget av värde, och ingången till Davids stad var felaktig, men Vincent ritade kartor av de uråldriga vattensystemen som än idag används av arkeologer och forskare. Tunnlarna ledde dem dock bort från tempelberget och vad man trodde var arkens möjliga gömställe. Juvelius blev sedan sjuk i malaria under hösten 1910 och reste hem till Finland.

Vanhelgandet av Omarmoskeén

Utgrävningarna återupptogs våren 1911 och nu var det bråttom. Turkarna åkt hem då man inte funnit något, och stadens judar hade med stöd av Baron Edmund de Rothschild köpt upp områden omkring utgrävningen för att göra egna utgrävningar. Enligt medlemmar av expeditionen ska baronen ha gjort det till ett personligt uppdrag att hindra utomstående från att exploatera heliga judiska platser. Turkarna gav nu Parker endast till slutet av sommaren för att hitta något.

Juvelius gjorde sig hemma i Finland redo att återvända, men fick i tidningarna läsa om skandalartad utveckling. Parker hade tröttnat på att följa Juvelius omständiga väg som verkade peka bort från tempelberget och börjat gräva på egen hand. Rapporterna till finansörerna slutade även abrupt vid denna tid, och kanske ledde stressen till de drastiska handlingar Parker sedan gjorde sig skyldig till.

Det finns även källor om att de under expeditionen ska ha förlitat sig på visioner från en irlänsk/dansk klairvojant som hävdade han sett arkens gömstället under en seans. Denna seans låg även möjligtvis till grund för utgrävningarnas sista försök i april 1911. I andra källor är det dock via Juvelius man har kontakt med detta anonyma medium och isåfall hade denna person kanske en roll under hela utgrävningen.

Under den grekisk ortodoxa påsken samt Nabi Musa-festivalen som inföll samtidigt, då många festligheter föregick utanför staden och folk var upptagna ska Parker satt sin plan i verket. Han ska genom guvernören ha mutat Sheikh Halil som var ledare för moskeérna vid tempelberget (och även otroligt förtjust i whiskey, om man ska tro Cyril Foley) för 25 000 dollar, så de kunde gräva under berget. Tempelberget var dock inte övergivet så Parker och hans team fick göra utgrävningarna på natten utklädda till araber.

De grävde under en vecka tills de till slut var övertygade att de hittat arkens gömställe.  På natten till April 17, 1911 gick Parker och hans män in i själva klippdomen. De fokuserade på en naturlig grotta de funnit under den heliga klippan som enligt traditionen är platsen där Mohammed steg upp till himlen på sin häst. Hästens fotavtryck ska fortfarande finnas kvar i stenen. Enligt judarna är detta stället där Abraham skulle offra Isak. Vissa menar även att det här finns en passage ner till jordens inre fylld av andar och demoner och fantastiska skatter. En otroligt helig plats för flera religioner alltså.

De firade ned sig till grottan och började gräva. Denna natt sov dock en av moskeéns vakter på stället, och han var möjligtvis inte införstådd med det privata mutarrangemanget Parker gjort. Han väckter av oljudet från utgrävningen, såg de lustigt klädda engelsmännen och istället för att rapportera till överordnade sprang han till gatorna och började skrika om helgerån. Vissa menar att han blev tipsad av en i expeditionen som i själva verket var spion.

Detta ledde till ett enormt upplopp och den turkiska överheten hade svårt att hålla koll på de rasande folkmassorna som letade genom staden för att straffa de skyldiga till vanhelgandet av tre religioners allra heligaste platser. Detta blev slutet för expeditionen. Parker och hans kollegor smög ut till sin yackt och åkte mot Jaffa där nyheter om deras expedition nått fram. Han blev arresterad anklagad för att ha stulit:

• Kung Salomons/Davids krona, ring och spira
• Förbundsarken
• Mohammeds svärd
• Dokument som beskrivit Mohammeds nattliga färd
• Bevis för Jesus återkomst
• Lagtavlorna med de 10 budorden

Parker menade att allt var illsinnade rykten spridda av pressen och illsinnade personer i Jerusalem och att de mest funnit keramik och en gammal stol, och bjöd in poliser till yachten för samtal. Under natten seglade dock yachten iväg mot England och undkom. Ryktena fortsatte efter återkomsten till England och Parker översatte snabbt Vincents vetenskapliga rapport för att hindra ryktesspridningen, vilket inte fungerade. För att göra finansiärerna nöjda som ju förlorat många hundra tusen dollar åkte han tillbaka till Jerusalem för att fortsätta, men blev avrådd från att gå i land. Sedan bröt första världskriget ut och förhindrade fortsatta utgrävningar. Parker dog 1962, 83 år gammal. Efter utgrävningarna ska det dock fortfarande finnas spår efter honom i Jerusalem:

In his journal, Parker notes that because of their quick escape, he had unwillingly left behind his beloved pipe, excavation buckets and other items. When excavations were renewed in the City of David by Dr. Ronny Reich and Eli Shukron in 1997, evidence of Parker’s excavations were found.  Still today, one can see Parker’s pipe and the excavation buckets, on a tour of the City of David National Park.  (Källa)

Juvelius fortsatta liv

Juvelius återvände till Finland och arbetade vidare som lantmätare. Han skrev en deckare om en byläkare 1915, under namnet Heikki Kenttä. Sedan skrev han en till bok 1916: Valkoinen kameeli (Den vita kamelen). En samling korta historier bland vilka det finns en skönlitterär beskrivning av expeditionen. Juvelius arbetade på biblioteket i Viborg mellan 1918-1922 och dog av cancer i halsen juldagen 1922, 57 år gammal. Han begravdes med den hebreiska bibel med vilken han gjort sina avkodningar och hans familj tog hand om hans papper.

Del 2: Vanhelgandet av Ofelberget: Efterspelet

I andra delen av Dolda faktas avsnitt om Parkerexpeditionen blir det en lång analys av expeditionens efterspel. Vi går in på svensken Johan Milléns bok ”På rätta vägar” och dess eftermäle och mottagande, Juvelius skönlitterarära novell om vad som hände, samt flera andra källor och frågar oss vad pressen egentligen rapporterade. Vi följer Henning Melanders raseri och spekulationer om frimurarinblandning i ”arkfrågan”, läser ur Juvelius chiffer samt undersöker mysteriet med Kung Salomos toalett m.m.

Johan Milléns version

Den 3 December 1915 står den svenske medlemmen av Parkerexpeditionen, Johan Millén på scen i Kungliga vetenskapsakademiens hörsal på Frescati och orerar febrigt. Vi vet tyvärr inte hur detta föredrag kan ha låtit, men Millén kommenterade i efterhand att:

Av tidningsreferaten framgick otvetydigt att referenterna stodo alldeles främmande och intresselösa inför de avhandlade ämnena. Deras bristande uppfattning gick så långt, att jag tillfrågades av en referent vilken sekt jag tillhörde.

Innehållet i föredraget var en sammanfattning av en bok Millén skrev och gav ut två år senare:

Boken med den deskriptiva titeln, På rätta vägar – Davids forntida stad upptäckt  -Israels tio stammar återfunna (äro icke judarna), Av Johan Millén, beskriven på försättsbladet som “Ingeniör, ordförande i styrelsen och ledare för det engelska aktiebolag som utfört grävningarna i Jerusalem” har tryckår 1917. 

Om man inte läst några andra källor om Parker-expeditionen kan man lätt tro att den ledde till svindlande världsomvälvande upptäckter och äventyr. Iallafall ger första delen som handlar om expeditionen det intrycket. Den andra delen av boken där Millén verkligen tolkar bibeln fritt, kan vara svårare att smälta. Värt att minnas är att omslaget pryds av det allseende ögat, en känd frimurarsymbol, vilket vissa av hans senare kritiker skulle påpeka.

Boken går att läsa här: Johan Millén – På rätta vägar (1917)

Man vet inte mycket om Johan Millén. Han har beskrivits som dels ingenjör, dels som tvålfabrikant i Antwerpen, ibland som bofast i Köpenhamn. Han ska ha varit född 1856 (går att hitta en Johan Millén i kyrkböckerna född då), och möjligtvis gift med en Ada Uggla, men sedan frånskild.

Boken inleds med, och genomsyras av missnöjd ton, dels över mottagandet av föredraget men även att Millén anser att den nutida sekulära forskningen 1917 ser det som under sin värdighet att tillmäta Bibeln den betydelse den förtjänar. Det råder fullkomlig likgiltighet hos en större allmänhet om Gud.

Vi leva nu i yttersta tidens materialism, så ohyggligt utvecklad, att alla andra intressen måste skatta däråt. Ingen har tid från penningsbegärets tillfredställande att ett ögonblick stanna för att reflektera: “är detta allt”?

Han menar vidare att detta kulminerat i det största och ohyggligaste av alla krig, första världskriget där den krassa materialismen skapat lidanden så stora att människor inte längre orkar ens be Gud om hjälp utan svälter och pinas medan Riksbankerna i världen stoltsera med oerhörda guldförråd. Massan pinas medan ett fåtal djävulens eller onskans redskap skor sig. Profeterna säger dock att detta förr eller senare kommer leda till en andlig revolution.

Bevisen på förmågan att rätt tyda Bibelns profetior äro nu så mångfaldiga att den som invänder “det tror jag icke på” intager alldeles icke, som han söker göra troligt en överlägsen ståndpunkt, utan blottställer sig inför alla fakta, såsom en ologisk personlighet.

Det är inte bara profetior om framtiden man kan utläsa i Bibeln utan det finns andra hemliga koder i den som kan leda en till all möjlig visdom och skatter. Syftet med Milléns bok är att klarlägga allt detta som länge varit obekant, och även berätta om expeditionen till Jerusalem som han ingick i. Sedan visar det sig tyvärr att allt detta även leder till en problematisk omtolkning av världshistorien.

Juvelius chiffer

Med chifferskrift förtydligar Millén att han menar att det uti texten ligger en dold undermening eller annat än det synliga. För att få fram denna dolda skrift eller text måste man hitta “nyckeln till låset”, under vilket den hemliga meningen döljes.

Nyckeln består vanligen däruti, att vissa bokstäver efter av författaren inlagd ordning och nummerföljd utplockas ur texten och sammanfogas till ord och meningar. Naturligtvis kan ingen chifferskrift uppställas från en översättning. Det kan endast försiggå på orginalspråket.

Millén skriver att Juvelius, som Millén kom i förbindelse med ungefär 10 år innan denna bok skrevs, läste bibeln på kaldeisk hebreiska, orginalspråket, i flera år och fann först av allt ett chiffer i Hesekiels bok. Ett otroligt sammanträffande menar Millén pga dess profetior om t.ex himlavagnen, känd från t.ex. Erich von Dönickens teorier om att Hesekiel här beskriver utomjordingar, beskriver stridsflygplan, stridsvagnar och första världskriget, samt ändens tid.

Guds plan och pressens ovilja att begripa den

”Från det ögonblick det förunnades mig att få ledningen om hand av utgrävningarna i Jerusalem till Förbundsarkens framdragande i ljuset, har en fortskridande utveckling av ämnets förståelse kommit mig till del”, skriver Millen och erkänner här öppet att expeditionen handlar om att finna förbundsarken, men även att han själv var ledaren.

Trots detta ärofyllda stora uppdrag, som Millén beskriver som guds plan, att arkens upphittande är ett bevis på att gud förnyat förbundet med det ”renade och till härligheten återkomna Israel”, och att dess upphittande skulle det inleda det tusenåriga fredsriket, verkar inte pressen förstå. Millén beklagar sig över hur dåligt expeditionen blev behandlad av framförallt tyska och svenska tidningar.  En “tidningspolemik” som både var av hänsynslös och tarvlig art, skriver han.

Det antyds att expeditionen kallats både “okunnigt helgerån” och “bildstormande skövling”, men att när all fakta om expeditionen framlagts kommer detta motbevisas menar Millén.

Utgrävningarna skedde inte bara med “den mest samvetsgranna noggrannhet, utan också med lärdomens kritik, som stundom var överdriven nästan i varje detalj av deras arbeten”, skriver Millén. Han framhåller även hur bra arbetarna behandlats, att ingen skadats och att de farligaste uppgifter alltid utförts av expeditionens egna medlemmar, samt att expeditionen även resulterade i dubblad ren vattentillgång och att man gett allmosor till fattiga:

Dag och natt skiftades arbetslag i bärgets innandömen. Vad är deras avsikt? Frågan lämnades icke länge obesvarad av den klass av journalister, vilkas metoder icke grunda sig på undersökningar på lämpliga vägar, utan fast mer på antaganden av speciella meddelanden direkt från gudarnas hemliga konselj. Alldenstund arbetena voro avstängda för utomstående, så var det tydligt, menade dessa herrar, att expeditionens avsikter voro allt annat än ärliga och lovvärda.

Andra åtnöjde sig med att begabba och förhåna det oförnuftiga och ologiska arbetet, som expeditionen utsatte sig för. En tredje beklagade ironiskt den naiva oskulden hos dessa män, som ägnade sig åt ett chimäriskt sökande efter obefintliga föremål. Forskarne fortsatte emellertid energiskt sitt arbete oberörda av allt detta prat.

Han förnekar att expeditionen tvingats fly. Millén menar att när arbetet i början av april 1911 avslutats och tunnlar ingenfyllts och maskiner ställts tillbaka hölls en avskedsfest för dem i Jerusalem och efter detta avreste man från Jaffa med en privat yacht tillhörande en expeditionsmedlem. Sedan expeditionen avrest ska ett uppror hos den citat “lätt uppviglade och fanatiska befolkningen” skett.

Anledning att det blev en så stor sak, omnämnd i New York Times och runt hela världen är att:

…en del personer, som finna sig oförhindrade att på samvetslöst ösa ur grumliga källor, missleda godtroget folk och därigenom bereda sig inkomst. Det finns dock ingen anledning för mig att närmare ingå på denna trafik eller nämna de, som utförde den, vid namn. (Vilket han dock senare gör)

För att visa hur legitim expeditionen var nämner han även att den var under kontroll av välkända medlemmar av parlamentet i Kostantinopel och under särskilt beskydd av genarmer, militär och polis avlönade av expeditionen. Han berättar även att han 1914 mottagit mairen i Siloa som sagt att “ingen har blivit varmare hälsad välkommen i Jerusalem än Ni skall bli vid eder återkomst”.

Vincent

Millén framlyfter även expeditionens arkeologiska kontrollant, Hughes Vincent och hans arbete Det underjordiska Jerusalem, som ett bevis på hur vetenskaplig expeditionen var. Han skriver detta arbete endast är utlämnat till vetenskapliga institutioner och stadsbibliotek men denna finns idag tillgänglig online, om man befinner sig i USA eller använder VPN här:

Hughes Vincent – Underground Jerusalem. Discoveries on the hill of Ophel (1909-11) (1911)

Vincent skall fått lova att inget säga om vad som funnits, och att inga ska ha fått tillträde till utgrävningen.

I am committed to revealing nothing to outsiders until such time as shall be decided by the leaders of the expedition. I hope that those who feel frustrated by my silence will consider that a like discretion will be at their disposal, should I be asked to engage in a similar project at some future time.

Vissa har dock menat att även om man läser Vincents rapport så verkar inte expeditionen resulterat i så mycket. I sin bok menar dock Millén bevisa att det verkligen inte resulterade i intet, dock “innehåller den icke närmelsevis allt det vi utforskat”, skriver han samtidigt.

Utgrävningen

Millén ger sedan sin bild av händelseförloppet vid utgrävningarna. Att det 1909 väcktes stort intresse som började en utgrävning på sluttningen av Ofelberget. Man började leta efter en underjordisk passage som skulle leda till jungfrukällan som försett staden med vatten och gjort den militärt strategisk sedan urminnes tider.  Han skriver vidare att det hårda farliga arbetet utvecklade ett starkt kamratskap mellan medlemmarna.

Här och var fann man någon i det mest otroliga läge och kostym, med ansiktet nedsmort av rök och smuts, som i denna omgivning än mera fördjupade intrycket. Så kunde man trippa över någon, som befann sig i det mest otroliga läge, grävande i någon håla i bärgväggen, eller någon annan, som helt fryntligt bad att få låna ens rygg för att nå upp till något högre beläget mysterium, som måste utforskas. Eller man måste göra sig osynlig på en gångplanka, hängande över en svart urhålkning, för att släppa en annan förbi. Vid ett annat tillfälle befinner man sig med en kamrat, seende forskande på varandra, likt ett par trollgubbar, framför en repstege dinglande längs en sluttning av stenar och bärgblock, som s.e riskabelt hotande och fallfärdiga ut. Eller samlas vi omkring en lysande ljusstump för att diskutera någon nyupptäckt detalj vid grävningarna, undersöka ett fynd eller att rätta en teckning.

De fick vada i djupa dy och gyttjepölar. Det var viktigt att skydda sina instrument och anteckningar, men snart lärde de sig skoja om alla olyckar och misstag.

Millén skriver om hur David använt källan för att göra sin fästning ointaglig men samtidigt ha vattentillgång säkrad. Jungfrukällan var enligt legenden en mirakelkälla som hade gudomlig kraft. Speciellt spännande för expeditionen var de religiösa ceremonier källan ska använts till, och rollen den spelat i kung Salomos kröning.

Dom tömmer jungfrukällan och finner olika bevattningskanaler igenmurade och ersatta med ett nätverk av tunnlar med syfte att föra vatten från den ena till andra sidan av berget från Gihon. Antagligen har detta hänt under Hiskias regering, det nämns i Bibeln och man funderar på hur det gått till och de finner också en inskription från Hiskia (som dock redan var upptäckt av Charles Warren 30 år tidigare), och Millén menar även att dom kan bevisa läget för Davids gamla stad.

De finner även ett mkt stort gravvalv med ”egyptiskt utseende” med keramikföremål och lerkäl. En annan grotta ska ha använts som offerplats och i jorden hittades fågel och lammben och ännu mer keramik.

Konstgjort berg och fällor

Nu börjar Millén närmare beskriva tunnlarna och kommer med en spännande iaktagelse:

Inuti Ofelbärget finnes ett tredubbelt system av tunnlar, labyrinter och vattenkanaler, vilka vardera hava sitt särskilda ändamål. Tunnlarna föra fram till vissa mål. Men de är o så väl igenstängda med konstgjord bärgart fullständigt liknande naturbärget, att ingången är omöjlig att hitta utan den särskilda ledning som chiffern förmedlar. Labyrinterna tjäna som avledare från tunnlarna så, att sedan man följt dem i olika riktningar, mynna de ut i ett ändamålslöst intet. Vattenkanalerna fullfölja olika ändamål, varav ett är att skydda tunnlarna ock labyrinterna mot obehörigt intrång. Ty vid vissa punkter är risken mycket stor att vattenkanalerna förenas med tunnlarna och fylla de senare med vatten, så att allt levande, som linnes därinne, dränkes.

Som om inte detta var nog Indiana Jones så fortsätter han med att säga att det finns kompletterande fällor för de som inte drunkar, nämligen:

…gaser av beskaffenhet att åstadkomma brännsår och kvävning. De ämnen, varmed tunnlarna äro igenfyllda, äro bemängda med dessa gaser. Endast i tid erhållen varning därom i chiffern räddade oss ifrån olyckshändelser. Det skall vara en klentrogen människa, som inte vill fatta, att allt detta är utfört med det ändamålet att undangömma förbundsarken intill »ändens tid», såsom i profetiorna beskrives.

Han skriver vidare att ingångarna är så väl igenstängda att det inte går att skilja dem från naturberget och det konstgjorda. Väggarna är även så tjocka att man inte får genljud vid knackningar. 

Men väl inkommen i tunneln finner man icke heller någon skilnad; det konstgjorda bärget är fullkomligt liknande naturbärget. Avsikten är tydligen den att avleda lusten att vidare fortsätta, då allt ger intryck av att vara ändamålslöst. Dessa »försvarsverk» äro än ytterligare förstärkta till förhindrande av obehörigas uppnående av asylen, genom här ocb var förekommande fällor, utom omnämnda gaser ocb vatten.

Även arkeologen Vincent ska ha vittnat om att det var ett slags konstgjord bergvägg som täppte igen tunnlar, som de fick bort, även om han först var skeptisk. Millén drar dock ganska stora växlar av detta och skriver i en fotnot att:

Den stora Cheopspyramiden i Egypten har i alla tider varit föremål för utläggning huru den kunnat byggas av så oerhört stora stenblock, som finnas i den. I tunnlarna i Ofelbärget hava vi funnit, att forntidens folk kunde framställa konstgjort bärg, som var fullkomligt liknande det naturliga bärget. Härigenom hava vi fått den gåtan löst, på vilket sätt pyramiden så väl som templet i Baalbek med stenblock av 1500 tons vikt blivit byggda. Så går det. Så småningom upplösas de forntida miraklen, det ena efter det andra, i naturliga företeelser.

Millén menar alltså att de löste mysteriet med pyramiderna i bara farten.

Davids gamla stad

Millén skriver vidare att de upptäckt Davids gamla stad i Ofelbärget i Jerusalem och tar även upp olika källor om det. Berättelser om glans och härlighet och skatter omkring David och Salomo. Davids tempel som Manasse ben Israel (rabbin från 1600-talet, möjligtvis avmålad av Rembrandt) skriver att det hämtats skatter till enda från Peru, som Millén hoppas kunna finna. Manasse trodde att vissa av Israels försvunna stammar kom till Sydamerika, ideer som Millén inte heller är främmande för senare i boken, men med annan twist.

Enligt Millén hittade de gamla fästningsmurar, gravkamrar, eldstäder, kok och kökskärl, prydnadssaker, ställen som inte beträtts på 2600 år, allt genom chiffret. De hittade även vaser, urnor lampor, somliga med Salomos kungliga stämpel, vissa var enligt Millén 5000 år gamla. De fann dessutom en stol uthuggen av vit kalksten som de döpte till Salomos tron, en blomstervas av brons osv. Millén menar att detta var resterna av en lyxbostad och att de nu var nära det kungliga palatset. Tyvärr avslutas beskrivningen av utgrävningen här. Inget nämns om grävandet av klippdomen och heller inget mer om upproret som följde.

Förbundsarken och radiumF

Millén skriver att arken inte bara hade:

…egendomliga verkan på människor, utan jämväl vissa förhållanden i samband med dess förvaringsrum, ävensom egenskaper hos Jungrukällans vatten, leda oss till den tanken, att Mose kände till radium och förstod att betjäna sig av detta eller något annat liknande ämne.

Här är några av de bevis på radiumbevis Millén har hittat:

• Det sägs att när man visade upp arken upplystes himlen av härlig strålglans. Millén tror att det fanns radium som skickade strålning genom stora rubinerna och framkallade detta fenomen. Detta ska även Juvelius chiffer bekräfta.
• Att översteprästen Leviterna skulle vara klädd i fårskinn av speciell röd färg var för att det förminskade radiumstrålningen.
• En vattenpelare av “en meters mäktighet” reducerar radiumets inverkan med 99 % skriver han. Därför gömdes arken vid jungfrukällan.
• Han skriver även att radiums varaktighet är omkring 2600 år, och det är därför expeditionen nu enligt guds plan ska hitta den.
• Den gamle judiska historikern Josephus berättar att Herodes visste var den fanns men misslyckades att stjäla den då hans tjänare dog av “gasförgiftning” när de var nära den. Detta var återigen radium.
• Jeremia ska ha talat om att citat “gömma elden” i bibeln.
• Bibeln berättar att folk skulle hålla sig på 2000 alnars avstånd från arken annars dog de eller blev sjuka.
• Han återger även när Jerikos murar störstas genom att man bar arken runt stötande i basuner. Millén påtalar att man inte fick röra nåt av det arken nedstörtat. Millén skriver att strålningen fortfarande är verkbar har de själva upplevt i tunnlarna men utvecklar ej.
• Filisteerna ska ha tagit den i sju månader men alla fick bölder eller dog så de skickade tillbaka den tillsammans med fem jordråttor av guld och fem guldbölder som ett slags offer och symbol för deras fem hövdingar som alla drabbats. De spände två kor för vagnen och gick själva på avstånd bakom dem och de gick på eget bevåg med arken hela vägen där Leviterna tillkallades. De utsattes för den farliga radiumstrålningen.
• Sedan berättar Millen om när israeliterna fick bevittna hur arken fick Jordans vatten att dela sig så prästerna bärande arken kunde gå runt i floden. En utomordentligt intressant berättelse tycker Millén.
• Urim och Tummim ska undangömts med arken inskrivna i en domsköld. Detta är även samma som de vises sten som alkemisterna sökte men aldrig fann i sin häxkittel, menar Millén. Enligt en äldre uppfattning (baserad på jämförelser med ögonskenligen besläktade hebreiska ord) skulle Urim betyda ”ljus” eller ”uppenbarelse”, och Tummin betyda ”sanning” eller ”rätt”. Vissa menar även att det var ett slags orakel man tillfrågade, vilket också kan ha varit stenar eller stavar som man kastade som ett slags lotto. Antar att detta också kan vara en symbol för den rätta andliga upplysningen men beskrivs även som den heliga elden. Alltså radium.

Expeditionen ska ha upplevt denna strålning själv:

Att döma av de ännu livligt verksamma ämnena i tunnlarna, om nu dessa emanera från radium, torde varaktighetsteorien kanske kunna korrigeras i endera riktningen.

Millén spekulerar dock i att det också kan vara något annat ämne, som elektricitet eller något för samtiden okänt. Den sista tiden säger han enligt Bibeln ska vara rik på upptäcker av nya saker, vilket ju hans tid var med telefonen, grammofon, film, kemi, fysik osv.

Israeliterna

Efter detta får vi tyvärr inte reda på så mycket mer om vad som hände. Istället går Millén in på ett annat pseudovetenskapligt spår i bibeltolkningens grumligare vatten. Nu handlar resten av boken främst om en ny teori om israeliterna som påminner inte lite om teorierna och tillvägagångssätten Olof Rudbeck använde på 1600-talet för att bevisa att Atlantis låg i Sverige. Se vårt avsnitt om detta.

Millén menar att Juda och Israel är två helt åtskillda släkter som på ändens tid ska sammanföras under ett standar, vilket menas att judarna ska bli kristna. Alla har trott att israeliterna, guds utvalda folk i bibeln är judarna men det är i själva verket svenskarna och alla andra västeuropiska folk han tycker är härliga. Det skedde på följande vis:

Juda och Israels släkter skildes åt år 721 f kr och israelisternas troligen sju stammar blev slavar under assyrierna. De vandrade då till Skytien norr om svarta havet vid Donau, en vandring som tog 1,5 år. Där kallade de sig Getaeer och Israels namn försvann. Judarna förenade sig i Jerusalem och bildade Juda rike. Både judarna och israeliterna ska dock börjat med avgudadyrkan varpå gud vände sitt ansikte från dem, men ej för alltid.

Efter upplösning av Juda- och Benjamins rike förlorade Judarna all medveten förbindelse med Israeliterna. Däremot hava Judarna uppehållit förbindelse med varandra i alla länder, där de sedan urminnes tider haft hemvist. Häruti se vi utan möjlighet till gensägelse hur fullständigt Guds budskap om Israels försvinnande gått i fullbordan. Något sådant budskap har icke blivit känt om Judarna. Det synes sålunda hava varit en bestämmelse av Gud att Judarna icke skulle borttappas såsom Israel. Detta är ju ett ytterligare bevis för, att Israel och Juda äro tvenne fullkomligt åtskilda släkter.

Orsakerna härtill synas vara tvåfaldigad: i första rummet den att Judarna, även under de mörkaste hedniska tiderna för Israel, förblivit trogna sin dyrkan av den ende Guden — utom en kort tid, som redan omnämnts. För det andra Judarnas säregna ansiktstyp och andra egenheter, varigenom de lätt särskiljas från andra raser och igenkändes till det yttre av varandra. Även därom finnas profetior i Bibeln. Israel däremot var ett blont, högväxt folk.

Guds straff för judarna menar Millén är att de aldrig blir en egen nation för att de korsfäste Jesus och dödade profeterna. Dock löser sig allt sedan på ändens tid när också de blir kristna skriver Millén.

Han fortsätter med att mena att sedan judarna fått reda på upptäckten om Juvelius chiffer har de hotat om att de är berättigade Salomon och Davids skatter, vilket de då inte är enligt Milléns nya bevis. Han skriver sedan om att David beksrivs som ljuslett i Bibeln och att varken han eller Jesus tillhört Juda stam. Många har förlorat tron på bibeln just för att de inte kan se judarna uppfylla de löften som boken ger, menar Millén. Några som dock kan det menar Millén är svenskarna och engelsmännen som härstammar i rakt nedstigande led från getaeerna och är de sanna borttappade israelitern som han nu funnit.

Oden och det utvalda folket

Att Israel skulle erhålla en sådan herde (som Oden) är profeterat av Sakarja i 11 kapitlet, 16 och 17 vers, varav den senare lyder: »Ve över den ovärdige herden, som övergiver sin hjord; må ett svärd träffa hans arm och hans högra öga! Må hans arm alldeles förtvina och hans högra öga förmörkas i grund!»

Millén menar att Oden var en mäktig israelitledare som tog israeliterna till norra Europa under vad som nu kallas Den stora folkvandringen. Han förde sju av Israels stammar från Skytien (där de var i 500 år) år 100 f kr.  En del slog läger söder om Östersjön och blev anglerna, medan vissa fortsatte till Skandinavien och kallade sig Asar (As och an är ett gammalt bibliskt namn på gud). Millén menar det är förutsagt i Bibeln att det utvalda folket ska kallas vid guds namn och räknar upp olika bibeldelar om det. Att leder förstås till asarna och den nordiska mytologin.

Han nämner ett gammalt manuskript i Herolds College i London och Sharon Turners History of the anglo-saxons som säger att både engelska kungafamiljen är avkomlingar av den dynastiska grenen av Israel och att Odin var släkt med David och därför är båda Efraimiter. Också i Beowulf ska det uppges att Oden var getaee. Eddan pratar om hur Odin leder sitt folk från Skytien eller Dannerström (Donau) till Skandinavien. Isländarna är också Israeliter enligt Millén. Getaeerna beskriver han som oövervinnliga men med alkoholproblem. De ska dock besegrat hunnerna och lagt grunden för den västerländska civilisationen.

Israeliterna höll sig länge oblandade med andra raser då Mose lag säger att det är förräderi som straffas med döden. Millén säger att det även var våra stamfäder som kallades Ostrogother och ödealde Rom år 410. De anföll Rom igen 486 och lämnade inte förrän 553 då de fritt fick tillåtelse att avtåga mot att lämna sina ägodelar den “Den stora gotiska skatten”. Sedan bildade de nya hem i Norden och England precis som Jeremias profetia ska ha sagt. Efraim, Manasses och Benjamins stammar spred ut sig över Skandinavien, England och Amerika, Island osv.

Huru tydligt vi Skandinaver äro utpekade i Mose profetior framgår vidare av följande: »Israel måste komma i besittning av ’änden, ’sidorna, och de yttersta spetsarna av jorden.» Detta uppfyllers i avseende på Skandinavien: »yttersta spetsen» torde väl få anses vara Nordkap. Därtill kommer Island, Grönland och kanske Spetsbergen.

Här profetieras polarforskningen som låg på modet vid denna tid.

Assyrierna är tyskar

Han nekar till att kalla svenskar arier dock, då arier är befolkningen i Medien som är assyrierna som i sin tur är identiska med tyskarna. Såhär beskriver han assyrierna:

…uppfinningsrika i avseende på tillverkning av krigsvapen. Kriget var ständigt föremål för deras studie. (Kurs. av övers.) Deras kringboende grannar måste alltid vara på sin vakt och utforska deras förehavanden, ty de voro ivriga krigförare, grymma och obevekliga i krig. De överträffade sina grannar i intelligens och energi. Enligt vad monument och urkunder giva vid handen voro de tappra, intelligenta och idoga. Deras framgångar ocli förkovran gjorde dem högmodiga, skrytsamma och grymma. (Kurs. av övers.) Kär de uppställde sin krigsstyrka, och deras pansrade krigare marscherade genom det land de hade intagit, stor måste den fasa ha varit, som de då spridde omkring sig. Folken flydde framför dem; städerna föllo i deras händer alltefter som de marscherade. Om vi jämföra denna hävdateckning med nutidens tyskar och läget för dagen, synes just icke mycket ha förändrat sig i naturellen, vare sig i helhet eller detalj.

Jag upprepar ånyo att profetiorna i Bibeln, när man förstår att tyda dem rätt, d. v. s.att tillämpa dem på den tidpunkt de avse och förstår den bibliska Symboliken, äro de i avseenden på uppfyllandet absolut ofelbara.

I kapitlet Bibelns profetior om kriget går han in på alla möjliga Bibelcitat han pekar på att första världskriget var just den tidpunkten för armageddon, eller andens makt över materian.

I Uppenbarelsebokens 14 kapitel och 20 vers läses frontens längd emellan Assyrierna och Israeliterna, nämligen: »Och vinpressen trampades utanför staden, och blod från pressen steg ända upp till betslen på hästarna, en sträcka av ett tusen sexhundra stadier». Ett tusen sexhundra stadier utgöra 320 kilometer. Här denna upptäckt gjordes i Bibeln var krigsfronten från Engelska kanalen till Schweiziska gränsen just 320 kilometer. Detta innebär ävenledes bekräftelse på att detta är det sista kriget: Armageddon! Armageddon betyder egentligen andens makt över materien: det ondas utrotande.

Här är Hesekiels berömda vision av himmelvagnarna:

Hezekiel berättar i 3 versen »hur Herrans ord hom till honom under hans fångenskap i Kaldéernas land vid strömmen Kebar». Y. 11: »Och deras vingar voro utbredda upptill; vart djur hade två vingar med vilka de slöto sig intill varandra, och två, som betäckte deras kroppar. De gingo alltid rakt fram; vart anclen ville gå, dit gingo de, och när de gingo, behövde de icke vända sig — — under det att elden for omkring mellan djuren; och den gav ett sken ifrån sig, och ljungeldar (blixtarj foro ut’ ur elden. — — — Då jag nu såg på djuren, fick jag se ett hjul stå på jorden, invid djuren, vid var och en av deras fyra framsidor — — — och det såg vidare ut som om de voro så gjorda, att ett hjul var insatt i ett annat. När de skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidor; de behövde icke vånda sig, när de gingo. — — —• Och när djuren gingo, gingo och hjulen invid dem; och när djuren lyfte sig upp över jorden, lyfte sig ock hjulen. Vart anden ville gå, dit gingo de, ja, varthelst anden ville gå; och hjulen lyfte sig jämte dem, ty djurens ande var i hjulen. När djuren gingo, gingo ock dessa; när de stodo, stodo ock dessa; när de lyfte sig över jorden, lyfte sig ock hjulen jämte dem, ty djurens ande var i hjulen. Och över djurens huvuden syntes något som liknade ett himlafäste, till utseendet såsom härlig kristall, utspänt ovanpå deras huvuden. Och under fästet voro deras vingar utbredda rätt emot varandra. Vart särskilt djur hade två vingar, med vilka det kunde betäcka sin kropp. Och när de gingo, lät dånet av deras vingar i mina öron såsom dånet av stora vatten, såsom den Ällsmäktiges röst; ja, det var ett väldigt dån, likt dånet från en härskara. Men när de stodo stilla, höUo de sina vingar nedsänkta———- — och ni ovanpå det som liknade en tron; satt en som till utseendet liknade en människa — — — ocli jag hörde rösten av en som talade.»

Han finner även profetior i bibeln för oljetankar i Antwerpen som sprängts och andra händelser i första världskriget.

Fredsriket

Slutet av boken kan beskrivas som lite osammanhängande. Han pratar om den trådlösa telegrafen, att hela folk på distans och om hinduer som har förmågan till telepati vitt utbrett i Indien. Båda är exempel på gudakraften som sätts i verksamhet genom bönen och att aldrig svika i tron, särskilt nu i ändens tid! Sedan klagar han över att tom präster kallat utgrävningarna för rövargrävningar, men säger att profeten Hosea profeterat detta om att i ändens tid kommer även präster förkasta sin kunskap. Bibeln säger att i ändens tid ska många se syner profetera och drömma drömmar och mkt riktigt har religiös litteratur ökat mkt under Milléns tid. Dock varnar han att mkt av den är undermålig och till och med skadlig. Men iallafall:

En tillbakagång till mörka tider av materialistisk gudlöshet är numera omöjlig. Det vore emot Guds uppenbarade ord. Ty de, som icke vända till tron nu »skola dö i sin otro». Är det då något nytt, som här framkommer? Nej, långt, långt därifrån. Det har alltid funnits och skall alltid finnas, men blivit bortglömt, förtrampat av materialism, militarism, hat och ondska. Nu kommer Ordet och förståelsen därav tillbaka till oss och det är kraften och innebörden av dess rätta förståelse, som i sin ordning skall förtrampa och förjaga materialismen, militarismen, hatet och ondskan emellan nationer, folk och individer.

Ja såhär 100 år efteråt kan man väl säkert säga att han hade fel om mycket. Det sägs dock att när han skrev den här boken var han pressad att lämna bort många viktiga detaljer. Kanske därför utgrävningarna är så kort återgivna. Sedan ska han placerat sina papper i ett säkerhetsvalv eller låda och gett dem till teosofiska sälskapet i Sverige. När han dog på tidiga 50-talet öppnades dem, men lådan var helt tom. Teosoferna försökte undersöka varför men fick inte upp något spår.

Sanningen om uppståndelsen i Omar

1916 skrev Juvelius en skönlitterär beskrivning av vad som hände under expeditionen. Den vita kamelen (Valkoinen kameeli) är en samling korta noveller, skrivan under namnet Heikki Kenttää, och inleds: Dessa berättelser är inte min sammanställning, mina verk. Min berättare var en underlig eremit som hade gripit fiskebastunet och bosatte sig där i veckor för att leva. Att boken är skriven som fiktion gör den förstås svår att använda som historisk källa, plus Juvelius var ju inte där i slutet, men många delar i den stämmer bra överens med verkligenheten även om olika namn är utbytta och att den sägs vara berättad av en fiskande bastueremit. Berättelsen har vi läst genom google translate från finska till engelska och svenska, så översättningen kan ibland gjort att jag uppfattat innehållet fel. Den är ca 100 sidor och heter Sanningen om ”uppståndelsen i Omar” (vår översättning)

Inledningsvis känns texten inte alls som fiktion. Juvelius skriver precis som Millén att expeditionens hemlighetsfullhet gjorde folk nyfikna. Han beskriver att det uppror tidningarna i Paris berättade rapporterades en dag innan det hände i Jerusalem. Han beklagar sig över pressen och de misstänksamma judarna, bara några engelska tidningar behandlade saken sakligt menar han. Han skriver att expeditionens mål var vetenskapliga och pekar på medlemmen fader Justinus deltagande som bevis, vilken man kan anta är pseudonym för Vincent.

Han berättar om Karl Gustav Nierot, född svensk men boende i England, tvingats flytta pga oklarheter. Kan detta vara Millén? Nierot beskrivs som burdus (skryter om kvinnor) orientalisk expert, militärkapten, och tolk. Men den egentligen ledaren var Georg Fairholme som borde vara Parker.

Han säger även att de inte kunnat vanhelga moskeén då de arbetade en halv km söderut från den. Ryktena om Salomons skatter kom sig av ett av deras fynd, alltså stolen från pre-Davidsk era. Denna beskrivs som att den hade ett stort cirkulärt hål, så man kan undra om det egentligen var Salomos toalett dom hittade? Juvelius nämner även prata om antika manuskript men utvecklar tyvärr inte så man får komma till slutsats själv.

Det har varit mycket prat om en gammal judisk kryptering som grundades på vårt arkeologiska arbete. Jag vill påpeka att ingen kryptering behövs för att veta att, till exempel, kungliga gravarna av herskaren av David under första århundradet, var vid vår tid ansedd orörd…

Det finns utan tvekan en enorm mängd gamla monument och historiska vittnesbörd som går tillbaka tusentals år under ruinerna av den heliga staden, vilket kan vara viktigt för vetenskapen och kanske för att förstå hela vår kultur.

Novellens huvudperson (som vi hädanefter kallar Juvelius) skriver konstant anteckningar på svenska om arbetet. Dessa översattes sedan till engelska och gavs till George Fairholme. Eftersom det bara var ett fåtal som kunde arbeta i tunnlarna åt gången så hade huvudpersonen tid att vandra runt och resa på mulåsna. Han resten till Berget Nebo med sin finska vän Oskar Nevankoski där han ger vännen ett papper med finska översättningar av uråldriga dokument, eller kanske Juvelius tolkningar av dessa, och säger åt honom att läsa dem högt. Dessa innehåller de exakta beskrivningarna och måtten av en grotta som är Moses begravningsplats. Juvelius säger att enligt bibeln dog Moses på normalt vis och borde därför enligt tradition vara begraven i en bergsgrotta. Han menar att i denna grotta ska Moses balsamerade lik finnas fortfarande, judarna ska ha lärt sig balsamera i Egypten. Graven har varit hemlig sedan dess, även för judarna.

Juvelius vill finna denna grav för att motbevisa de som menar Moses inte är en historisk person. Enligt Juvelius så kodifierades hemligheten i Bibeltexten och fördes vidare från generation till generation. Hemligheten gick förlorad pga romarna.

I graven ska även Tetragrammaton finnas. Guds namn, målat på en sköld Moses ska ha på sitt bröst. Fader Justinus rekommenderar huvudpersonen att prata om sina teorier med en lärd judisk rabbin men han tvekar, men utgrävningarna gick dåligt och han gick dit ändå för att se om han kunde få hjälp, men märker istället att rabbinen hajar till och sedan försöker söva honom för att kunna undersöka hans papper. Han undkommer dock men blir förföljd av rabbinens son som även gör inbrott i hans hem, och inleder en flört med rabbinens unga judiska dotter.

Sedan blir huvudpersonen sjuk i malaria “Kall av gift och judiska flickor” och reser tillbaka, han planerar att återvända men får ett telegram att arbetet stannat. Han får läsa om utvecklingen i nyheterna.

Det uppdagas att Nierot är rabbinens spion och allt leder även vidare till Rothchild. En fransk man, Mouche, anlände till staden och krävde att utgrävningen skulle stoppas omedelbart. På hotellet hade han nämnt att han var en parisisk bankir, en företrädare för Baron Rothschild.

Fynden ska ha hamnat i Malta och han beskyller pressen för uppvigling av massorna som han nämner även ledde till att “en av de vildaste devisherna dödade den ädla engelska damen i moskén”. Detta hände på riktigt.

Sedan följer en passage där huvudpersonen beklagar sig över framtiden och att en judisk utgrävning kommer göra det omöjligt för utomstående att gräva ut området, samt att de aldrig kommer avslöja vad de hittar. Dock svarar Nevankoski att de inte har någon brådska. Rothschild är ”som en myra som försöker sätta tungan i skalet av ett granatäpple medan de är inne i kärnan av det.” De kan alltid komma tillbaka senare, vilket de dock aldrig får tillfälle till pga att kriget utbryter.

Juvelius hemliga dokument

Juvelius gick tillbaka till sitt vanliga liv. Mellan 1988 och fram till sin död 1922 arbetade han som chef för folkbiblioteket i Viborg. Enligt den finska forskaren Boitto Viro så gjorde han nya kartor över tunnlarna under Jerusalem för att ersätta de förlorade, som sedan funnits i familjens ägo. Personer som efterforskat dessa har sagt att de är “muddled and in places contradictionary”.

Papprena blev kvar i hans familj. Pga vinterkriget blev Viborg ryskt och papprena evakuerades tillsammans med befolkningen. De ägs nu av hans sonsonson Tom Hilli, en finsk ekonom. Landau träffade honom 1996 och undersökte då Juvelius hemliga papper. De var skrivna på svenska och gammalhebreiska på vanliga pappersark. I dem hittar man beskrivningen av Salomos begravningsplats med bilder och referenser till bibelcitat. Exakt återgiver han ritat med färg tunneln som leder till katakomben där Salomos sarkofag finns, och även två radioaktiva strålar som ska döda dem som försöker störa graven. Hilli menade dock att referenserna är svåra att hänga med i, dom är citat: “a mess”. Julius har skrivit och suddat och skrivit om konstant, och referenserna leder till andra som leder till andra i evighet.

Dokumenten förvaras i kuvert varpå den bibliska persons namn vars grav Juvelius precist beskrivit står på. Det ska vara typ alla profeter. Sedan hade han även dokument om Moses grav vissa från så sent som 1918 vilket kan tyda på att han aldrig slutade hoppas att komma tillbaka och gräva ut. David Landau skriver:

Looking with disbelieving eyes on the material. Tom Hilli and I agree that what we have in front of us is science fiction and that Juvelius’s paper can serve as a manuscript for a new movie by Steven Spielberg.

On their own merits, Juvelius’s papers are no doubt worthless. Nevertheless, they should be studied more closely because they are connected to archeological excavations which were conducted in a scientific manner and produced important results.

Our Jerusalem

Ett annat utomstånde och möjligtvis mer nyktert vittnesmål av vad som hände i Jerusalem hittar man i boken Our Jerusalem – an American Family in the Holy City, 1881-1949 av Bertha Spafford Vester (1950). En amerikansk kvinna, född i Jerusalem som var del av societeten, och en religiös koloni bestående av både amerikaner och svenskar i Jerusalem under många år. The American Collony är även känd som förebilden till det religiösa sällskap som bildas i Jerusalem i Selma Lagerlöfs roman med samma namn. Bertha Vester var dock inte lika strängt lagd som sin mor Anna, och deltog gärna i sällskapslivet. Hon bevittnade många historiska skeenden samt träffade flera av den tidens stora berömdheter när de befann sig i staden. Hon beskrev även Parker-expeditionen:

In April 1911 the ”Parker fiasco” came nearer causing anti-Christian riots and even massacre than anything that had happened during our long residence in Jerusalem. 

Hon skriver hur en mystisk agent för en grupp engelska adelsmän kom till Jerusalem med syfte att köpa mark att bygga skolor och sjukhus till folket, från turkiska regeringen. Sedan visade det sig att marken var kullen ovanför jungfrukällan, Ofel-berget.

När engelsmännen anlänt till Jerusalem med yacht sades inget mer om skolor och sjukhus och de började istället mystiska utgrävningar som väckte stort intresse i staden. Vester hörde rykten om glada middagar med turkiska pashor som gäster och att de använde apelsiner för sikteövningar. Dom red till utgrävningar på åsneryggar och en dag fick de höra ett stort oväsende:

…and saw the worthy archaeologists playing at being donkeyboys, running alongside the donkeys and imitating the yelling, only much louder, usually made by the Arab boys, who were mounted in the Englishmen s places. They were certainly the oddest archaeologists ever to visit Jerusalem.

Hon och hennes man mötte dem på en middag och tyckte de var charmerande men skriver även att de var förvånade över deras totala brist på arkeologisk kunskap. De kunde inget om historian för tidigare utgrävningar och var mycket hemlighetsfulla om syftet. Samtidigt stängde de ute alla från utgrävningsplatsen, så alla misstänkte såklart de var ute efter skatter, vilket de ju var. Hennes bror var mycket upprörd att dom hade privilegiet att undersöka Ofel men inte ens nedtecknade sina fynd, och började en slags kravkampanj att de måste börja med det. Så kom Vincent med i bilden, och boken som skrevs.

Alla möjliga rykten uppstod om vad de letade efter, men de hade stöd av turkiska parlamentet och militärpolis så ingen visste säkert. Efter ungefär tre månader blev de tvugna att sluta gräva pga kraftiga regn och återvände 1909 till England. Hon skriver att ryktena hade upprört judarna och utgrävarna fick nu svårigheter. Baron Rothshild hade börjat egna utgrävningar och betalat för dem och därför sa regeringen till engelsmännen att de hade 3 år på sig att arbeta klart. Därför arbetade dom genom vintern 1910 trots regnet. Hon nämner överenskommelsen att de skulle ge 50% av allt de fann till turkiska regeringen och att det ryktades om att den delen skulle vara 40 miljoner dollar.

Sedan skriver hon hur de under Nebi Musa-festivalen ryktades att expeditionen i hemlighet grävt under Omarmosken och stulit Davids krona, Salomos ring, Moses lagtavlor samt Mohammeds svärd. Folk blev vansinniga och shejker kastades i fängelse och engelsmännens militärmedhjälpare arresterades. Deras turkiska advokat blev också satt under övervakning, och allt deras baggage blev öppnat och undersökt.

Engelsmännen skyndande till sin yacht, sa de skulle hålla en mottagning på skeppet men flydde under natten iväg. Det rapporterades från shejkens son att de hade arbetat 9 nätter under domen, klädda i fes. Dom öppnade andarnas brunn, grävde i Salomos stall, gick igenom en gång i den heliga stenen och ska ha hittat ett fat som kan varit till för offer. Hade de inte varit för upproren hade de antagligen gått hur långt som helst.

Vreden var så stor att militären fick patrullera alla gator. 10 000 människor samlades och löpte amok och panik utlöstes. Bönder och pilgrimmer sprang runt och ropade ”Massaker, massaker” och affärskvarteren stängde och man barrikaderade sina hem. Alla möjliga rykten om att guvernören spöats av folkmassan och shejken dödats spreds, men det var fel och regeringsmän följde flyende människor så inte felaktiga rykten skulle spridas till hela landet och orsaka ännu mer förödelse.

Till slut öppnades staden igen, Vester skriver att detta inte kunde hänt en värre tid. Den grekiska ortodoxa påsken, judiska passovers och Nebi Musa sammanföll då men på denna tid skriver hon att judarna och arabernas relation var fredlig. Konfliktena uppstod pga kristna “hotheads” som kom som pilgrimmer från olika länder och bråkade sinsemellan eller med militären och polisen och de var upptagna me detta.

Många år senare grävdes marken Rothshild köpt ut under uppseende av arkeologiska avdelningen av de hebreiska universitetet och teorin om att Davids grav fanns där motbevisades, skriver Vester.

Spioner och förstörare

Även om Millén skriver att expeditionens kritiker inte är värda att nämna vid namn så nämner han den tyska professorn och svenska konsuln i Jerusalem Gustav Dalman som en av dem som ligger till grund till osanna artiklar, samt har lämnat nedsättande meddelanden till en professor Hjelt i Helsingfors som senare skrivit att expeditionen resulterade i intet. Dalman ska även både muntligt och skrivit brev till svenska undersåtar med liknande innehåll, ett sådant ska Millén själv bevittnat.

Gustaf Dalman skrev faktiskt en kommentar till expeditionen som publicerades i 1918 års Bibelforskaren, där han även hårt kritiserar Milléns bok. Projekt Runeberg har digitaliserat detta års nummer, men utelämnat just denna artikel. Det finns tillgängligt på Kungliga biblioteket.

Dalman var både arkeolog (tyska arkeologiska institutets föreståndare) medlem i kommitén för Engelska Palestinasälskapet, och bosatt i Jerusalem under expeditionen och kunde följa den, och hade redan från börjat förundrats över deras beteende och hemligfullhet. Dalmans nedsättande meddelande är att han sanningsenligt sa till Hjelt att fynden ”bestodo mest i lervaror, som visserligen hade sitt värde för arkeologiska vetenskapen, men aldrig kunde betyda ett stort penningvärde. ”Dalman har dock all respekt för Vincent vilkens rapport ju Millén stödjer sig på. Dalman menar dock atthan tolkat mycket fritt utifrån denna samt även gör sig skyldig till flera faktafel som inte stämmer alls med vad Vincent skriver.

Vincent ritade som sagt upp tunnelsystemet de grävde ut, men utöver det resulterade expeditionen inte i särskilt mycket förutom några krukor. Att de funnit kung Davids port som Vincent skriver här, skulle sedan motbevisas av arkeologen Ronny Reich.

Millén ger även intryck av att alla tunnlar inte upptäckts förrän nu vilket inte heller stämmer. Detta har t.e.x tom Vincents rapport skrivit. Var Davids stad låg belägen ska man vetat i 50 år. Porten Millén beskriver som ingången till Davids stad har Vincent beskrivit som möjligen utgången från ett torn vid stadens yttre vall. ”Vincent är naturligtvis inte så barnlig, att han betraktar fyndet av en port eller en mur såsom bevis för att det var just Davids stad som legat här.” Stolen som Millén beskriver att den ”ofelbart begagnats av Kung Salomo” beskrivs av Vincent som en gammal ”water closet”. Salomos stämpel var endast på ett föremål så bibehållet att man kunde läsa den, och Vincent härleder det inte alls till Salomos tid. Om chiffret skriver Dalman att ”För förnuftiga människor är det galenskap, för Millén en högre ledning.”

Delen om israeliterna menar Dalman ligger ännu längre bort från vetenskap och sunt förnuft. Radiumteorin beskriver han som att den ”påminner om den gamla rationalismens sämsta påhitt”. Han ger även flera bibelpassager där det tydligt står att Jesus och David var av juda stam.

Hade förbundsarken funnits med chifferns hjälp, så skulle man vara förvånad över att en så otydlig ledning kunnat föra till detta resultat. Men den har ju ej kommit i dagen. Millén utropar efter beskrivningen av tunnlarnas tillstoppade sidoarmar (s. 47) att ’endast en klentrogen människa icke vill fatta, att allt detta är utfört med ändamålet att undangömma förbundsarken intill ändens tid’. Men jag räknar mig gärna till de klentrogna, där varken Guds klara ord eller människans goda förnuft lämna något säkert stöd, och jag är övertygad om att Milléns stora auktoritet, pere Vincent, skulle säga detsamma.

Dalman beklagar sig även över att expeditionen helt lämnade allt kaos de skapade. Tex fick shejken de mutade sitta i fängelse i över ett år, Dalman ska själv försökt försvara honom utan lycka. Dalman beskriver upproret som mycket olyckligt och att det var nära på att en massaker bröt ut.

Henning Melander

I Jämtlandsposten kunde man 13 maj 1911 läsa en artikel där står att det föreligger ett missförstånd. Att den som benämns Johan Millén egentligen är Henning Melander.

Denne ingengiör Melander har i hög grad intresserat sig för frågan hvar judarnas förbundsark blifvit nedgräfd. I en för ett 10-tal år sedan utgifven påvisade han hurusom allt tydde på att gömstället vore att söka strax sydost om Jersualem, och han lyckades också senare genom meelding af kapten Parker få till stånd en expedition till ort och ställe. Själf besökte han Palestina redan för 10 år sedan, och då han sedan dess ej varit i dessa trakter, kan han natudligtvis ej vara på sätt skuldig till nämna tempelrån.

Att han nu detta oaktagit inblandats i denna affär torde bero dels på hans personliga initiativ till den Parkerska expeditionen, dels därpå att han under de senare åren stått i en synnerligen liflig korrespondens med den nämda dr Juvelius hvilken för öfvrigt ännu lär vistas i Jerusalem i arkeologiska intressen. Under grävningarna ha enligt uppgift tio kustor framdragits ur det fördolda. Hvad som rymmes i dessa har emmeltid icke omtalats och först när klarhet vunnits härom kan man bilda sig ett omdöme om tillförlitligheten i den finske doktorns chiffertydliger.

Detta är dock fel. Henning Melander existerar dock, men är verkligen inte samma person som Millén, och har mycket att säga dels om arken, men framförallt om Parkerexpeditionens medlemmar. Henning Melander visar det sig, var också en arkenforskare, men mindre bemedlad, men kanske mer vetenskapligt inriktad, iallafall om man ska tro honom själv. Faktiskt verkar det som att han var en av de män som skrattade åt Millén när han höll sitt tal på vetenskapsakademin, och han har sedan även debatterade Millén om arken i Svenska dagbladet. Otroligt, ingen kan ju ha fattat va de höll på med, eller pratade om.

Melander har skrivit flera böcker om arken och var den kan finnas. Den första boken om detta skrev han redan 1887: Israels förbundsark och dess framtida återfinnande : bibelstudie. Efter detta författade han fler texter om arken, men även om fredskamp och värnpliktvägran. Hans skrifter är ofta utgivna på: Arkförbundets förlag, Banérgatan 27 i Stockholm.

Faktum är likväl, att jag är den ende, som offentligen framlagt någon mera utförligt motiverad arkhypotes under de sista århundradena!! Faktum är likaså, att min arkidé hade gjorts känd över hela den bildade världen redan 1898…

Boken där han tar upp Parkerexpeditionen och framförallt sina kontakter med Juvelius som kontaktade honom tidigt för att få höra hans åsikter om hans teorier, heter Frimurarnas hemlighet och Israels förbundsark från 1916. I ett kapitel betitlat ”HELGERÅNARNE I JERUSALEM” menar han att det var han som gav Juvelius ideerna var han skulle gräva, vilket inte verkar helt otroligt då Melander forskat om arken sedan 1880-talet och även varit i Jerusalem för att söka upp den såkallade Tofets dal där han menade man offrade åt Molok, och där även arken var gömd (i detta hade Jämtlandsposten rätt). Såhär skrev han om när Strindberg skrivit och avrått honom att söka arken:

Vår Strindberg skrev: ”Sök inte arken. Den skall komma fram, då Herren återställer Sion”. Och trött på allt övermod och all dumhet, var jag ovänlig nog att svara: ”Jag söker inte arken. Dess gömställe är redan funnet. Jag söker endast efter människor med sunt förstånd.”

Han korresponderade med Juvelius, men menar att Juvelius chiffer inte ledde honom någonstans, och när Melander beskriver sin egen forskning stjäl Juvelius den rakt av och med hjälp av rika kontakter, som även kan vara frimurare, drar han ihop expeditionen, medan Melander själv tystas av den frimurarstyrda pressen. Som hämnd publicerar Melander Juvelius chiffer (se nedan). Han gör även efterforskningar på Juvelius och får honom beskriven som en “periodsupare” av okänd person.

Ja, i förtroende har Juvelius meddelat, att han genom kontrakt givit bort ensamrätten till mitt arkuppslag. Jag får inte tala om, att han absolut ärelöst stulit min förstfödslorätt och drivit hemliga underhandlingar bakom min rygg, resulterande i kontrakt med turkiska regeringen, genom vilket jag skall förhindras att forska efter arken i Palestina. Slående mig i ansiktet med talet om mina anspråk, ber han mig hålla tidningarne i okunnighet om saken, så att han och hans följe må kunna obehindrat fortsätta med det påbörjade tjuvförsöket!! Hr J. får dock ursäkta, att jag ej bifaller hans begäran.

Melander är väldigt upprörd över att han inte får upprättelse för att varit först med att forska om arken, och beskriver alla möjliga hätska debatter med olika svenskar, tex kung Oskar, som ska ha avvisat honom bryskt då han velat prata om arken och att kungens män kallat honom ”försvarsnihilist”. Allt är dock frimurarnas fel, som tystat honom under många år. Han tror att kung Oskar själv är frimurare och pekar på att han haft en lärd rabbin som lärare, och att det pekar mot att han velat ha kunskap om arken. Han menar även att Charles Warren var frimurare och att frimurarna är de krigshetsande babylonierna, fiender till guds lag, som vill förhindra det tusenåriga fredsriket. Melander är väldigt inne på att Gud är en fredlig gud som misstolkats medvetet av tex frimurare och korsriddare. Han lägger stor vikt vid ett slags lagtexter som ska vara begravna tillsammans med arken och sedan gått förlorade, möjligtvis då korsriddarna tagit dem och gömt dem. Dessa ska senare faktiskt kommit till Sverige då Gustav III köpt dem. Kan detta vara samma sak som den så kallade Sverigekistan vi pratat om tidigare innehållande Illuminatis hemligheter?

På uppmaning av Molay skulle han ha nedstigit i sin onkels grav. Där skulle han ha funnit ett undangömt skrin med tempelherreordens urkunder. Och så skulle dessa ha blivit räddade undan till Skottland, varifrån de skulle ha förts över till Sverige efter att ha blivit sålda av Stuartarna till Gustaf III (Lennings ”Encyklopädie der Freimaurerei”, Leipzig 1863; Mysteriernas bok”, Otto Henne-am-Rhyn). Vad sanning, som kan ligga bakom

Melander har förstås forskat mkt i varför frimurarna vill ha arken och vad de egentligen vet om den, men får då höra att om du själv blir frimurare får du veta hemligheterna. Det verkar iallafall som att frimurarna söker arken fortfarande och Parkerexpeditionen är då möjligtvis en del av detta sökande. Hur kan de annars få så mkt bidrag från hela världen? Melander var som ung i Jerusalem där han undersökte den såkallade Slaktedalens blodsrum:

Där fanns också på det rummet ett sorgehus, ett ”Ben”- eller ”Likhus”, en överbyggd väldig klipphåla. Den hålan undersökte jag och fann, att likhuset måste ha varit ingenting mer och ingenting mindre än forntidens Tofet eller Gehenna, där Israel hade offrat sin säd åt krigsguden Molok på samma sätt, som folken offra sina barn än i dag på de blodiga slagfälten. Det var detta ”Slaktedalens” blodsrum, det var Gehenna, Dödsriket, Helvetet, som i bild hade blivit bestänkt med Världsförlossarens blod, det blod, som gjutits till vinnandet av en mera varaktig frid än den, som vinnes med svärd. Och när jag fann, att det var Tofet, så mindes jag strax, att det om det rummet hade sagts, att ett något skulle begravas där, enär annat ställe ej skulle finnas, där det begravda ej skulle rivas ut (av fientlige skattsökare), samt att Juda och Jerusalems råd så skulle uttömmas på det rummet, det råd, som före exilen förmedlades genom arken, vilken ju den tiden var gudsfolkets orakelskrin. *

Melander menar att arken finns där men att det finns flera ingångar till den. Siloamdammen är en av dem och Juvelius får iden av honom men sedan förnekar det. Melander skriver att frimurarna helt klart intresserat sig för hans teorier men samtidigt inte velat befatta sig med honom.

Med mig ville de likväl ej ha något att skaffa. Till min vingård fingo de behag; men själv blev jag dem en Nabot.

Han fortsätter:

Jag förstod, att det var av mitt uppslag, som det hemliga sällskapet hade betjänat sig. Jag förstod, att det var hr Juvelius, som hade satt ark-sökandet i gång. Och när sällskapet var internationellt, när det utgjordes av t. o. m. släktingar till engelska konungahuset, när det sades i Sv. Dagbladet, att även Sveriges kronprins skulle vara medintresserad, när penningar i massor hade ställts till arksökarnes disposition, och när jag visste med absolut säkerhet, att frimurarne sysslade med ark-frågan, medan andra människor i regel visade sig ointresserade, så förklarade jag för den skull efter att ha blivit tillfrågad om min mening, att det var med min kalv, som det hade plöjts, att Juvelius hade stulit min ark-idé, för att, distanserande mig, göra affärer, och att frimurare måste ha stått bakom det utförda grävningsarbetet.

Här är de delar av chiffret Juvelius skickade till Melander (med olika anmärkningar):

»Och huxudant hålet (är), som ock var pelarens hålgångstrappa och uppehållsorten!» [Deuteron. 28:62—65], »Och vattenledningens tecken (formel) ropa högt: Se där ‘Amma’. (Se Gud)!» [Deuteron 28:66—68], »Och en lanslängd långt undersök icke hålgångs trappan;, och prisgiv vattnet. Drick icke av vattnet. Och att stofthögens* stifthydda och Guds tillgripa tillhör icke den orene! Dem lanslängder på detta ställe sök i tvärriktning schaktets s[köte i det heliga berget». [Deuter. 29:1 11]. * Anm, av Juv.: »Här är fråga om den övre ingången i det heliga berget samt om en annan ingång i stofthögeh. Det blir längre fram fullt tydligt, att med ’stoft hög en’ avses Hakeldama.» 47 »Och ingång enl Månne icke, med förlov (sagt), Herren tillrättaställer, se tillrättaställer förhängshakarnes vatten och det begärans värda? Och 70 vattenlängder emottaceir Gud Vattnets tomrum (är) starkt (Ack!).» [Deuter. 29:18-29] »Ruinhöjden förgäves sök! (Asylen 1).» [Deuter. 30:1—21 »Och tillflyktsorten eftersträva. Sök förhängshakarne, förhangshakarnes källa och förintelsens ingång, nära till varandra Ve! (Deuteron 30:1—2). »Dit, där Guds hålgångs trappa ställer hinder emot, inträng; sök dess asyl, vägen till Gud.» [Deuteron 30:11__18], »Ror b or g en! Förhängshakarnas skatter sex lanslängder sichakt (hålgångstrappa!).» [Deuteron 30:19—29]. »Förhängshakarne sök. Altarsidan nedtryck. Ingångens, schakt uttorka, och se, förhängshakarnas tömda rum, »flammans » jordgruva framträder. Dock ve! »Elden» förgäves önskar bliva synlig. Se där i asylen svallar vattnet, fem lanslängder flyter. Detta omkretsar förhängshakarne femton alnar ». [De u bero. 31:1—22], »Och sök asylen, åt Gud invigda. Prisgiv, om Gud vill, Guds vatten. Kom, sök tillträdet. Ar tiden icke tillbörlig?» [Deutero. 31:23—30], »Och var det, vad förborgat är, förtär det »utspydda? »Se!» [Le vi t. 20:1—4], »Och sök; söndersmula sex lanslängder det »utspydda» [Lev. 20:5—7], Anm. ’av Juvelius: »Förintelsens ingång = Ingången til Ge hen na. Att denna är i det nuvarande »Hake Ida ma» framgår oförtydbart av den allra sista chiffren.»——–C h i f-, fern är utomordentligt viktig. Denna chiffer säger tydligare än Hesiekiel, vilka de !2ingångarne från dalsidan är o. Dien ena är :en källa i närheten av Hakeldama [Hes. räknar 100 sbeg(?)——– från Molok till denna damm] — — — Jämfört med denna samt allra sista chiffern längre fram, blir det tydligt, att ingången till Gehenna samt Moloks grotta och Ha k eldarna äro ident i s: k a. — — Åvien skall det framgå, att »icke gruvan» och »stenhögen» äro = Hake Ida ma. Alltså: Henning Helander har haft i alla avseenden rätt!!! Torde dock bli lättare att, såsom också Ne hem ia gjorde, söka ingången från källan än1 från Hakeldama grottlabyrint. [Kursiv, av ’Juvelius själv]. 48 »Och icke-stofthögen Moloks se där! (Försmäktar!)» [Lev. 20 : 25—27]. »Invecklat är det alltsammans av kärlen.: Kalkstenen och stället till källsprånget (Giv akt, var)». [Hes. 20:40—44], »Och elden och klyftan i Bokisih, öknen Amma». [Hes. 21:1—5]. »Hör detta gruvan invid orenligheten (asylen att sökas 300 lanslängder». [Hes. 39 : 25—29]. »Försvunnen (är) flamman. In i asylen leder dess liål, listigt inhugget. Vattensamlingen samlar sig tillsammans, bestryker (?) berghålans tillflyktsort och larmar och brusar. Där är tillflyktsorten, det vad icke överflödar. Förkunna: såvida icke (nämligen) oråd uttömmer och ondskefullt brott valvets vatten och bortleder vattnets hinder och valvets skydd och dörrtröskelns (Var tyst!)» [Hes. 40:1—27], På härskaren och hjälten ingången väntar: Ingångens vatten förrinner; ädelstenen tröstar!» [Hes. 40:32—40], »Vattnets eld. Ruinhögen fordrar (och ropar): stillas av bäckens flöde?» [Hes. 40:41—44]. »Och då, se, befria! Guds folk, ingå till vattnet! (Till) dess gömställe 70 lanslängder vatten!» [Hes. 40:41—44], »Och sök lycklige. Förhängshakarnes Herre är tröstaren och den allsmäktige! Se mått och förgängelse! Och dock icke den höga vägen föråldras. Denna gör icke växlingar och bryter.. . Någonting eftersträvansvärt, det begärda och tältet undanskyles av den doftande dalens balsam träd och Guds allmakt natten och vattnet. (Ack och ve!)». [Hes1. 41:1—26], »Skyndsamt sök guldet, glänsande bearbetade det inhägnade och ingången tömda (på vatten); och i avdelningen (?) rymliga inträffa. Med fröjd återvänd!» (Månne icke!) [Hes. 42:10—20], »Sex undergångar vem är en mätstång långt nedstiger hit till vattnet (fem lanslängder!)» [Hes. 42:10—20], »Och ingå icke och sök vatten i berget, om ej sex olyckor ”Anm. av Juvelius: »Denna sista chiffer bevisar ovedersägligt, att Hakeldiama med sin st of t hög, med sina utspydda benkotor utgör den ena ingången från d a 1 s i d a n. [Den andra ingången är i en källa, »damm» 100 (steg) från Molok-Hakeldama], Icke-gruvan och stenhögen hös Bes. !ha genom denna chiffer bevisats vara identiska med Hakeldama.» 49 (är) domen. Sextio ve, ve! (för) nidingsdådetI (Aok) vredens blixt (för) skändligheten att begå övervåld!» [Hes. 13:7—17]. Och ingång krokig försegla, dess håla befäst med förbannelse, stenhögen betäck och ohelga icke dess tillträdel» [Hes. 43:18—27]. »Och plötslig olycka stod för dörren? förbannande; där illistigt vattnets besvärjelse högt ropar i tillflyktsortens ingång, och där hålgångs trappan upplyser eller också vattnet. Orättfärdigt att upplysa en fingerhredd (av) detta ställe, att prisgiva och till (?) Babel hålgångstrappan. Välan, cisternen! Och dock asylen fröjdefullt håller sig torr och motstår ingångens vatten. Pris Herren!» [Hes. 44:1—2], Och ’skräck trycker! Och det svarta vattnet, vigt åt G-ud och förstöringens veklagan och tunneln och omgivningen sönderriva ’den levande kroppen. Sig höjer ett o! Skovlarne, vattnets brus, de heliga rummen, hör, veklagan ha förorsakat sin smärta, ingångens mitt till det avlägset liggande och befintliga svaret (på frågan): Var? Här! Tabernaklets förhängshakarl » [Hes. 45:1—-26], »Jag ber! En hemlighet förkunna,! (Gå) till portposten och stöt till kransprydnaden och till väster (är) hålet. Och skiljoväggen svänger sig runt, öppnar sig på sina gångjärn över nattliga (?) hålet. Och sök tecknet i jordvalvet i jord^ ingången, vattnet och svalgets hålgångstrappa (samt) någonting skönt glänsande, sök (och) mät ingången!» [Hes. 46:1—24], , »Skåda förvirringen! Huru? Lagen och en särskild? Ve, Jordasylen invid Molok! Hundra steg till hålan. Se lagens skam och något i samband! (Ty) märk vattnet där framför såsom dammen se det innersta (av den) häver sig, sänker sig, rör häftigt sitt vatten — (så) skälvande(?j siök öppningen uppnå (?) hålgångs trappan. Icke Babel skän1- dar (dem) dock (nej!)» [Hes. 47:1—23]. »Och ädelstenen eftertrakta. Hålan överflödar högvälvd och dess vattenöppning isök. Stöt till yttersta sidan åt väster, pelarens sida — Till förvaringsrummet, välvda nedsteg Gud.» [Hes. 48:1—15]. »Och hammarslag! Förkunna; sök, sök ingångens valv, tomhålet (på vatten —?—) inseglets (?) ställe! Detta öppnar sig, cisternen framträder, tecknet, som förenar glänser som hand- Frimurarnas hemlighet. 4 50 griplig realitet. Detta, förvirrar och tröstar, byssusfcyget berusar. Sök!»

Melander fortsätter:

Arkforskningsresultatet visar också tydligen chiffertexternas fullständiga värdelöshet, ty någon ark har ej blivit funnen, änskönt man, offrande hundratusentals kronor, sökt i hela 2 års tid, under det att Juvelius i sin nöd värpt fram ända till 600, eller om det var 1,000 chiffertexter om byssustyg, hyskor och helgedomshakar, lanslängder och hålor. Ja, sanningen om chiffren är den, att de visat sig fullständigt värdelösa åtminstone för arkforskningen.

Millén är en ”frimurarnas bulvan”

Melander är mycket upprörd över att Millén skrivit att ingen känt till Melanders forskning, även då Melander menat den varit internationell erkänd i över 10 år innan expeditionen.

Jag vet ej, om hr Millén är frimurare. Det synes mig dock, som om det föredrag, han höll i vintras i Vetenskapsakademiens hörsal, andades starkt frimureri.

Ett helt kapitel om Millens möjliga frimurarkopplingar och tal och hur mkt Melander ogillar honom. Han tar upp olika ordval Millén gör och att det tyder på att han är frimurare. Han pratar om trianglar och grejer och det allseende ögat som pryder Milléns boks framsida. Han är oerhört skeptisk till radiumstrålningen “frimurarnas bulvan” Millen nämner och även hans teorier om israeliterna och förstår inte hur vissa högt stående personer i Sverige och utomlands kunnat tro på detta.

Och frambärande dessa eller liknande Munchhausiader, drar han fram s. k. ark-aktier, engelska värdepapper. Och så är allting klart, ty vid åsynen av de engelska aktierna dör kritiken, och alla se i honom den man, som skall återställa Sion.———– Jag kunde knappast tro mina öron…

Sedan följer ännu ett kapitel vänt emot missionsmannen Waldenström som verkat förlöjligat Melander i olika artiklar. Melander tänker sig att det är Millén som fått honom till detta då Waldenström deltagit i ett första föredrag om arken där Melander inte fick vara med.

I st. f. att närma sig mig har han annonserat sig i det evangeliska Morgonbladet. Och så har han besökt Sv. Missionsförbundets främste, en Sjöholm och en Waldenström. Och medan han själv sökt vinna ”bröderna” för sin affärsverksamhet, har hans fru närmat sig ”systrarne” i K. F. U. K., i Folkskolans vänner o. s. v. Och så har han bjudit ut sina aktier. Det säges, att han bjudit ut 25 ark-aktier till de troende i K. F. U. K. Troligen ha de bjudits ut desslikes åt andra. Och för att få deras värde rätteligen uppskattat, har föredrag hållits av både honom själv och av hans fru. Och det har lyckats mig att få höra både honom och henne. Föredraget på Lidingön fick jag ej vara med om. Men det, som hölls i Vetenskapsakademiens hörsal, det fick jag höra. Och frun hörde jag inom föreningen Folkskolans vänner. Hennes föredrag inleddes med avsjungandet av den så härliga psalmen: ”Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus”. Till det huset lyfte man sina händer. För mig gick det likväl inte att lyfta dem. Jag kunde ej låta bli att tänka på inbrottet i Omars Moské.

Detta bråk vore roligt att undersöka närmare i framtiden då det lämnat spår i flera tidningar och olika artiklar och skrifter. Melander avslutar sin arga utläggning med följande förhoppning:

Vi vet inte riktigt vad Melander gjorde efter detta. 1919 skrev han en text som hette President Wilson och Cyrus-profetian, som verkar vara en kritik mot någon som menat att den amerikanska president Woodrow Wilson är perserkungen Cyrus som man enligt nån profet deutro-Esias ska återställa Sions rike. Han kan också vara Den smorde som nämns i Uppenbarelseboken som får smaka på mannat i arken och sen får sitta med Kristus på hans arktorn efter att ha besegrat Babylons rike. Det är tyvärr inte så mycket dolda fakta det låter som, utan mer en essä om Cyrus och Bibeln och olika personer som ansetts vara frälsare. Sedan avslutas det med lite klagomål att han ju själv funnit arkens gömställe men aldrig får medel till att starta utgrävningar efter den, men att i den rätte Cyrus dagar ska den förhoppningsvis grävas fram.

Young Indiana Jones

Det finns ett aldrig producerat avsnitt av The Young Indiana Jones Chronicles med Parkerexpeditionen och girighet som tema och handling. Indiana träffar här gravplundraren Montague Parker genom sin framtida mentor Abner Ravenwood. Parker får Indy att stjäla en karta från Ravenwood som visar att arken ska vara gömd under tempelberget. De gräver där men blir utjagade ur staden, och i slutet förklarar Ravenwood för Indy att arken finns på ett annat ställe och någon gång i framtiden kommer någon riktig arkeolog säkert hitta den.

Cyril Foleys artikel

1926 bryter plötsligt expeditionsmedlemmen, cricketspelaren och översten Cyril Foley tystnaden och ger med typiskt brittisk torr humor och ironi sin version av vad som hände i 2 artiklar publicerade i The Sunday Express under oktober månad.

Foley beskriver vidare hur lätt det var för dem att finansiera expeditionen. T.e.x skriver han att han aldrig kommer glömma ansiktsuttrycket på en förmögen amerikan som kom till The Ritz med öppen bankbok för att erbjuda pengar till expeditionen. De fick ge honom 2 cocktails innan han kunde begripa att de redan hade alla pengar de behövde och inte ville ha mer.

Han berättar hur de kommer till Jaffa där Colin Wilson tyvärr blir jagad av en elak kamel, och sedan hur de anländer till Jerusalem, tar in på ”a particulary dirty hotel, the cleanest in Jersusalem” och börjar gräva:

Juvelius skickar de dock snart iväg då han citat ”had already begun to show symptoms of a characteristic strongly condemed by Mussolini”. Det är ett hårt arbete utfört av 179 män dag och natt i oerhörd värme och Foley berättar hur de rensar gångarna och att Siloams borgmästare kommer för att bevittna vattenflödet. Det försenas dock, och han går otåligt fram och tittar varpå ett mindre Niagarafall bryter fram och vattnet för honom med sig en rasande fart en lång sträcka till åskådarnas förskräckelse. ”He never recovered his hat, which was a pity”, kommenterar Foley.

Sedan redogör han dramatiskt för ett möte med en fladdermus i de mörka hala gångarna. En strejk utbryter: ”The babel caused by twenty arabs all screaming at once is impossible to describe”, skriver Foley. Det hela slutar i ett missöde där Robin Duff, ramlar av en åsna ner i en låda turskish delight och får sin hatt fylld av jordnötter,och att araberna visar dem en ny tunnel som visar sig vara Jerusalems huvudavlopprör.

Foley skriver att de knappt hade något hopp att finna arken längre, men fann en del lergods. Upploppen nämner han som att ”I suppose the oppurtunity was to much for my companions”, men att han själv inte var på plats då. Enligt honom ville dock shejkerna ha mer pengar, och när de inte fick det startade de upploppet. Han nämner även shejkens stora kärlek till whiskey och tycker det är tråkigt att folk skulle hamna i fängelse. Han avslutar:

It was a somewhat ignoble end to a most interesting expedition, which though unsuccessful in its main objective, was at least instrumental in supplying data of great geological and anecdotal value.

Hans två artiklar finns på franska Wikipedias artikel om Parker. Kanske den bästa källa till expeditionen som idag finns.

Del 1: https://fr.wikipedia.org/wiki/Montagu_Brownlow_Parker#/media/File:In_Search_of_the_Lost_Ark_of_the_Covenant.tif

Del 2: https://fr.wikipedia.org/wiki/Montagu_Brownlow_Parker#/media/File:Why_the_Search_for_the_Ark_failed.tif